Hur mycket pengar är moraliskt okej att "norpa" åt sig?

Varför använder du ordet norpa, när de faktiskt har ingått ett juridiskt kontrakt?

B har med all tydlighet sagt att hen tycker det är OK att A får hälften om de skiljer sig. 

Som sagt, även om A skulle ta emot allt hen har rätt till, "norpar" A ingenting. A har 100% juridiskt och moraliskt rätt till dom pengarna. Det går liksom inte att "norpa" något man har rätt till. 

Om A sen inte vill ha pengarna är det ju helt och hållet upp till den personen. Har A rätt till en mille men vill enbart ha 300k är det ju inget fel med det. Men skulle A ta emot hela miljonen är det inte fel heller.

Aha, du menar så. Jag har uppfattat TS som nära A och att informationen kommer från A. Men det kan ju vara fel uppfattat.

Vid bodelning är det tillåtet att göra en överenskommelse som avviker om de båda är överens. Om A inte vill ha det som hen har rätt till är A inte på något vis skyldig att ta del av det så vill hen bara ha "tak över huvudet" är det väl bara att föreslå det.

Jag har svårt att se problemet? Kräver B att A ska ta emot hälften av vinsten, sparpengarna  etc? Om A säger nej, kastar B bokstavligen pengarna på A så det är svårt att gå därifrån utan att få med sig dem? 

Fast i detta fallet är det både juridiskt och moraliskt rätt, eftersom B har ingått ett juridiskt avtal med A, B ville inte skydda sina pengar.

Fast i detta fallet är det både juridiskt och moraliskt rätt, eftersom B har ingått ett juridiskt avtal med A, B ville inte skydda sina pengar.

Enligt dig kanske, men alla håller inte med.

Om du är As vän tycker jag att du ska uppmuntra A att följa lagstiftningen och bodela rakt av så att A får hälften av giftorättsgodset. Om A efter några månader fortfarande känner att A vill skänka delar av pengarna till B så kan A såklart göra det, men om A gör det nu mitt i separationen finns det risk att hen ångrar sig bittert när hen processat separationen. 

Jag kan dra erfarenheter från mig själv. Jag flyttade in till mitt ex, efter ett par år köpte HAN en ny bostadsrätt för gemensamt bruk. När jag efter ett par år ville separera tyckte att det var moraliskt fel av mig att begära något av värdeökningen som gissnignsvis var ett par hundra tusen kronor (dessutom tror jag han hade den ganska lågt belånad så det kan ha handlat om mycket mer som jag skulle kunnat få om jag begärt det)

Efter blev det mycket krångel och jag kände mig trakasserad och närmast hotad (även om han snarare såg det som romantiskt att dyka upp utanför jobbet med ett fång rosor i famnen etc). Från gemensamma vänner fick jag senare höra att han pratade om att jag egentligen var skyldig honom pengar, för jag lämnade ganska hastig och borde delat kostnader som bostadsrättsavgift och el osv - och jag kände mig skyldig och tänkte att jag kanske boooorde ha betalat nån uppsägningstid om 5000/mån i tre månader eller något sådant. Men jag hade inte råd och behövde komma ifrån honom. Jag funderade nåt kort på det där med bodelning och bostad köpt för gemensamt bruk, men ville inte ha med honom mer att göra. Efter ett tag diskuterade jag med en annan vän som kommenterade att om inte jag varit med och betalat på lägenheten skulle han nog inte haft råd med den. Med en mindre/billigare lägenhet skulle han inte haft samma värdeökning - vilket innebär att jag möjliggjort hans värdeökning. Och jag var med och betalade på amortering vilket i princip betyder att jag betalade för hans sparande. När jag lämnade tog jag bara med mig det som var mitt eget - kläder, smink, någon enstaka möbel - men gemensamt inhandlade förbrukningsvaror och liknande lämnade jag. Ett nytt kryddskåp och skafferi och städskåp och liknande kostade ett antal tusen att bygga upp osv. Där och då släppte jag känslan av skuld för att jag inte betalade någon "uppsägningsavgift".

Idag kan jag känna att jag inte direkt ångrar att jag inte gjorde en ordentlig bodelning och fick ersättning, men det skaver ännu att han snackade skit om att jag "lämnade honom med alla kostnader" när det snarare är så att jag gav honom ett par hundra tusen som jag hade rätt i... 

Lång historia av en helt annan situation men det jag menar är nog mest att det kan vara dumt att avsäga sig något hen har rätt till i nuläget, mitt i en separation är det lätt att inte tänka klart.