Hjälp! Jag vill inte ha mer än ett barn!

När jag var gravid trodde jag att jag skulle vilja ha barn tätt, men sedan upplevde jag en svår tid efter förlossningen och bebistiden som mycket krävande med liten avlastning då vi bodde utomlands, så då lade jag de tankarna på hyllan. Jag sa direkt att det här gör jag aldrig om. Vårt barn är nu fyra år och jag är fortfarande inte sugen, så det är inte säkert att suget kommer. Nu känns det mest att man vet vad man har men inte vad man får.

Jag är nöjd och det känns också skönt med tanken på att inte börja om utan bara fortsätta framåt. Jag tycker inte om ovisshet eller förändringar heller och får lite panik på tanken att den här bostaden vi har skulle bli för liten och att vi skulle behöva jobba mer för att ha råd med större eller få nöja oss med sämre standard eller läge än vi har nu, så det känns praktiskt med ett barn också. Känner också att jag inte haft så mycket tid för mig själv heller de här åren och har nu hittat intressen jag skulle vilja ha tid för, och då underlättar det att inte börja om med ny bebis.

Jag har aldrig haft någon barnlängtan vilket jag gissar beror på att jag helt enkelt inte är en bebismänniska (och samma med min man). Vi tycker helt enkelt båda två att det blir roligare och roligare med barnen ju äldre de blir. 

Första barnet var oplanerat och jag hade aldrig någon längtan efter en till bebis men vill ändå ha ett barn till så planeringen av det barnet kom väl mer från logik än någon form av längtan.

Vårt första barn var också oerhört krävande. Vi gjorde så att vi började försöka med att få tvåan när ettan kommit ur 3-årstrotset vilket hon gjorde vid 2,5 års ålder vilket resulterat i att vi nu har 3,5 år mellan barnen vilket känns som en alldeles utmärkt ålder. Äldsta var stort nog att börja längta efter småsyskon och jätteglad när barnet kom och hade inga problem med att bebisen behövde amma och få tid och hjälpte till med sådant hon kunde i den åldern. Och behövde inte heller kombinera småbarn med 3- eller 6-årstrots utan med den mer harmoniska tiden däremellan. De är nu 12 och 8 och har jättekul tillsammans och har alltid haft det också. 

Skulle inte velat ha längre än 4,5 år mellan barnen tror jag, hade varit jobbigt att börja om från början och med de knappt 4 år som är nu så kan de roas av ungefär samma saker när man planerar resor och aktiviteter. 

Oroa dig inte över det, är mitt råd! En del vill inta ha några barn, andra vill ha två, eller flera. Några vill ha som tätt, vilket jag tror är vanligast, andra vill ha tid emellan. Inget är fel, allt är ok

Själv har jag två barn som det skiljer nästan fem år emellan. För oss var det perfekt, den stora hade bättre förståelse för att mamma inte kunde ägna hen all uppmärksamhet hela tiden då småsyskonet behövde matas/sövas/bytas på och stora syskonet kunde även leka själv. Såg bekanta som skaffade tätt och tyckte att det kändes som om de ständigt kände sig slitna mellan de två barnens behov. Det är ju inga problem om den ena, eller både, är lugna men är den stora väldigt närhets-/uppmärksamhetstörstande och den lille har tex kolik så blir det tufft. Nu när minstingen är 6 börjar jag återigen känna mig färdig för en ny bebis, men inser att det inte är rätt mot de två barn vi har. Jag tror inte heller, om jag ska vara ärlig, att jag skulle orka med det.

Skräckexemplet jag har är några kompisar som efter många års försök äntligen fick ett barn. Både kände sig egentligen nöjda med ett barn, men de tyckte att det var klart att deras lille skulle få ett syskon. Jag tror att det skiljer. 2-3 år mellan barnen. Det slutade med att både föräldrarna gick in i väggen, inte enbart pga barnen men för dom tror jag att småbarnslivet med att aldrig få sova var en starkt bidragande orsak till det.

Min lilla är 4 månader och äter fortfarande flaska 2 ggr natt. Pappa hjälper inte till då han jobbar och fixar mycket hemma , mat å städar .vet inte om jag har rätt att klaga när jag enbart har ansvar för bebisen och tvätt. Men de tar så fruktansvärt mkt på hälsan att aldrig få sova en sammanhängande tid. När bebisen är vaken kräver den all min uppmärksamhet och vill ständigt bli underhållen.

Vill ha ett syskon för bebisens skull, men jag orkar inte ett barn till. Är även över 36 så man kan ju inte vänta så länge till heller

Alla vill inte ha barn tätt.

Själv har jag drygt tio år mellan mina.

Jag hade nog inte varit en särskilt bra mamma till barn med 1.5 - 2 års mellanrum.

Jag tror att det är snabbhetspremien i föräldraförsäkringen som skapat en norm om att alla "ska" ha tätt mellan barnen nu för tiden.

Hej,

Att vara ansvarig för en bebis är ju samma sak som att vara ansvarig för någon annans liv dygnet runt eftersom hen inte klarar sig själv. Att dessutom göra det med sömnbrist är inte att underskatta.

Finns det något annat sätt som ni kan växla sysslor? Kanske kan pappan ta helgerna t.ex. så att du får sova?

Vi är absolut inte facit och olika sätt passar olika familjer men vi körde pass så pappan tog fram till 2 eller 3 på natten så justerade vi passens längd så det fungerade optimalt för båda. Jag hade aldrig överlevt annars. Men jag har väldigt stort sömnbehov och fungerar väldigt dåligt utan sömn.

Låter som du känner stor press. Det är orättvist med ålderspressen som kvinnor har.

Hej,

Att vara ansvarig för en bebis är ju samma sak som att vara ansvarig för någon annans liv dygnet runt eftersom hen inte klarar sig själv. Att dessutom göra det med sömnbrist är inte att underskatta.

Finns det något annat sätt som ni kan växla sysslor? Kanske kan pappan ta helgerna t.ex. så att du får sova?

Vi är absolut inte facit och olika sätt passar olika familjer men vi körde pass så pappan tog fram till 2 eller 3 på natten så justerade vi passens längd så det fungerade optimalt för båda. Jag hade aldrig överlevt annars. Men jag har väldigt stort sömnbehov och fungerar väldigt dåligt utan sömn.

Låter som du känner stor press. Det är orättvist med ålderspressen som kvinnor har.

Hej,

Att vara ansvarig för en bebis är ju samma sak som att vara ansvarig för någon annans liv dygnet runt eftersom hen inte klarar sig själv. Att dessutom göra det med sömnbrist är inte att underskatta.

Finns det något annat sätt som ni kan växla sysslor? Kanske kan pappan ta helgerna t.ex. så att du får sova?

Vi är absolut inte facit och olika sätt passar olika familjer men vi körde pass så pappan tog fram till 2 eller 3 på natten så justerade vi passens längd så det fungerade optimalt för båda. Jag hade aldrig överlevt annars. Men jag har väldigt stort sömnbehov och fungerar väldigt dåligt utan sömn.

Låter som du känner stor press. Det är orättvist med ålderspressen som kvinnor har.

Jag tror snarare det är den ganska höga åldern hos förstföderskor Man hinner ju inte vänta 6-8 år mellan barnen om man börjar senare.

Det spelar säkert också in.

Jag tyckte att en av fördelarna med att få barn tidigt, (dock inte extremt tidigt) i livet var just att inte behöva stressa fram ett  beslut om att försöka få syskon.

Fick också barn tidigt, har dock skaffat tätt Men ändå skönt att känna att det var ett aktivt val och inte förhastat p.g.a. ålder...

Tror du verkligen det? För i så fall borde väl de som föddes på 60/70- talet och även ännu tidigare ha det längre mellan sina syskon än idag och det vet jag väl inte direkt om det skulle vara. Så även på mindre orter idag där man i allmänhet skaffar barn tidigare och då särskilt bland dom som inte är akademiker.

I min mammas syskonskara är det en åldersskillnad på 1-6 år på de fyra syskonen. I pappas 1-4. Hos mig och mina systrar så skiljer det 7,2 respektive 3 år och då är jag yngst och mamma fick mig som 33-åring. Mellan mina barn skiljer det 4 år. Bland mina vänner så ser jag inte heller några sådana samband. Men det är ju inga fakta utan bara hur det råkar se ut bland dom som jag känner

Skaffa inte ett barn till då. Eller skaffa senare. Det är åtta år mellan mig och mitt syskon och vi är bästisar.

Jag vet inte om stor åldersskillnad mellan varje barn, typ 5 år eller mer var vanligare på 70-talet än nu.

Däremot tror jag att det var betydligt ovanligare på 70-talet än idag att ha mindre än 24 månader mellan varje barn.
Jag har visserligen ingen statistik tillgänglig här och nu, men jag är född under senare halvan av 70-talet, uppväxt i ett arbetarklass / lägre medelklass-område i utkanten av en medelstor  stad och i de grundskolor jag gick i var det absolut vanligaste att det var 3 eller 4 kalenderår mellan varje syskon. Att ha syskon i klassen över eller under , alltså att det bara skiljde ett kalenderår var ovanligt även om det så klart förekom det med.

Jag är ganska säker på att snabbhetspremien i föräldraförsäkringen som väl infördes någon gång i början av 80-talet spelar in i att det generellt är tätare mellan syskon nu än då. Till viss del också föräldrarnas ålder. Lite äldre föräldrar fanns förstås även där jag växte upp men de som hade en mamma som var runt 50 när de själva var 15 var ofta yngst i sin syskonskara och ibland till och med sladdbarn.

Jag tänkte som du efter en jobbig bebistid. Mannen gjorde vasektomi. Efter några år ångrade jag mig förtvivlat och han opererade tillbaka. Det skulle ge goda resultat. Vi lade hela vårt sparkapital på operationen. Mannen är fortfarande steril. Jag går sönder av sorg varje dag.

Ge det tid. Din son ör fortfarande pytteliten. En stor åldersskillnad mellan barnen är inte det sämsta. Gör inget som du inte kan ångra bara.

Som sagt var, olika erfarenheter. Vore kul att veta vad fakta är. I min klass var det bara jag som hade en syster som det skiljde tre år på. Två hade syskon som var ett respektive två år äldre. Tre hade syskon som var yngre och även då skilde det i regel 1-2 år. Bland mina kompisar så var det en som hade en bror som var fem år yngre, en som hade en syster som var 12 år äldre och en syster som var två år yngre, en vars bror var ett år äldre (eller till och med 10 månader om jag inte minns fel) och en vars syster var två år äldre

Jag växte upp i Mariestad under 80-talet (föddes i mitten av 70-talet) i en invandrarfamilj där föräldrarna arbetade som de flesta andra invandrare i stan på ett av stadens två främsta arbetsgivare på den tiden, pappersbruket Katrinefors eller kylskåpstillverkare Electrolux.

Här finns en artikel! :)

sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=6595891

Efter 1986 (då snabbhetspremien infördes) fick svenska kvinnor barn tätare än tidigare och vi får barn tätare än kvinnor i andra länder.

Jag visste från början att jag ville ha två barn. Men ett klängigt första barn som sov dåligt, var sjuklig mm samt att jag tog rätt mycket stryk av graviditet och förlossning gjorde att vi väntade nästan fyra år. Och lillasyskonet har inte heller varit lätt. De två med kort tid emellan hade nog knäckt oss. (Nu hade det så klart blivit ett annat barn om vi försökt tidigare, men, ja, ni förstår.)

En nackdel med att ha några år emellan är att de inte vill göra riktigt samma saker. Chansen för det ökar onekligen om de är nära varandra i ålder. Men de kan ändå leka - och bråka :) - med varandra.

Mina barn har flera kompisar som är ensambarn och det går så klart bra det också.

Tack för alla svar och era erfarenheter!

Där ser man :)

Nu fick jag min misstanke bekräftad.