Jag är nyfiken på hur det fungerar att leva i en relation där han har lämnat sina tidigare barn.
-vad är orsaken till att han lämnade dem?
-finns det tankar på att återuppta kontakten?
-berättar ni för eventuella syskon att de har halvsyskon?
Tacksam om ni vill dela med er av erfarenheter! Även såklart männen som lämnat, om det finns någon här.
Bra, inte jag heller.
Är dock väldigt nyfiken på vad som händer inuti deras relationer. Hur motiverar han beslutet? Tycker hon att det är en ok anledning? Pratar ni nånsin om "de förlorade" barnen? Är han ledsen?
Jag har inte tänkt att vara dömande. Vill bara veta så mycket söm möjligt om livet i dessa familjer.
Nu är jag dock mamma vars pappa lämnade sina barn när jag valde att skilja mig.
Det var flera olika anledningar samtidigt. Hans egna ord:
Att jag påminde om barnen.
Att han inte orkade ta hand om dom.
Min egen tolkning:
Destruktiv barndom.
Drogmissbruk.
Ingen kärlek för barnen.
Psykopat.
Jag kände en man som hade en son med sin nya kvinna på typ 9 år. Kvinnan hade ett barn sedan innan som han ju då tog hand om, eftersom de levde ihop. Jag har ingen aning om hur mycket ansvar han tog för kvinnans barn i själva verket, men vet att han skjutsade till träning ibland i alla fall. Kanske tog han skitmycket ansvar, det var vad han själv tyckte.
I alla fall hade han ingen kontakt med biologiska barnet i det förra förhållandet, där han övergav mamman när barnet var nyfött.
Han motiverade att det var helt ok, eftersom han tog hand om två barn nu. Ett biologiskt och ett icke biologiskt. Så då gjorde det inget att han inte hade kontakt med sitt "gamla" biologiska. Han var en god människa eftersom han tog ansvar för två barn. Han jobbade med barn.
Han var trevlig annars och jag hade svårt att förstå att han verkligen dumpat sitt eget kött och blod utan samvetskval. I så många år (över nio år i alla fall). Har ingen aning om ifall han fortfarande resonerar så och fortfarande inte träffar sitt "gamla" barn, som ju måste vara nästan stor nu.
Vet en pappa som tog upp kontakten med sitt första barn när han fick sitt andra (med ny kvinna). Poletten trillade väl ner då. Han har fler barn med ytterligare kvinnor idag och har kontakt med alla ex och alla barn. När första barnet föddes var han knappt vuxen. Det spelar nog in.
Lever inte i en sådan relation. Men det finns i ?familjen?. Så tror att jag kan svara på några av dina frågor.
Min styvpappa som jag idag kallar för pappa. Har fyra söner med två olika kvinnor sen tidigare förhållanden.
Innan han träffade min mamma, träffade han sina barn nångång sådär om året, väldigt sällan. Fanns inte med i deras uppväxt. pga att han inte tyckte om deras mamma och valde att leva sitt liv för att han inte orkade med dom. flyttade flera mil ifrån dom osv. Väldig egoist enligt min mening.
När han träffade min mamma blev han hopplöst kär och accepterade henne och hennes bagage, ensamstående med fyra barn. De gifte sig rätt snabbt och fick två barn tillsammans.
Han har sedan dess inte haft kontakt med sina tidigare barn övh. När man pratat om dessa barn med honom så ångrar han inget. Och tycker att så ska det vara. som jag uppfattat honom så tycker han om barn men enligt honom är inte barn hela livet..
och hans mående kommer på första plats...
?Barn är söta men jobbiga?
? barnbarnen var här tidigare idag men jag gick ut för att jag orkade inte mer med dom?
Ett par av hans många kommentarer.. hans syn på barn.
De har egentligen inget värde enligt honom...
vid ett tillfälle tyckte han att jag skulle lämna bort mitt barn för att denne var allvarligt sjukt...
Min mamma och han har nu varit gifta i 20 år och har inte haft några problem med det. min mamma har accepterat att han inte bryr sig om de barnen så länge han ?bryr? sig om deras gemensamma barn och oss.. hon lägger ingen större tanke i de andra barnen .. tycker förmodligen att de skönt att de inte finns med i bilden.. ( inte barnen i sig, men exfruarna).
Inte som han övergett men som han inte visste om. Hans barn sökte upp honom, vi tog tester osv.
När han var 15-16 hade han tydligen en relation med en medelålders kvinna. Hon blev gravid men flyttade och berättade inget för min man. Berättade för sitt barn vem hennes pappa är långt senare.
Så jag har ett bonus"barn" som är nästan lika gammal som mig själv. Då min man är ungefär tio år äldre än mig.
Han hade en del ångest över detta och funderade mycket på vad han hade gjort om han visste, om han skulle övergivit barnet.
Jag skulle gärna vilja höra av er som lever med en sån här man. Finns det någon som läser detta, skriv gärna!
Tänker ni på de gamla barnen, eller lever ni bara på? Är ni rädda över att det ska komma barn knackande på dörren när de blir stora nog? Vet era barn om att de har halvsyskon? Tror du att exet är galet? Urholkar underhållet er ekonomi?
I mitt hemland brukar män överge sina barn efter skilsmässan. Inte alla, men många. Ibland betalar de underhåll, men inte mer än så. Och det är ändå barn som de önskade sig i äktenskapet. Där brukar kvinnor enbart föda barn som de själva kan försörja och ta hand om utan att blanda män. Däremot tar att pappor större ansvar, för de behöver kvinnan. Nya familjer umgås inte med "gamla" barnen, men känner till deras existens. Det är "mammas" familj som tar hand och bryr sig om barnen till kvinnan.
Vet om män som inte visat intresse för sina barn,skälen var olika,ej välkommen barn,fanns ingen kärlek till mamma,separation.Trevliga män för övrigt och visade intresse för nya kärlekens familj.