Solskenshistorier - ni som överlevt missbruk i relationen!!!! Snälla berätta hur ni gjorde och hur det är nu!

Lite kapning av tråden kanske, men jag tyckte kapitlet ovan var väldigt bra! Helt galen början och väldigt intressant, blev besviken över att inte kunna läsa vidare haha! Du kanske kan lägga upp fortsättningen i en egen tråd? :)

Jag tror inte hon menar att man ska lämpa över missbruket på sin partner. Men om man verkligen älskar sin partner kan det absolut vara värt att inte vara egoistisk och försöka stötta så mycket det bara är möjligt, den gamla klyschan att en missbrukare måste nå rock-bottom för att bli frisk är inte sann. Om en missbrukare blir av med jobb, lägenhet och partner kommer denna sannolikt endast missbruka ännu mer. Detta är sanningen. Har man däremot något att kämpa för (exempelvis en partner) är det lättare att hålla sig ren.

Inte i vår relation, men det påverkar den.

Jag har en bakgrund som narkoman och alkoholist. Missbrukade alkohol och amfetamin främst men tog även andra droger (helst kokain men det var för dyrt för att hålla på med till "vardags"). Sålde sex.

Det här var innan jag träffade min sambo. Är helt ok med att han "tar några bira" (som han säger vilket betyder 2-3 öl) vilket händer ett par gånger om året. Jag är med vid de tillfällena (fast det är isvatten för min del).

Jag väntar med barn eller så skaffar jag inga alls, känns ok med barnlöshet om jag inte blir stabil nog mentalt. Han har ett barn så jag får lite utlopp för min "jag vill vara mamma" på det sättet.

Jag tror aldrig man tar sig igenom missbruk även om det var många år sedan. Inte helt. Det är inget man lever igenom utan något man lever med även om man inte knarkar och super längre. Det finns ändå där liksom. Därför avstår/väntar jag tex. med barn.  

Det där reagerade jag också kraftigt på när mitt ex var i behandling. 

Då träffade jag flera missbrukare och deras familjer, och jag insåg att  alla missbrukare och medberoende faktiskt är likadana.

Personligheten är borta, det är drogen som är personligheten.

Det är ju också en gammal klyscha, att en missbrukare kämpar för en partner.

Som f.d. medberoende, vill jag inte rekommendera någon som helst att offra sina barn och sitt eget liv på en missbrukare. De åren kommer aldrig tillbaka.

Om/när missbrukaren blir ren, har hen blivit till en annan person, så för det mesta går förhållandet i bitar ändå.

Det där känner jag inte igen öht. Pundarna som sitter på parkbänken och dricker cider har samma snack i vilken stad man än befinner sig i, men narkomaner under behandling eller nyktra narkomaner är alla olika i sin personlighet precis som alla andra människor.

Jag har träffat väldigt många narkomaner av alla de sorter och anhöriga till dessa, jag använder inte ordet medberoende eftersom det inte är en riktig diagnos.

Bara för att du är bitter betyder det inte att allt kommer gå åt helvete för alla. DITT förhållande sket sig och det har inget med andras förhållande att göra, ditt liv är inte facit.

Jag vill inte vara otrevlig, Kexsmula, men du började själv.

Du har själv varit missbrukare och försvarar dig själv.

Jag har hört dina ursäkter och förklaringar från andra missbrukare jag stött på, och tro mig - ni är alla lika i ert tänkande. Ni är "sjuka", "det är inte ert fel", "ni ska kräva STÖD från er familj"  .... när partner inte meddetsamma har tillit till ert "tillfrisknande" är de "bittra" ... 
 
Jag är inte bitter på mitt ex, inte på mitt liv heller.

Jag är däremot vansinnigt arg på mig själv - fortfarande efter en hel del år - för att jag använde all min tid och energi på min partners missbruk och senare behandling. Jag såg inte att våra barn led och de har mist en stor del av sin barndom och ungdom.

Och vet du vad? Jag höll faktiskt ut. Mitt ex förvandlades dessvärre till ett stort rövhål, som de flesta andra torra alkoholister. 

Så den som rekommenderar någon att "hålla ut" ... har ingen aning om vad det betyder för omgivningen. Ett sådant påstående kan jag alltså inte låta stå obestritt.

Medberoende är inte en diagnos, det är ett tillstånd som man kan komma ur. Men många fortsätter sitt medberoende genom att hitta nya missbrukare att nursa eller engagera sig i grekiska gatuhundar e.l.

Jag har inte varit otrevlig och raljerande i tråden. Jag har varit missbrukare själv, ja. Men det betyder inte att jag drar något ur röven för att försvara mig själv. Jag ser ingen anledning öht till att försvara mig som person heller, jag vet precis vem jag är och var jag går för.

Du målar upp en väldigt svart-vit bild av missbrukare och skriver på fullaste allvar att du tror att alla missbrukare har samma (dåliga) personlighet. Det är helt enkelt inte sant, ditt ex kanske var ett rövhål, men det betyder inte att alla andra är det. Jag vet att missbrukare kommer i alla former, färger och personligheter. Det finns fina människor bland missbrukare och svin - precis som det gör överallt i samhället.

Varför tror du staten lägger ut flera miljontals kronor på substitutionsbehandlingar, avgiftningar, mm?

Jag har garanterat träffat fler missbrukare än vad du har och många är riktigt fina och intressanta människor. Många är dessutom betydligt mer ödmjuka än du verkar vara, en väldigt fin egenskap. Jag har faktiskt inte träffat någon missbrukare som krävt stöd av sin familj eller partner.

Jag har en solskenshistoria, än så länge iaf. En dag i taget.

Jag hamnade rätt djupt i pillerburken, både opiater och benzo. -17 erkände jag allt och sökte hjälp. Blev avgiftad och fick hjälp av öppenvården men trillade tillbaka efter en operation -19. Gick igenom en kort period med missbruk igen, men den här gången kunde jag välja själv när och hur jag skulle sluta, för mig var det det som avgjorde. Hittade tillbaka till öppenvården och fick stödsamtal av samma drogterapeut som första gången. Nu är jag säker på att jag inte vill tillbaka, det var jag aldrig första perioden. Är dock ödmjuk inför det faktum att jag har en extrem sårbarhet som jag hanterar som en fragil fågelunge och vårdar varje dag.

Jag och min fru har hittat tillbaka till varandra. På alla plan. Våra barn mår nu bra.

Det jag insett är att man måste få välja och vilja själv. Att slut för någon annans skull funkar aldrig. Det och att ta emot den hjälp som erbjuds har räddat mig iaf.

Ska också säga att jag medvetet har byggt upp nya vanor, positiva som hindrar mig från de dåliga valen. Kosthållning, träning och tid för återhämtning som jag aldrig hade tid för när jag missbrukade. Mina nya, positiva, beroenden.

Suck vad trött man bli på människor som behöver inbilla sig själv saker för att orka med sitt liv som man medvetet sabbat genom ett envisas med att leva i ett destruktivt förhållande me fel partner. Känns som när man kramar barn småbarn att allt kommer fixa sig.

Är det inte bättre att se verkligheten som den är istället för att leva på hopp och orealistiska drömmar?

Inte jag, men en god vän.

Flera år med alkohol och cannabis-missbruk. Tog själv kontakt med AA och blev ren mha tolvstegsmetoden. Går fortfarande på möten idag, 20 år senare. Lever ett bra liv. Jobbar med sitt intresse och har familj och ett rikt socialt liv. Firar sin nykterhetsdag varje år.

Ett par jag är bekant med hade en riktig kris när mannen visade sig ha spelat bort mycket pengar och började dricka en massa för att försöka glömma. Han la in sig själv på behandlingshem. Frun stod honom bi och de lever fortfarande tillsammans. Han utbildade sig inom missbruksvård sen och jobbar med det idag.

Jag har varit gift med en alkoholist, vi var tillsammans i 10+ år. Han var tvungen att förlora allt inkl vårt äktenskap innan hans drivkraft att sluta blev stor nog. Det är ett år sen jag hörde av honom då hade han varit nykter i många år och hade sambo, barn och villa. Han påstår själv att om jag inte lämnat och han nått botten hade han nog aldrig blivit nykter och förmodligen inte heller levt idag.

Solskenshistorian i detta är väl att bådas våra liv blev bra till slut.

Jag skriver som tidigare inlägg har skrivit offra inte ditt och barnens liv för att stötta honom. Stötta honom när han vill bli nykter och är på ett behandlingshem om du vill men bo inte med honom och ha inte heller ett kärleksförhållande.

Problemet är väl att många missbrukare som lyckas bli rena, får återfall ibland. Det hör liksom till. Orkar partnern det? Beror på hur jobbigt det har varit innan, om man har barn ihop eller inte osv. Men att leva med en missbrukare är inte lätt och generellt inget jag rekommenderar. Många barn far illa av att växa upp i hem där den ena föräldern är beroende och den andra medberoende, vilket tyvärr inte är ovanligt. Medberoende kan vara lika skadligt som beroende. Vuxna kan välja. (Att lämna eller söka hjälp). Barn har inget val. Tänk på det. Så det finns tyvärr få solskenshistorier som varar över tid. Men visst, har någon varit nykter i tjugo år är det ju en annan sak. Dessa fall finns också.

Att kalla någon som lämnar en missbrukare för egoistisk är varningsflagg bara det. Var och en måste själv avgöra vad de orkar med. Många som älskar sin partner har redan kämpat och kämpat och är på väg mot avgrunden när (0m) de slutligen lämnar. Medberoende är inget att leka med och inget som ska uppmuntras. Särskilt inte om det finns barn inblandade. Man kan inte bara fokusera på missbrukarens behov. Omgivningens behov då? Visst, om partnern lämnar för minsta lilla kan man ifrågasätta hur starka känslorna egentligen var. I ett bra förhållande ingår att stötta varandra, att kämpa i nöd och lust. MEN till en viss gräns och det får inte bara gå åt ena hållet. Missbruk, psykisk sjukdom mm, är inte att leka med. Partners som är medberoende eller på väg att bli det, har också mycket svårt att veta var gränsen går. Det sista de behöver få höra är att det är själviskt att lämna.

Jag känner en man som spelade bort mycket pengar innan hans fru fick honom att söka hjälp. De lever fortfarande tillsammans. Avgörande för förhållandets räddning var att han faktiskt blev frisk, han har inte spelat på flera år. Plus att det var sina egna pengar han spelade bort, inte någon annans. Omgivningen drabbades inte annat än indirekt. Jag känner även ett par nyktra alkoholister vars äktenskap överlevde. Den ena har varit nykter i tjugo år, den andra i några år. Så visst kan det funka att komma ut på andra sidan. Om förhållandet överlever eller inte, beror nog på hur mycket som krävs för att komma till andra sidan. Samt om tillfrisknandet är bestående eller ej.