Skitdåligt förhållande men vill inte vara ensam resten av livet

Vännen.. inte lätt situation, jag förstår. Jag hade tänkt som så att om jag stannar i relationen är chansen ännu mindre att det blir bra än om jag lämnar och iallafall försöker. Kanske hellre att jag misslyckas men har försökt än att jag gav upp och led med en man jag avskydde. Gillar du att ha sex med honom? Eftersom du har det som anledning att stanna. Om du inte gör det, kanske du ska fundera på vilken tortyr du utsätter dig för. Är det en relation du vill att dina barn ska se upp till t.ex? Hur annorlunda du än ser ut är du värd att vara lycklig och du är värd kärlek. Tror du inte på det själv gör du det såklart ännu svårare för dig.

Tack för fint svar! Hur är ditt liv efter separationen?

Tack för bra tips! Jag har inte haft barnmorska på väldigt länge, så det känns lite märkligt, men absolut ett bra tips i övrigt. Jag vet bara inte riktigt var jag ska börja. Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att berätta för någon hur det ligger till på riktigt. Alla tror att vi har ett bra liv och förhållande och skulle jag berätta för någon hur han verkligen är skulle jag nog må väldigt dåligt

Varför blir du defensiv? Jag har aldrig ifrågasatt dig. Jag ställde en enkel fråga.

Om ni separerar så kan du kanske låta en student vara inneboende mot att betala en del av hyran eller vara barnvakt då och då. Då slipper du bo ensam och får kanske en ny bra vän också,

Så mycket bättre. Vi bodde i en stad där ingen av oss hade några kopplingar, så nu har vi båda lämnat den staden (för olika orter). Jag är inte ensam, även om jag upplever att det är svårt att hitta vänner som vuxen. Men det går. Jag bor i en bostadsrätt mitt i stan och har en tillsvidareanställning på ett helt ok jobb.

Det var faktiskt enklare än jag trodde att sälja huset, skiljas från några gemensamma/hans vänner etc.

Om er dåliga relation går ut över barnen så behöver du tänka på deras bästa och inte tänka att DU inte vill vara ensam! Du är ju dessutom inte ensam när du har barn! Om du tror att du inte kommer hitta någon ny man för att du anser dig ful så se dig omkring, finns många män som inte är särskilt snygga och som tänker likadant om sig själva! Tror att du kommer växa som människa och bli starkare om du vågar bryta upp från din dåliga relation och stå på egna ben!

Jag hade hellre levt ensam resten av livet än att leva ihop med en man som du beskriver.

Som någon annan sa, livet år för kort. Man ska inte nöja sig, man ska sträva efter något bättre. Ingen går väl in u en fodbollsmatch med hopp om att komma tvåa?

Det kommer bli skitufft till en början, det kan jag lova dig! Men jag tror du kommer blomma ut, växa som människa och gå starkare ut. Lämna den där mannen, fokusera på barnen och när dom växt till sig så kommer det garanterat en man som älskar dig och tycker du är vackrast i världen :)

Förstår att det är svårt att avstå från högre materiell standard, men på sikt är det nog ett mindre dåligt val än att leva i känslomässig misär.

Men den frågan är helt oväsentlig i sambandet. Hon tycker inte det finns något positivt med killen, så då kommer du ju knappast få henne att ändra sig. Det ska mycket till tills det blir så, så det tycker hon nog inte ur någon tillfällig idé.

Jag tvekade också i flera år, eftersom jag hade svårt att tänka mig hur det ens skulle fungera praktiskt med tre barn varav två med diagnoser. Hur det skulle funka ekonomiskt, när det precis gick ihop. Men det löste sig. Jag var så lättad, det kändes så mycket lugnare och jag var inte längre så nervös. Jag lyckades ha kvar vårt hus några år till (hyrde ut ett rum, tog upp lite mera lån och köpte ut exet). 

Och jag valde förstås fel kille direkt efter skilsmässan, tog det sedan lite mera lugnt och stressade inte. Tre år efter skilsmässan träffade jag sedan precis rätt man. Då var jag 43. Du är säkert yngre. Det går att börja om, och det går att träffa en ny partner.

Bra ide.