Blir galen

Det låter inte kul. Men du kan göra  något åt det, om du vill ha en förändring. Flytta till egen lägenhet. Bäst för alla parter. 

Gör en anmälan till socialen att ni inte vill ha barnen längre. Du kan ju berätta att du inte tycker om barnen och inte vill bo med dem längre, att de förstör ditt liv och att ni aldrig har egentid för er relation. De har också mage också att ha en andra förälder som inte fungerar, så att du tvingats ha dem i ditt liv ännu mer. 

I bästa fall blir det fosterhem för båda barnen, men annars finns det ju HBV-hem, i alla fall för den äldre. De kanske kan komma och hälsa på sin pappa ibland eller att han åker och träffar dem nån gång.

På det sättet får du en massa egentid med din man och kanske ni kan hitta tillbaka till varann igen. Samlivet kommer att blomstra, bara du och han helt själva. Rosor och violiner.

Det kommer aldrig att bli bättre med barnen, du kommer aldrig att börja tycka om barnen och det märker de och de får det säkert bättre nån annanstans där de slipper bo med någon som ogillar dem och verkligen inte vill ha dem där. Visserligen är även fosterfamiljen inte biologisk, men de får åtminstone pengar för ungarna, då känns det kanske mer okej att bo med andras ohyra till ungar. 

När ungarna är vuxna sen har de säkert glömt att din man är deras pappa, så att de inte får för sig att han ska vara närvarande i deras vuxenliv, att han ska agera morfar/farfar eller nåt sånt. Men då kanske ni kan flytta så att de inte vet vart ni bor?

Enklast är nog att hitta en egen lägenhet i närheten så att barnen har nära till båda föräldrarna. 

Eftersom du tog det genomtänkta beslutet att skaffa barn med denna man trots att er familj inte fungerade så får du stå ditt kast. Vad har du för val? Du har själv inte funnit någon lösning och det kan inte vi heller för du kan aldrig få som du vill

Anonym soc tänker jag inte ens bemöda mig med att svara mer än: ditt svar är fruktansvärt onödigt och har man inget att tillföra så kan man lika gärna knipa. Du vet inte hur och varför det har blivit såhär och hur mycket vi har kämpar för att få det att funka.

Jag funderar på egen lägenhet i samma område så våra gemensamma barn slipper byta förskola osv.

Anonym teddy: situationen var inte såhär när jag tog beslutet att skaffa barn med honom. Det var inte lika mycket konflikter i familjen, den andra föräldern hade barnen på halvtid osv. Nä ibland känns väl bästa lösningen för alla att jag flyttar härifrån..... Men vi har kämpat med familjeenheten och försökt få stöd från nära och kära utan att det har fungerat bra alls.

Det känns bara fruktansvärt och skulle kännas fint att komma i kontakt med någon som varit i samma situation där det har blivit bättre :(

Det verkar som om det bästa vore att flytta isär. Du blir inte av med ungarna, pappan verkar inte göra nåt för att uppfostra dem och era gemensamma barn lider så klart också av situationen. Nej, flytta till nåt eget för även om det inte är optimalt så blir det generellt ett bättre mående totalt sett.

Att sexåringen vil ha uppmärksamhet är inget konstigt alls.

Der barnet ser att ditt barn har två föräldrar som bor ihop. Ett annat barn har tagit hennes pappa och nu när mamman inte är med så är det logiskt att det skriks. Barn kan inte berätra hur ee känner på samma sätt som en vuxen, i ett barns värld är världen antingen svart eller vit. De kan inte se gråzoner och har svårt att förstå varför de behlver flytta m.m

En sexåring är ganska självcentrerade och sexåringen i ditt hem kan vara rädd att förlora sin pappa igen. Att gå i sär är ett stort trauma för ett barn, att få ett nytt syskon och att behöva se en förälder mindre och mindre är ett trauma. Barnet kan ha ångest utan att veta att det är ångest och då kan man bli jobbig.

Gör pappan och sexåringen saker tillsammans bara de rvå? Det jan vara att gå en promenad, rita tillsammans eller bara fika på en gräsplätt. Om de inte gör saker och sexårinhen ser att pappan gör saker med ditt barn så blir konkurrensen större.

Pappan behöver även umgås med tolvårigen och du och pappan behöver enas om ett schema för barnen. I det schemat lägger ni in egentid för varje barn samt tider de ska duscha m.m

Hur gamla är de gemensamma barnen?

Om situationen inte alltid varit såhär så tänker jag att barnen beter sig helt åldersadekvat. Den store har hamnat i puberteten och man brukar ju kalla sexårsåldern för lilla tonåren. Och I så fall får ni väl bita ihop. Jag har själv inga tonåringar ännu men det är väl det man får göra ibland med tonåringar: bita ihop. Se tiden an och tänk att det inte alltid kommer vara så här.

Det låter ju absolut som att du behöver komma ifrån hemmet och få perspektiv på saker och ting.

Det låter som två problem. Dels att kärleken till din man är påväg att ta slut? Och dels att barnen beter sig på ett sådant sätt så att du inte trivs med ert gemensamma liv?

Hur kan ni göra för att ni ska få mer egentid? Hur kan ni göra för att få partid?

Har ni ekonomi för att ha barnvakt, spa/hotellövernattning?

Jag läste och svarade bara på precis det du skrev. Synd att du tar illa upp av att jag bemöter dina egna väldigt hätska och elaka ord om barn som finns i din närhet och tvingas växa upp med dig i sitt hem. 

Läs om ditt svar då, det var rätt så uppkäftigt och jag är inte förvånad att ts inte vill bemöta det.

Jag tycker att TS inlägg var minst sagt osmakligt. Att uttrycka sig på det sättet om barn som hon lever med och som tvingas leva med någon som tycker och tänker så om dem. 

Jag är inte heller förvånad att TS inte ville bemöta mitt svar, det sved väl att få svaret som hon inte klarar av att höra. Men hon borde ju fundera lite mer på hur hon själv uttrycker sig om sin mans barn än hur jag svarar henne på ett öppet forum. 

Och då ska du krypa ner i sandlådan också tänker du? Om du sitter med ett nick som antyder att du jobbar på soc borde du snarast föregå med gott exempel, oavsett hur osmakligt du tycker att det är. Dessutom finns det väl bättre förslag än att göra en orosanmälan till soc för att man är less på sina bonusungar, t ex flytta isär. Känns väldigt drastiskt att blanda in utomstående i den här situationen och dessutom ta upp "era" resurser som kunde gå till något vettigare.

Jag jobbar definitivt inte på soc. Att du tror det pga mitt nick får stå för dig.

Men jag vidhåller att barn som tvingas leva med en person som tycker och tänker om dem såsom TS beskriver inte har en vettig hemmiljö och då kan det vara läge för en orosanmälan. 

TS är vuxen och har alla möjligheter att själv förändra en situation som hon upplever som ohållbar. Barnen däremot är i stark beroendeställning, har förlorat kontakt med sin mamma (kanske av traumatiska orsaker då TS beskriver att mamman inte kan ta hand om sig själv) och tvingas nu bo på heltid med en vuxen som ogillar dem och anser att deras närvaro i hemmet och familjen förstör hennes liv.

Det tangerar psykisk misshandel och inget barn borde behöva leva en enda dag i en sån situation. 

Det är inte alls läge för en orosanmälan, hade du jobbat på soc hade du vetat det. Men ja, självklart är det ts som måste göra en förändring i situationen eftersom ingen annan gör det.

Jag tror att de som aldrig varit i den sitsen kommer aldrig att förstå att det faktiskt kan vara jobbigt.

Jag har träffat en man som har 2 små barn och han har dem mycket oftare än vad mamman har. Jag vet att de är barn, och jag förstår att de är som de är men det betyder inte att det inte kan vara fruktansvärt jobbigt Ibland. Och när det inte är ens egna barn är det svårt att sätta gränser. Man står bara vid sidan av och blir frustrerad. Jag tycker du ska göra det som känns bäst för DIG.

Jag och min man pratar om att flytta ihop, och det känns både spännande samtidigt som jag är livrädd för hur det ska gå att bli bonus mamma på riktigt. Vissa dagar är barnen så otroligt gnälliga och jag vill bara fly. Jag är van vid min tysta lugna lägenhet, och sedan är man där och det är totalt kaos.

Jag tycker inte det är konstigt att känna så som du gör, det är nog väldigt vanligt men gud förbjude att man får säga det högt.

Som sagt, gör det som känns bäst för dig. Det är inte dina barn, även om jag låter kall nu.

Hoppas det löser sig, lycka till

Om barnen bor hos er på heltid, kan inte du då ta en större föräldraroll och själv försöka fostra barnen? I samarbete med pappan då såklart. Det låter som en jobbig sits, det är jobbigt att ha barn! Men mycket kommer och går, med åldern brukar barn bli lättare att hantera! Och försök planera in med barnvakt, det är viktigt att hinna sakna barnen 🙂

+1