Ni som fått ECT mot depression

Inte fått själv men haft en del vänner och bekanta som fått. 

Det du beskriver du tror du fått som biverkningar är dock inte logiskt, biverkningar brukar framförallt vara minnesförluster.

Däremot är det ganska vanliga biverkningar av den typen av mediciner du fått, speciellt för de med npf problematik (tål personligen inte alls SSRI och SNRI utan det kickar mig snabbt upp mot riktigt uppspeedad tillstånd, speciellt på kvällarna trots att jag aldrig någonsin visat några tecken på att kunna bli manisk varken innan eller efter - har ADD och Asperger och vanligen inte alls någon hyper tendens)

Det kan ju vara så att det kanske i kombination fick upp dina serotonin nivåer väl högt, men det är då heller inte permanent. 

Det tar även tid att komma ur en psykos, hade en nära vän som hamnade i en manisk psykos (ca 6 månader efter han provat att avsluta sin medicinering då han endast haft en enda manisk episod 13 år innan - det säger något om att den sortens mediciner tar tid att både verka och gå ur i verkan osv) - även om han var normal nog för att de skulle släppa ut honom efter 2 månader var det uppenbart för alla som känner honom närmre att de fixa idéerna som inte är riktigt grundade i verkligheten och paranoian inte var helt borta det tog nog 2 månader till, men det innebar att då kom den reaktiva depressionen, och de brukar vara väldigt mycket djupare än "vanliga" depressioner - det brukar innebära ett brådjup i nattsvärta och total oförmåga att se något positivt i framtiden på ett verklighetsfrånvänt sätt (vet inte om du lyckats uppfatta det i din andra tråd att i princip alla säger att det inte finns någon logik i hur du ser på din framtid). Det är absolut hemskt, men det blir bättre även om det tar tid, medicinerna behöver ställas in och få tid att verka också (min vän? tog honom ungefär 1.5 år att komma tillbaka till att se mer nyktert på tillvaron). Men ju mer du hänger dig åt det  här ältandet desto mer tid kommer det ta. 

TL;DR

Det är troligen inte alls ECT:n som ligger bakom det mesta av det du upplever, släpp det. Och det kommer bli bättre, även fast det inte känns så och det tar lång tid. 

Jag tror tyvärr att du saknar sjukdomsinsikt just nu TS. Fattar att du har det vidrigt jobbigt. Själv varit där jag låg inne trots att jag hade min lille son hemma hos pappa. Men du hade inte fått ECT om det inte hade varit nödvändigt. Om du var i en djup depression var du ju inte glad. Jag tvivlar på att livet funkade. Vet att du kommer att bli arg av detta, men försök att släppa dessa tankar och fokusera på att bli bättre.

Hej igen!

Är det någonting jag verkligen haft upplevelse av så är det hur misstrodd man ofta blir när man mår psykiskt dåligt. Ens trovärdighet kan ifrågasättas även när man har en fysisk sjukdom, både av vården och av allmänheten, men har man ett psykiskt eller ett psykiatriskt problem så brukar många bara anta att man är hundra procent oförmögen att kunna ha självinsikt och göra egna bedömningar, på alla plan. Det här med att man känner sig själv bäst, det brukar gälla för kritikerna, men de brukar inte dra slutsatsen att det gäller för någon som är patient inom psykvården. Man blir ibland så pass förringad att det snuddar vid total maktlöshet och hopplöshet. Värst är när man träffat någon läkare som skulle hjälpa en, och upplever sanningen fullkomligt överkörd.

Eftersom du upplevt varje steg i ditt eget insjuknande, så behöver du inte kämpa med mig också. Du beskriver vad som har hänt dig, och jag tror dig!

Nu har jag också tagit mig friheten att googla lite. Det visar sig att vad du beskriver är vanligt. Mellan 12.5 och 25 procent av alla som får ECT utvecklar tydligen mani. Det är bara några få procent av dessa där man kan misstänka att manin skulle ha förekommit ändå, i de övriga fallen är orsakssambandet med ECT ganska tydligt. Manin är av en sådan art att den bedöms vara bipolaritet, och i DSM-5 så erkänns ECT-inducerad mani som en egen ingångsport till sådan bipolaritet. I DSM-5 menar man att det rör sig om (på engelska) Bipolarity 1.

Trots att det är ett känt och erkänt faktum att sådan mani kan bli facit av ECT-behandling, så finns det inga allmänt fastslagna direktiv vad behandlaren ska göra när det inträffar. Det finns ingen allmänt vedertagen behandling.

DET ENDA MAN VET SÄKERT ÄR ATT OM DETTA INTRÄFFAR SÅ SKA MAN ABSOLUT AVBRYTA ECT. MAN SKA INTE GÖRA ECT FLER GÅNGER!!

Det verkar ändå som att en överväldigande majoritet kommer ur tillståndet igen, det vill säga att det INTE förblir permanent.

Detta verkar kunna ta lite olika vägar.

För de flesta (inte alla) så hjälper det med en kur Lithium. För andra, så hjälper det att sluta med antidepressiva. För andra hjälper det istället att börja med antidepressiva. Stämningsstabiliserande läkemedel är det som verkar ha provats med bäst effekt, och för många blir man fort bra igen, men för vissa verkar det kunna ta mycket längre tid.

Ingen har svarat dig här, men på google hittade jag en studie som nämner allt detta, som också har namnet på en medicin som har använts med gott resultat, och en fallstudie med en person som tillfrisknade.

Jag tycker att du ska spara den artikeln, och visa den för varje läkare du möter i den här frågan.

Jag förstår att det är svårt att orka kämpa för både sin upprättelse när man blivit felbehandlad, och för rätt vård framöver. Det viktiga just nu är ändå det sistnämnda! Det är mycket viktigt att dina läkare både känner till och förstår vad du upplever har hänt. Sedan kan de visst det ha andra infallsvinklar än du kring helheten, och kring hur problemet ska lösas. Det kan vara ok, men inte att ni inte pratar samma språk kring vad som har hänt, och att du inte känner dig hörd och sedd i det!

Jag är ingen expert TS, men jag hoppas att du hör ifrån de du vill höra ifrån, människor som har fått ECT, blivit maniska av det, och tillfrisknat från det!

Det verkar som att läkarna rent generellt räknar sådan här mani som en tillfällig komplikation, som då ska behandlas och justeras upp under behandlingsresans gång.

Jag tror också, med vad du berättar, att dina läkare kanske redan känner till dessa saker, men varit dåliga på att dels förmedla vad de vet, dels ge framtidsprognoser och alternativa behandlingsvägar om de som de har satt in nu inte fungerar. (Och det är isåfall extra vanligt, att de inte behandlar dig med den värdigheten och respekten utan lämnar dig ensam med dessa funderingar, just för att du då har psykiska, inte fysiska, problem.)

Jag hoppas jättemycket att det kommer att bli bra för dig i det här till slut, och vill ändå ge dig budskapet att hjärnan är fantastisk på att läka (Verkligen!) och att trots att det ser och känns jättemörkt ut just nu, att de allra flesta blir bra igen! Du kan troligen vara en av dem där det tar tid bara. Det är tråkigt, det håller jag med om.

Gör ändå ALLT du kan för att vara snäll med dig själv, din kropp, din hjärna. Den läker fortare då, är min egen upplevelse (jag har också haft hjärnskador, av annan anledning än just ECT. För mig tog det flera år att komma tilbaka, men jag tränade min egen hjärna hårt, och vilade däremellan, och gav inte upp. Jag visste inte att jag någonsin skulle bli frisk och återställd, och jag vet hur förfärlig den känslan är. Men idag tror jag jättemycket på kroppens, hjärnans förmåga att kunna självläka.)

Önskar dig allt gott TS, och här är länken

www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4301029/

Hej igen!

Är det någonting jag verkligen haft upplevelse av så är det hur misstrodd man ofta blir när man mår psykiskt dåligt. Ens trovärdighet kan ifrågasättas även när man har en fysisk sjukdom, både av vården och av allmänheten, men har man ett psykiskt eller ett psykiatriskt problem så brukar många bara anta att man är hundra procent oförmögen att kunna ha självinsikt och göra egna bedömningar, på alla plan. Det här med att man känner sig själv bäst, det brukar gälla för kritikerna, men de brukar inte dra slutsatsen att det gäller för någon som är patient inom psykvården. Man blir ibland så pass förringad att det snuddar vid total maktlöshet och hopplöshet. Värst är när man träffat någon läkare som skulle hjälpa en, och upplever sanningen fullkomligt överkörd.

Eftersom du upplevt varje steg i ditt eget insjuknande, så behöver du inte kämpa med mig också. Du beskriver vad som har hänt dig, och jag tror dig!

Nu har jag också tagit mig friheten att googla lite. Det visar sig att vad du beskriver är vanligt. Mellan 12.5 och 25 procent av alla som får ECT utvecklar tydligen mani. Det är bara några få procent av dessa där man kan misstänka att manin skulle ha förekommit ändå, i de övriga fallen är orsakssambandet med ECT ganska tydligt. Manin är av en sådan art att den bedöms vara bipolaritet, och i DSM-5 så erkänns ECT-inducerad mani som en egen ingångsport till sådan bipolaritet. I DSM-5 menar man att det rör sig om (på engelska) Bipolarity 1.

Trots att det är ett känt och erkänt faktum att sådan mani kan bli facit av ECT-behandling, så finns det inga allmänt fastslagna direktiv vad behandlaren ska göra när det inträffar. Det finns ingen allmänt vedertagen behandling.

DET ENDA MAN VET SÄKERT ÄR ATT OM DETTA INTRÄFFAR SÅ SKA MAN ABSOLUT AVBRYTA ECT. MAN SKA INTE GÖRA ECT FLER GÅNGER!!

Det verkar ändå som att en överväldigande majoritet kommer ur tillståndet igen, det vill säga att det INTE förblir permanent.

Detta verkar kunna ta lite olika vägar.

För de flesta (inte alla) så hjälper det med en kur Lithium. För andra, så hjälper det att sluta med antidepressiva. För andra hjälper det istället att börja med antidepressiva. Stämningsstabiliserande läkemedel är det som verkar ha provats med bäst effekt, och för många blir man fort bra igen, men för vissa verkar det kunna ta mycket längre tid.

Ingen har svarat dig här, men på google hittade jag en studie som nämner allt detta, som också har namnet på en medicin som har använts med gott resultat, och en fallstudie med en person som tillfrisknade.

Jag tycker att du ska spara den artikeln, och visa den för varje läkare du möter i den här frågan.

Jag förstår att det är svårt att orka kämpa för både sin upprättelse när man blivit felbehandlad, och för rätt vård framöver. Det viktiga just nu är ändå det sistnämnda! Det är mycket viktigt att dina läkare både känner till och förstår vad du upplever har hänt. Sedan kan de visst det ha andra infallsvinklar än du kring helheten, och kring hur problemet ska lösas. Det kan vara ok, men inte att ni inte pratar samma språk kring vad som har hänt, och att du inte känner dig hörd och sedd i det!

Jag är ingen expert TS, men jag hoppas att du hör ifrån de du vill höra ifrån, människor som har fått ECT, blivit maniska av det, och tillfrisknat från det!

Det verkar som att läkarna rent generellt räknar sådan här mani som en tillfällig komplikation, som då ska behandlas och justeras upp under behandlingsresans gång.

Jag tror också, med vad du berättar, att dina läkare kanske redan känner till dessa saker, men varit dåliga på att dels förmedla vad de vet, dels ge framtidsprognoser och alternativa behandlingsvägar om de som de har satt in nu inte fungerar. (Och det är isåfall extra vanligt, att de inte behandlar dig med den värdigheten och respekten utan lämnar dig ensam med dessa funderingar, just för att du då har psykiska, inte fysiska, problem.)

Jag hoppas jättemycket att det kommer att bli bra för dig i det här till slut, och vill ändå ge dig budskapet att hjärnan är fantastisk på att läka (Verkligen!) och att trots att det ser och känns jättemörkt ut just nu, att de allra flesta blir bra igen! Du kan troligen vara en av dem där det tar tid bara. Det är tråkigt, det håller jag med om.

Gör ändå ALLT du kan för att vara snäll med dig själv, din kropp, din hjärna. Den läker fortare då, är min egen upplevelse (jag har också haft hjärnskador, av annan anledning än just ECT. För mig tog det flera år att komma tilbaka, men jag tränade min egen hjärna hårt, och vilade däremellan, och gav inte upp. Jag visste inte att jag någonsin skulle bli frisk och återställd, och jag vet hur förfärlig den känslan är. Men idag tror jag jättemycket på kroppens, hjärnans förmåga att kunna självläka.)

Önskar dig allt gott TS, och här är länken

www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4301029/

Jo det har jag fått och skrivit om tidigare i tråden.

Ah okej! Kan du berätta mer? Vad hade du för problem, var det depression, hur många ECT fick du och blev du återställd? Eller hade du några problem efter? Du hade en liten son hemma men var inlagd? (Ser inte ditt tidigare svar när jag skriver)

Några månader. Svårt att avgöra när det blev bättre. Det blev lite bättre efter några gånger. Och sedan ännu bättre. Har du gjort glesare behandlingar för att upprätthålla behandlingen?

Några andra som har något att säga om ECT??