Anonym (Livrädd) skrev 2019-06-05 10:04:03 följande:
Igår brast det för mig!
Den 28/5 så kom han hem med 2 kartor öl. De är två kvar av dessa kartor!
Han väljer alltid sin öl och mob! Frågar aldrig mig hur jag har haft det en dag, jag brukar alltid fråga om han haft det bra på jobbet!
Igår så la jag tre av barnen och våran gemensamma var gnällig så när han kom hem påverkad så det ända han kunde påpeka var att jag inte stängt av tv:n. Det brann för mig!
Påpekade ölen då i samma sväng att han dricker alldeles för mycket. Om blickar kunde döda så hade jag varit död!
Så antingen så är han så jävla arg på mig nu så han lär slänga ut oss från hans hus eller så kanske de blir en förändring!
Jag har varit där du är. Stått bredvid och tittat på och liksom inte fattat hur det kunde hända. Tyckt att det var väl inte så farligt att ta en öl/glas vin en vardagkväll. Men så når man en gräns, där du har hamnat nu, när du börjar tycka att det är lite för mycket. Och svaret är att ja, han dricker onormalt mycket. Och bara det att han själv inte lyfter blicken och tänker att OJ, jag kanske dricker för mycket, utan bara blir sur och grinig säger väldigt mycket. Förnekelse. Missbrukare är fenomenala på att manipulera, skuldbelägga och skylla ifrån sig. Det är aldrig deras fel...
Du kan försöka prata med honom. Men framförallt så vill jag rekommendera dig att läsa på om medberoende. En nära vän gav mig boken Dödsdansen, av Sanna Lundell och Ann Söderlund. Jag visste ju att jag var medberoende, men det var så skönt att få läsa och inse vad det handlar om. Den boken är full med markeringar och notiser i marginalen som jag gjort själv. Jag kände igen mig i allt. Och den största insikten var att JAG kan inte göra NÅGOT för att få honom att ändra på sig. Jag bad honom, jag bråkade, jag gnällde, jag ställde krav. Jag lämnade honom. Och det hjälpte inte heller. Ofta måste de själva nå botten innan de kan ta sig upp igen och jag tänkte inte följa med dit. Hans problem var inte bara alkohol, det var depression och psykisk ohälsa också. Men för medberoende är det ingen skillnad. Han mår fortfarande dåligt, och skyller allt på mig. Men jag mår bra. Barnen mår under omständigheterna bra. De har väldigt lite kontakt med sin pappa. Tonåringen vill inte ha med honom att göra, lilla är mer kluven. Jag stöttar barnen om de vill men hjälper inte exet, han får klara sig själv.
Stor kram till dig!