Min 7 åring sover inte medicin?

Därför att när man har delad vårdnad ska bägge föräldrar vara med på de beslut som rör barnet.
Du kan inte köra över den andre föräldern och driva igenom din vilja bara för att du tycker att du har mest rätt nästan oavsett vad det handlar om.
Du kan inte byta skola om inte bägge är med på det, du kan inte göra medicinska utredningar osv osv osv.

Det är rätt logiskt och självklart när man tänker efter.

Nej, jag tycker inte alls att det är logisk att man inte kan tar ett barn till läkaren utan den andra förälderns tillåtelse.

Man ska absolut inte ge tabletter till barn när det inte från läkarens ordination.

Not, not.

Jag tycker att ni ska träffa en barnspecialist, läkare vad som. Den rätta vägen sen får man se om det behövs tabletter eller inte.

Bådas föräldrars beslut.

Tänk utanför din egen box.
Många föräldrar ligger i tvist eller har gjort det och gör allt för att hämnas på den andre. Vad är då inte bättre slagträ än barnen? Alla föräldrar vill inte sina barn väl, andra vill väl men det blir ändå fel.

Om jag skulle vara övertygad om vaccinets skadlighet så skulle det inte vara okej att den andre föräldern gick och vaccinerade bara för att denne är övertygad om vacciners fördelar.
En förälder kanske kämpar sig blå för att få en psykiatrisk diagnos på barnet om jag som andre förälder inte är lika övertygad om att en diagnos skulle gagna barnet så är det inte okej att släpa iväg barnet till läkare för att starta utredning.
Om jag som är insatt i problematik anser att man ska tackla sömnproblem med sömnhygien så skulle jag anse att det inte är okej att ta barnet till läkare för att få sömnmedicin. Jag skulle inte anse att en sömnutredning är okej innan man prövat andra metoder först.

Jag tror du förstår poängen varför bägge föräldrar måste vara överens om alla beslut som tas kring barnet. För att man måste vara överens, för att du (eller jag) inte per automatik har mest rätt i vår övertygelse om vad som är barnets bästa.

Jag tänker utanför min egen box, det är precis därför det låter helt ologisk att man inte ens få bestämma att gå till läkaren själv. Hur ser det ut i praktiken? Ringer folk på vårdcentralen till den andra föräldern eller begär en skriftlig godkännelse eller begär att båda föräldrar följa med barnet? 
Jag har aldrig blivit frågad om någonting sådär när jag gick till en läkare med mitt barn. Okej, jag har ensam vårdnad, men de kan väl dem inte veta? De kunde inte ens veta att jag har vårdnad, eftersom det har aldrig hänt att jag blev frågad om ett id-kort för att bevisa att jag är barnets mamma.

Och om föräldrarna måste vara överns om allt rörande barnet, hur ska det funka om dem inte är överens (det händer ju inte bara när föräldrarna är separerade)? Får jag inte ge mitt barn kött om den andre föräldern anser att det är skadlig? Eller måste ja ger kött till mitt barn om den andra föräldern anser det är skadlig annars? Eller om en förälder anser att en vaccination är skadlig och den andra att det är skadlig att inte vaccinera, vilken åsikt gäller? Det går ju inte att samtidigt blir vaccinerad och inte blir vaccinerad.
Eller betyder "alla föräldrar måste vara överens" att det är alltid den som vägrar någonting bestämmer?

Du tänker inte utanför boxen...

Jaha, inte?
Förklara då hur det kan fungera i praktiken.

Jag har redan gjort det.
Fråga om det var du inte förstod. Det enda svaret du kom med handlade om hur du själv res9onerar, alltså inte hur du tänker utanför dig själv.

Nej, det har du inte. Vad du skrev var några exempel på hur det blir när man inte är överens, vilket, i dina exempel, alltid resulterade i att den förälder som INTE vill att någonting blir gjort får bestämma, för att sedan motsäger dig själv genom att skriva det här:

I alla dina exempel är föräldrarna INTE överens och där får ALLTID den förälder rätt, som ställer sig emot någonting.
Och som sagt, det är inte logisk alls, varför om tex. en anser att barnet måste bli vaccinerad och den andra anser att barnet inte får bli vaccinerad det är per automatik den andra som får rätt.
Samma sak när det gäller TS - varför får automatisk pappan (jag antar TS är kvinna) rätt, som inte vill att barnet tas till doktorn, och inte TS, som anser att det är viktigt att barnet tas till doktorn? Och hur är det när det är någonting akut? Om barnet får ett smärtsamt öroninfektion och jag anser det ett måste att en läkare tittar på det, medan den andra hatar alla läkare och "förbjuda" mig att tar barnet dit? Varför skulle det vara den andra föräldern som får rätt? Och om jag tar mitt barn till läkaren oavsett och denna läkaren ser det som absolut nödvändig att barnet får antibiotika, får jag inte ger det till mitt barn, om den andra föräldern tror det skadar barnet? Vad händer om mitt barn har 41° feber och den andra förälder förbjuder att ge febersänkande för hen är emot medicin? Ska jag rulla tummarna och hoppas att febern inte stiger ännu mer och barnet inte dör?

Och kom inte igen med "det har jag redan svarat på" och "du tänker inte utanför boxen" ... om du tycker att det är så logisk så vänligen svara på mina konkreta exempel. Det hjälps inte om du skriver att föräldrarna måste vara överens, när de helt klart inte är det.

Läs ordentligt då istället för att slarvläsa. Du har ett ansvar att läsa, ordentligt, så att man inte behöver tjata om allting.Läser du ordentligt så ser du att jag har det. För saken är den att man måste vara överens. Du har inte automatiskt mest rätt. Många mammor inbillar sig detta, att de har något sorts veto per automatik för att de är mammor och "vet bäst". Så är det inte.
Man måste helt enkelt vara överens när man fattar beslut om barnen.
Det är superlogiskt att föräldrar måste vara överens. Och ja, följden blir att om man inte är överens så blir det inget. En logisk följd av ett logiskt resonemang.
Kan inte föräldrarna komma överens är det barnen som kommer ikläm. Det man gör då som förälder är att ta sitt ansvar, ser till barnets bästa och börjar samarbeta.Jag har re3dan förklarat det. Läs ordentligt det jag skriver istället för att slarvläsa.
Du tar ditt ansvar som förälder och vuxen och börjar samarbeta genom dialog istället för att hävda något i stil med "jag är mamma jag vet bäst och du vet ingenting och det blir som jag bestämmer".

För som jag skrev innan men du struntade i att läsa, så är din övertygelse inte per automatik rätt oavsett vilken övertygelse du har (panodil för minsta smärta eller alternativa metoder för smärtlindring).

Nej, du svarar inte, du bara yrar om samma sak hela tiden. Du säger att föräldrarna måste vara överens ... jo, det vore väl det bästa om de alltid är överens, men det är de ju oftas inte. Det är ju precis det jag frågar dig om och det som är problemet med TS och hennes ex - att de INTE är överens! I alla dina exempel är föräldrarna INTE överens.

Okej, så du säger att om föräldrarna inte är överens, blir det ingenting. Och det anser du som logisk? Varför är det logisk? Då är det ju fortfarande EN av föräldrarna som bestämmer, nämligen den som anser att ingenting borde göras. Det spelar ju ingen som helst roll om det är mamman eller pappan som anser att inga åtgäder ska göras.
Dina slutsats är inte "de måste kommer överens om vad som ska göras med barnet", men "den som inte vill att någonting görs är den som bestämmer, för ingenting får göras om inte båda vardnandshavare vill det".
Dvs. när det gäller mina exempel, är det för dig logisk att man inte tar ett barn med starka akuta smärter till en läkare, för dig är det logisk att man, om man gick till läkare, ignorera vad den säger, om en förälder är emot (tex. när läkaren säger antibiotika är nödvändig), för dig är det logisk att man ser på hur barnets feber steger till livsfarliga höjder, om en förälder anser att febersänkande medel är dåliga.
Och när det gäller TS så anser du det logisk att barnet, som har långvariga sömnproblem, vilket är faktist en allvarig hälsofara, ska förbli lidande och ska fortsätta att ha problem med skolan och hela vardagen, för att en av hans föräldrar vill inte att barnet tas till en läkare.

Nej, jag ser absolut ingen logik i detta.

Såklart ser du ingen logik eftersom du inte tänker utanför boxen.

Jag är ledsen men du vill ju inte förstå så jag lägger inte ner mer energi på dig. Det räcker med den du redan fått.
Ha en bra dag.

Jaha. Om du anser att det är ett tecken på att "tänker utanför boxen" att ser någon logik i att barn ska lida om en av vårdnadshavare bestämmer att det ska vara så, då stannar jag gärna i min box.

Hej då.

Det handlar om att förstå verkligheten. Förstå varför saker är som de är.

Du vill tydligen inte förstå och säger det själv nu också. Du vill inte förstå, du vill bara ha rätt.

Det är föräldrar som du som hamnar i vårdnadstvister. Tänk på det du.

Ha en bra dag.

Till slut fick man en bra mening på allt <3

Som vårdnatshavare har du också en skyldighet att se till att barnet får nödvändig vård. Vad som är nödvändigt eller inte är kanske inte helt självklart om man inte är läkare, men att helt försumma barnet genom att bestämma att det aldrig får tas till läkare är skadligt och kan leda till att man mister vårdnaden (och i extremfall polisanmälan och fällande dom).

Är det akut och man tex rådgör med 1177, därefter ringer ambulans och de tycker att barnet måste in till sjukhus så har den andra föräldern rätt att veta det, men kommer aldrig rent praktiskt kunna stoppa det. Ett barn med tex brutet ben kan få akut lidande, men även livslånga skador av att inte få vård.

Om läkare bedömer att vissa saker (ingrepp/mediciner) är nödvändiga för att rädda livet på barnet kan det göras mot föräldrarnas vilja.

Om föräldrar inte är överrens om tex ADHD-medicinering, psykiatrisk behandling eller liknande så kan man få hjälp av socialtjänsten som kan gå in och se till att detta blir gjort, om de anser det vara för barnets bästa.

Har man grundläggande olika syn på vård är det utmärkt att prata med sociatjänsten, försöka få till samarbetssamtal, och i värsta fall jobba för enskild vårdnad. Skulle då rätten finna att den ena föräldern försöker hindra högst normal vård kan den förlora vårdnaden.

I TS fall vet jag inte varför läkarbesök är helt uteslutet, och om det gäller allting, eller bara detta. Jag vet inte heller om det bara är exet som är emot läkare, eller även TS.
Barnet kan mycket väl vara i behov av tex Melatonin. Det är inte i alla fall som sömnhygien hjälper, och nu går det ut över barnets vardag. Skola och socialt umgänge skall inte behöva bli lidande. Här är det viktigt med läkarbedömning. TS skall själv inte ge läkemedel utan denna bedömning.
Kanske det finns något forum online där läkare svarar på frågor, där TS kan fråga anonymt om barnet, för att få något råd om vad som är rimligt att göra i denna situation? I annat fall råder jag TS att höra med socialtjänsten vad som är möjligt att göra då barnet far illa just nu.

Som ditt nick antyder - allt är inte svart eller vitt. Då är det rätt dumt att utgå från extremfall och samtidigt säga att allt inte är svartvitt.

Sömnhygien hjälper. Det svåra är att hålla sig till det. Gör man det hjälper det. Så "enkelt" är det faktiskt.
Behov av melatonin handlar om en felinställt klocka i kroppen. Det kommer man tillrätta med strikta rutiner. Om man vill, kan och orkar.
Det är egentligen inte poängen utan poängen var att man kan ha olika förhållningssätt till vad ens barn behöver och inget är mer fel än det andra.

Det rimliga för TS är att i första hand ta en diskussion med den andre föräldern och att läsa på om sömnrubbningar. Det finns mycket bra skrivet på engelska om circadian sleeping disorder.

Om barnet faktiskt mår dåligt av sömnbrist är jag rätt så säker på att du både har rätt till att ta barnet till läkare för undersökning åtminstone.

Däremot blir medicinering en mer känslig fråga. 

Fördelen med läkarkontakt är ju att du förhoppningsvis kan få stöttning i sådant som sömnhygien och att ni kan utesluta eventuella fysiska problem som kan göra det svårt för barnet att sova.

Medicinering är inte förstahandsvalet, men vid en långvarig och allvarlig sömnstörning kan ni behöva hjälp från vården på något sätt. 

Vägrar den andra föräldern barnet läkarhjälp så skulle jag se det som omsorgsbrist. 

Vilken utmattande situation!

Det är så kämpigt med ett barn som inte sover, för det genererar ju så många fler problem än bara själva sömnbristen..

Vår dotter har alltid haft sömnproblem. Alltså alltid, från start. När hon fyllde 3 år fick vi äntligen utskrivet Melatonin (flytande form) av läkaren på BVC. För oss har Melatonin fungerat fantastiskt bra, det har verkligen gjort skillnad i vårt liv! Vi flaggade för vår dotters dåliga sömn redan när hon precis hade fyllt 2 år, men vi blev alltså tvungna att vänta med att få Melatonin utskrivet tills hennes 3-årsdag.

Jag kan inte förklara nog hur stor positiv påverkan Melatoninet har haft för vår dotters sömn och för hela vårt familjeliv! Hade vi inte haft Melatoninet så hade det sett ut som det gjorde de 3 första åren av hennes liv, sömnkaos varje kväll/natt, ett barn som inte kan somna på kvällarna, många uppvak varje natt och ett barn som har fruktansvärt humör under dagtid. Som sagt, Melatonin är en så stor hjälp för oss, vi hade inte klarat oss utan det.

Utifrån det du beskriver så hade det, enligt mig, varit en god idé att prova Melatonin. Men det behöver ju göras den regelrätta vägen med recept som skrivs ut i ditt barns namn.

Det blir ju oerhört kämpigt om pappan inte vill samarbeta i detta. Eftersom sömnproblemen påverkar så stor del av livet för både dig och ditt barn så hade jag klassat det som omsorgsbrist av honom att inte samarbeta i detta.

Gå till läkaren med ditt barn ändå.