Jag är nyfiken på hur det fungerar att leva i en relation där han har lämnat sina tidigare barn.
-vad är orsaken till att han lämnade dem?
-finns det tankar på att återuppta kontakten?
-berättar ni för eventuella syskon att de har halvsyskon?
Tacksam om ni vill dela med er av erfarenheter! Även såklart männen som lämnat, om det finns någon här.
Jag förstår. Kom att tänka på en bekant (icke- europeiskt land) som i princip förlorade sin son i skilsmässan oavsett vad han ville.
Det jag menar är att det är sinnessjukt att detta accepteras. De som lämnar sina barn idag borde frysas ut. Ingen kvinna med självaktning borde ta en man som gör så här.
Alternativt så borde vi skapa en matriarkal struktur där kvinnor är basen. Männen kommer och går. Inga barn blir stigmatiserade och inga kvinnor behöver skämmas, bli utbrända och ensamma.
Japp, fattar. Narcissist, psykopat, arsle..
Nej det är väl mindre intressant vilket land egentligen. Var mest nyfiken. Det blir ju som du skrev lättare för barnen i en kultur där det är förväntat och backup för mamman finns där från början.
Jag känner att vi inbillar oss att vi har det så bra i vårt "mest jämställda land". I verkligheten blir ju vissa kvinnor och barn mer nedtryckta och far mer illa än i andra kulturer med det typ av upplägg du beskriver. Men detta blundar vi för. De/vi är typ inget värda.
Det finns inga garantier mot det. Kvinnor bär på skam i alla kulturer. Exempelvis i mitt hemland kan kvinnor få hjälp av sina egna familjer vid skilsmässa, men många kan bli anklagade för opassande val av mannen som "lämnat" henne eller inte betalar underhåll. Kvinnor behöver stötta varandra oavsett vilken kultur de kommer ifrån för det är ett gigantiskt jobb att vara mamma. Hur man än gör som kommer hon få skuldkänslor
Det handlar om inställningen. Vill man vara mamma eller ?jämställd förälder?. För mamma är man oavsett hur exet beter sig. Barnet måste ha åtminstone en förälder som gör ett bra jobb som förebild. Det räcker oftast för att uppfostra bra människor, men är tufft för kvinnan.
Jag skulle vilja vara mamma OCH jämställd förälder. Jag skulle vilja att han betedde sig normalt och kunde ha sina barn åtminstone varannan helg.
Sen skulle jag också vilja att hans nya kvinna ifrågasatte hans beteende och inte hjälpte till att stöta bort barnen genom att bete sig helt galet.
Det är mycket jag vill. Jag vill lägga en stor bajskorv mitt i deras kärnfamilj som pågår helt obehindrat av historien.
Men sedan minns jag att han är bajskorven mitt i familjen som kommer sabba även för dem.
Jag vill också radera dem ur mitt minne och att de flyttar härifrån så vi slipper stöta på dem..
Jag vill att det ska bli fred i hela världen... Inget som jag direkt kan påverka. Men flytta hade jag gjort själv. Det är inte hälsosamt att jämt bli påmind av något man mår dåligt av.
Usch, lider med dig. Hur mår barnen av detta? Pratar de om honom? Försökt kontakta honom? Har han en ny familj?
Det jag menar är att det är sinnessjukt att detta accepteras. De som lämnar sina barn idag borde frysas ut. Ingen kvinna med självaktning borde ta en man som gör så här.
Alternativt så borde vi skapa en matriarkal struktur där kvinnor är basen. Männen kommer och går. Inga barn blir stigmatiserade och inga kvinnor behöver skämmas, bli utbrända och ensamma.