Jag är nyfiken på hur det fungerar att leva i en relation där han har lämnat sina tidigare barn.
-vad är orsaken till att han lämnade dem?
-finns det tankar på att återuppta kontakten?
-berättar ni för eventuella syskon att de har halvsyskon?
Tacksam om ni vill dela med er av erfarenheter! Även såklart männen som lämnat, om det finns någon här.
Ja, jag håller tummarna. Nu slipper ni ju båda tre jobbiga barn. Det får mamman sköta istället.
Min ex-man hade ungarna (3 stycken) varannan helg och det var mer än nog.
När han drog hem de till oss i TVÅ veckor en sommar gick jag till chefen och bad att få flytta semestern.
Han illbattingar till ungar blev till sist bara för mycket så jag lämnade, flera år efteråt när vi pratades vid berättade han att han numera har brutit med en av dem, den jag hatade mest. Han sa att han insett att jag haft rätt om henne.
De andra två träffar han knappt alls heller längre, den äldsta har begått en (i hans ögon) "synd" som gör att han inte längre kan se henne i ögonen.
Vilken skit-pappa.
Mitt ex övergav vårt barn då barnet och jag är lika som bär.
Han klarade inte av att se mig varje dag, som han uttryckte det (han menade alltså se mig i vårt barn).
Mitt ex övergav vårt barn då barnet och jag är lika som bär.
Han klarade inte av att se mig varje dag, som han uttryckte det (han menade alltså se mig i vårt barn).
Utåtagerande och bråkiga?
Har jag skrivit att de var det?
Det gick ingen nöd på hans ungar, de hade det bra hos sin mor.
Ok, ja det kanske inte var rätt val av ord. Stämmer på en av dem dock. Hon utveckades till en vulgär liten vamp senare..
Har funderat på samma sak eftersom mitt barn är en av de drabbade. Jag kommer aldrig att förstå hur någon ens med tång kan ta i mitt barns far efter att han svikit sitt barn på det värsta sätt man kan göra. Dock står de i kö, han har varit omgift och förlovad tre gånger sedan han lämnade mig. Förstår ingenting, en man som uppenbarligen visat sig vara så känslokall att han lämnar sitt barn, är det något att leva med?
Om man ska vara ärlig så är det dock många mammor som använder barnen som slagträn och pappan orkar inte med det. Jag har slitit som ett djur för att pappan skulle vilja träffa sitt barn, men icke. Nu har jag gett upp, men det tog många år. Han har gjort sitt val och det kommer han få stå för resten av sitt liv. Vårt barn kommer troligen aldrig förlåta och det gör inte jag heller.
En sån man kan inte ha äkta kärlek för sitt barn. Någon skulle kunna rymma med mitt barn till väldens ände och jag skulle jaga efter och söka resten av mitt liv. Inte en dag skulle gå utan att jag skulle sakna och undra om barnet har det bra, om de har ätit, om barnet trivs och om det känner trygghet. Tänker på de fädrar som åker tillbaka till hemländer med barnen och gömmer dem bara för att såra deras ex. Skulle avsky den mannen men alltid vilja ha mitt barn tillbaka i mitt liv även om barnet påminde om den pappan.
Han är väl trygg i att barnet har det bra och att det var hans val att lämna.
Hade jag flytt med barnet och var känd som barnmisshandlare, så hade han kanske tänkt annorlunda.