Är gravid v 20 och har i det närmaste inga cravings. Kanske lite mer sug på juice, men det kan också vara att jag alltid gillar juice men tillåter mig att njuta mer av det nu ????. Men inget direkt annat, matsuget är rätt identiskt med hur det var som ogravid.
Känner mig nästan lite lurad, har ju hört så mycket om cravings och om hur folk helt snöat in på saker, och så känner jag inte saker fullt så starkt själv.
Nån annan som äter typ som vanligt som gravid?
Jag har två barn, hade inga cravings någon av graviditeterna. Har frågat runt bland vänner och kollegor kring detta, eftersom man hört att "alla" får cravings. Men de allra flesta hade faktiskt inte upplevt det.
Så det är nog lite av en myt.
Ah spännande.
Det där med att man får äta godis, kakor och grejer ?för att man är gravid? verkar inte ovanligt att folk åtminstone undermedvetet tänker. Iaf i min omgivning.
Fick höra ett antal gånger att jag ju kan äta för jag är gravid. Försökte undvika socker rätt hårt som gravid (gjorde det även innan och såg ingen anledning att sluta med tanke på att det finns studier som visas att barn påverkas av detta redan i magen) och tackade bland annat nej till äppelkaka på jobbet, för jag var helt enkelt inte sugen egentligen och då behöver man ju inte äta bara för ätandets skull
Tja det är klart att det är lätt att tänka att "jag ska ändå bli stor som ett hus och behöver lite tröst för att jag har ont här och där" när man är gravid, men cravings är väl först och främst när man blir sugen på sådant man vanligen inte är så förtjust i...?
I mitt fall var det mjölk med ett barn (ökat kalciumbehov?) och öl (tur att det finns helt alkoholfritt!) med ett annat , kanske behov av extra b-vitamin där?
Utan att ha vetenskapliga belägg för det så gissar jag att sannolikheten för cravings minskar om den blivande mamman får i sig alla näringsämnen hon och barnet behöver.
Ah spännande.
Det där med att man får äta godis, kakor och grejer ?för att man är gravid? verkar inte ovanligt att folk åtminstone undermedvetet tänker. Iaf i min omgivning.
Fick höra ett antal gånger att jag ju kan äta för jag är gravid. Försökte undvika socker rätt hårt som gravid (gjorde det även innan och såg ingen anledning att sluta med tanke på att det finns studier som visas att barn påverkas av detta redan i magen) och tackade bland annat nej till äppelkaka på jobbet, för jag var helt enkelt inte sugen egentligen och då behöver man ju inte äta bara för ätandets skull
.
Är gravid v 20 och har i det närmaste inga cravings. Kanske lite mer sug på juice, men det kan också vara att jag alltid gillar juice men tillåter mig att njuta mer av det nu ????. Men inget direkt annat, matsuget är rätt identiskt med hur det var som ogravid.
Känner mig nästan lite lurad, har ju hört så mycket om cravings och om hur folk helt snöat in på saker, och så känner jag inte saker fullt så starkt själv.
Nån annan som äter typ som vanligt som gravid?
Inser att min kommentar kan uppfattas som annat än den var menat.
För mig som en lång period avstått socker i princip helt innan graviditeten var valet att fortsätta så som gravid självklart. För om det var någon gång jag ansåg att det var extra viktigt så var det just som gravid. För MIG var det inte SVÅRT att avstå. Jag kunde lika gärna äta en morot.
Så är det inte för alla och jag vill absolut inte anklaga dem för att göra ?fel? mot sitt barn på något sätt. Inser att min kommentar kan uppfattas så
.
Tja det är klart att det är lätt att tänka att "jag ska ändå bli stor som ett hus och behöver lite tröst för att jag har ont här och där" när man är gravid, men cravings är väl först och främst när man blir sugen på sådant man vanligen inte är så förtjust i...?
I mitt fall var det mjölk med ett barn (ökat kalciumbehov?) och öl (tur att det finns helt alkoholfritt!) med ett annat , kanske behov av extra b-vitamin där?
Utan att ha vetenskapliga belägg för det så gissar jag att sannolikheten för cravings minskar om den blivande mamman får i sig alla näringsämnen hon och barnet behöver.
Jag var extremt saltsugen med båda barnen. Speciellt första. Jag åt sånt jag aldrig åt annars som Saltiner, riskakor, nudlar, jordnötter och pommes. Det handlade absolut inte om nåt tröstätande. Jag mådde dessutom illa och hade graviditetsmigrän så det var en hel del jag inte fick i mig. Med andra barnet sa min b.m till slut att det var bättre jag åt nåt nästan vad som helst bara jag fick i mig nånting.
Jag var extremt saltsugen med båda barnen. Speciellt första. Jag åt sånt jag aldrig åt annars som Saltiner, riskakor, nudlar, jordnötter och pommes. Det handlade absolut inte om nåt tröstätande. Jag mådde dessutom illa och hade graviditetsmigrän så det var en hel del jag inte fick i mig. Med andra barnet sa min b.m till slut att det var bättre jag åt nåt nästan vad som helst bara jag fick i mig nånting.
Det är ju vanligt med järnbrist som gravid, och järnbrist i sig kan ge pica, vilket är en svårartad form av cravings. Men det behövs inte någon jättestor järnbrist för att få vanliga graviditetscravings.
Jag har inte haft cravings med alla barnen. Med barn 1 hade jag i början ett besvärligt illamående och kunde inte äta. Den enda mat jag fick i mig var skinkstuvning, så det åt jag varje dag i 5 veckor. Inte för att jag var jättesugen utan för att allt annat fick mig att kräkas.
Barn 2, 3 och 4 var det inget speciellt med. men med barn 5 blev jag galen i en typ av knäckebröd som jag aldrig tidigare tyckt om. Jag åt säkert 10 om dagen och packade ned ett paket i BB-väskan så jag inte skulle bli utan. Dagen efter förlossningen smakade brödet lika illa som det gjort i alla år tidigare.
När jag väntade barn 7 hade jag stor brist på järn. Tomma järndepåer och de pratade om järndropp. De sista två månaderna av graviditeten var jag helt fixerad vid ett annat bröd. Det var det godaste jag ätit i hela mitt liv. Jag tog inte ens smör eller pålägg, utan jag åt brödet som det var. Bröt det i bitar och åt som godis. Jag var som en alkoholist. Gömde bröd överallt så ingen skulle veta hur mycket jag egentligen stoppade i mig, och samtidigt tyckte jag att jag betedde mig helt normalt. Suck ...