Jag är nyfiken på hur det fungerar att leva i en relation där han har lämnat sina tidigare barn.
-vad är orsaken till att han lämnade dem?
-finns det tankar på att återuppta kontakten?
-berättar ni för eventuella syskon att de har halvsyskon?
Tacksam om ni vill dela med er av erfarenheter! Även såklart männen som lämnat, om det finns någon här.
Hade aldrig inlett en relation med en man som hade betett sig så.
Min barndomsvän träffade sällan sin pappa.Nångång var hon och hälsade på pappan och hans nya familj.Men inte så att pappan tog ansvar för henne,han var nämligen upptagen med sin nya fru och barn.Idag hade pappan velat ha lite kontakt med henne nu när hon är vuxen.Men hon vill inte.
Dejtade en period en kille som visade sig ha en tonåring han knappt någonsin träffade. Förklaringarna var många men i slutändan så blev det tydligt att han inte ville ta ansvar och hade straffat barnets mamma för att hon "tvingade" på honom ett barn.
Kan ju säga som så att jag torkade ihop som en öken då han vid flera tillfällen uttryckt en önskan om att ha oskyddat sex (jag har spiral). Blev ju ganska tydligt att han ansåg att kvinna skulle ta det ansvar han valde bort. Bye boy!
Hade aldrig inlett en relation med en man som hade betett sig så.
En matrilinjär struktur hade löst väldigt många problem. För kvinnor hade skillnaden inte blivit jättestor, många tar ju redan lejonparten av arbetet med barnen. För män hade det blivit mycket mer chill, de hade kunnat komma och gå lite som de ville (dock inte mot kvinnans vilja) skaffa barn utan några skyldigheter. Barnen skulle höra ihop med mamman och ärva henne. Om mannen och kvinnan VILLE skulle mannen förstås kunna få leva tillsammans med kvinnan och hennes barn, dock utan rättigheter och skyldigheter. Jag tror många män skulle må mycket bättre i en sån struktur, många män tycks ju vantrivas med familjelivet. Det är också en mer naturlig struktur, kolla t ex på hur de flesta däggdjursarter gör. Honorna lever ensamma eller tillsammans med andra besläktade honor med sina ungar. Hanarna har maximal frihet, behöver bara tänka på sig själva. De får para sig bara om honan går med på det. Inga våldtäkter. Inget tjatsex. Ungarna slipper se mamma bli misshandlad av pappa. Honan har allt ansvar, men också alla befogenheter. Ungarna får maximal trygghet. Win-win-win för alla.
Det blir problematiskt om inte män blir krävda på underhåll. Så fort det kommer in i bilden att de måste dela med sig av sina tillgångar och arvet så blir det mindre lockande "att komma och gå". Om den skyldigheten inte finns så ligger denna börda på skattebetalarna som är Jo inte skyldiga att försörja andras barn.
Hela trådstarten är så fel och så absurd att alla normalt fungerande tänkande borde vilja gråta.
Där han har lämnat sina barn...
Lämnat?
Leva i en relation? Relation till VAD?
Jag ser mest en jävla massa moraliserande om pappor som icke-fungerande mammor.
För det är egentligen vad allt handlar om, att mammor sällan låter pappor vara pappor utan de försöker tvinga dem att vara ställföreträdande mammor. Gör de inte det så är de misslyckade som pappor.
Frågan som den mycket moraliserande och fördömande TS borde ställa i sammanhanget är hur mammor påverkar papporna så att barnen "överges". Hur de kan leva i en relation. Lite reflektion över mammornas agerande mao.
Jag lever med en sådan man som familjeliv skulle kalla ha övergett sitt barn och de skulle också påstå att det arma barnet lider otroligt mycket över att ha blivit övergett och av att vara oönskat.
Nu är inte verkligheten sådan utan bara en skapad forumsanning på familjeliv där allt delas upp i svart eller vitt, ont eller gott, bra mammor och usla pappor.
För min mans del handlar det om avstånd. Barnet befinner sig i ett annat land och det är det allra största hindret att träffas ofta. Mamman visste om förutsättningarna, råkade (ja faktiskt) bli gravid och valde trots det att behålla barnet. Ändå så blev hon jävilusiskt arg när mannen återvände till Sverige, hon ansåg att han skulle stanna kvar för barnets skull. Det gjorde han inte därför att han har annat att leva för än ett oönskat barn. Faktiskt.
Det går att hålla kontakten på avstånd men det blir på ett helt annat plan. Eftersom man missar vardagskontakten blir det heller inte samma pappa-barn relation som för en vanlig familj. Så min man saknar inte sitt barn, utan det är mer av att han accepterar att det finns och betalar det underhåll som krävs av honom.
För i och med de långa avståndet dem emellan så kommer de någon gång i framtiden att förlora kontakten, helt eller periodvis, tänk tonåren. Hur intressant är en tonåring av att åka för att hälsa på sin pappa?
Det är helt ok att känna så för ett barn man i princip bara har sporadisk kontakt med. Skulle snarare säga att det inte är sunt att vara sönderbruten i en sådan situation. Det är heller varken sunt eller realistiskt att förvänta sig att alla sörjer människor de inte har speciellt mycket kontakt med, barn eller inte.
Nej, detta är inte ett problem, varken i djurvärlden eller i de samhällen som har matrilinjär struktur (vilket man tror var det normala innan människan blev jordbrukare)
I djurvärlden behövs knappast försörjning av ungar i 18 år. Människor har aldrig haft så lång barndom som nu och inte ens tillåts att försörja sig själva i 14-16 år. Ingen ensam mamma kan försörja massa barn helt ensam i så många år. Vem ska göra det då om inte pappor bidrar? Skattebetalarna?
Att mannen går när han vill är inget problem om han inte har någon koppling till barnen. Han får förstås inte dyka upp som oinbjuden gäst heller - som sagt, inga skyldigheter men heller inga rättigheter. Vill han ha sex eller bli bjuden på mat så får han fråga helt enkelt! Och då är ett nej ett nej. Och om han bjuder till lite och t ex hjälper kvinnan att flytta på någon tung sten eller så, så ökar ju chansen att han får stanna ett tag (eller för alltid, om båda vill!)
Den ekonomiska försörjningsbördan tar ju ändå kvinnan till allra största delen i de flesta samhällen. Det är nästan alltid hon som får betala med utebliven inkomst vid föräldraledighet, vab eller hemmafrueri. Så det blir ingen större skillnad. Ett matrilinjärt samhälle där fast egendom ägs och ärvs på mödernet, och där relationer utövas i form av s k besöksäktenskap (dvs att kvinnan är bofast och mannen/männen hälsar på när båda vill) är fredligare och människorna lyckligare. Mannen slipper fundera på om barnen är ?hans? eftersom barnen alltid är bara mammans.
De flesta män vill faktiskt ha egna barn och veta att de är hans. Därför har de hittat på ett äktenskap som förutsätter att "honan" bär på hans ungar 
Och ja, självklart förstår jag att att det är svårt att gå tillbaka till detta efter flera tusen år av det motsatta systemet. Men det jag vill få fram är att det är ingen självklarhet att ett samhälle är patrilinjärt och/eller patriarkalt.
Hela trådstarten är så fel och så absurd att alla normalt fungerande tänkande borde vilja gråta.
Där han har lämnat sina barn...
Lämnat?
Leva i en relation? Relation till VAD?
Jag ser mest en jävla massa moraliserande om pappor som icke-fungerande mammor.
För det är egentligen vad allt handlar om, att mammor sällan låter pappor vara pappor utan de försöker tvinga dem att vara ställföreträdande mammor. Gör de inte det så är de misslyckade pappor.