• Turismo

    Är det dags?

    Hej på er! 


    Är väldigt inaktiv här gällande postande, men är inne och läser en hel del. Startade en tråd för ca fem år sedan om min dåvarande äktenskapssituation, men nu är det dags igen - saker har förändrats en hel del, men tyvärr inte till det bättre. 


    Kommer inte ta alla detaljer i denna trådstart då inlägget skulle bli en roman isf, så det blir något av en sammanfattning av de "största" grejerna bara. 


    Jag och min fru har varit tillsammans i snart 21 år, gifta i sju och har en dotter på sex år. Sedan en lägre tid tillbaka är min fru fullkomligt ointresserad av det mesta som har med oss att göra. Hon är kort, avvisande och snäsig. Hälsar t ex knappt när hon eller jag kommer hem efter jobbet. Berättar jag om något kul, jobbigt eller spännande som hänt i mitt liv svara hon på sin höjd med ett "mmmhmm - kul för dig" eller "ja, alla kan ha det tufft på jobbet ibland". Försöker jag prata om något intressant dagsaktuellt ämne blir svaret "jag har inte tid att tänka på sådant". Pratar jag om något som handlar om kultur, typ musik/litteratur/film vilket är ämnen som alltid betytt mycket för mig säger hon att hon tycker sådant är ointressant och att vi inte har samma smak. Hon berättar nästan aldrig något om sitt jobb eller liv i övrigt. Det enda vi pratar om i vardagen är egentligen praktiska saker. Och gällande sådana är det jag som sköter det mesta - hon har ex aldrig tvättat en enda maskin tvätt i hela sitt liv. Vi delar lika på städningen och hon tar hand om trädgården (för det vill hon) i övrigt är det jag som sköter det mesta hemma. Dock tar hon mer ansvar kring vår dotter, men det beror på att hon oftast bokar in aktiviteter med henne och sina kompisar och sedan inte vill att jag följer med - och i vardagen ifrågasätter hon ofta hur/vad jag gör med dottern vilket med tid lett till att jag drar mig för att själv ta initiativ till att göra saker med henne.


    Fredagar brukar hon vilja ta ett par glas vin eller öl och då blir hon istället ofta fruktansvärt provocerande och elak. (vill vara tydlig med att hon INTE har alkoholproblem i den bemärkelsen, däremot har hon klara problem med att hantera alkohol när hon väl dricker). Det slutar ofta i rena personangrepp och säger jag emot och uttrycker att jag inte accepterar att hon pratar till mig på det sättet eskalerar det ofta till rena utbrott vid vilka hon skriker på mig och kallar mig skällsord. Till saken hör att hon kom på mig med att se på porr för några år sedan (vi har som sagt inte sovit ihop på många år) och detta kan hon inte släppa. Hon ser mig som en fruktansvärd man efter det och kan ibland komma ned till vardagsrummet mitt i natten för "kolla så att jag inte håller på med något snusk". Vid ett par tillfällen har jag ex sparkat av mig täcket i sömnen, då har hon väkt mig och ifrågasatt skarpt vad jag gjort innan jag somnat. Vid två tillfällen har hon till och med sparkat hårt på sängen och kallt mig för "jävla äckel" och liknande. Detta har lett till att jag senaste året eller så mer eller mindre är nervös inför helgerna och t o m börjat dra mig för att vara hemma och istället försökt hitta på saker med kompisar och liknande. Vilket såklart inte är bra och detta i sin tur använder hon som ytterligare ett bevis på att jag är en dålig person. Jag ser mig själv som en ganska moralisk person och är intresserad av etiska frågor, men drar mig för att nämna sådant för henne nu eftersom hon direkt ifrågasätter min rätt att uttala mig om sådant eftersom jag "'är en sådan som kollar på porr". Här om veckan delade jag ex ett inlägg på Facebook som rörde systematiska övergrepp av barn - det vände hon direkt emot mig och menade att jag inte var bättre själv. 


    Hennes beteende har eskalerat de sista åren och jag har märkt att de av mina vänner som tidigare gärna kom hem till oss och umgicks med oss båda drar sig mer och mer för det. Två av mina närmsta vänner har t o m sagt rakt ut till mig att det inte förstår varför jag stannar kvar. Även hennes egen syster har uttryckt liknande. Svärmor har också pratat med mig och såklart inte uppmanat mig att lämna, men sagt att hon ser att det är tufft och att hon tänker på oss.


    I höstas tog jag initiativ till parterapi, men efter fyra sessioner vägrade hon gå dit mer eftersom hon inte tyckte att det gav någonting. Mycket pga att vi vid sista sessionen kom in på just porrincidenten och terapeuten inte tog ställning enbart åt hennes sida gällande den utan sade att "det är många som tittar på porr, det viktiga här är snarare varför, hur det sker och till vilken bekostnad". 


    Som sagt har det här pågått länge nu och blivit värre och värre. Jag har flera gr funderat på om och i så fall hur länge till jag pallar men valt att vänta med anledning av dotter, hus etc...


    Nu till den kanske avgörande punkten: i helgen var jag hemma hos en god vän och hans kvinnliga arbetskamrat anslöt till oss. Det pirrade till REJÄLT mellan oss. Det fanns uppenbar ömsesidig attraktion där, såväl personlighetsmässig som fysisk, vilket hon även uttryckte och jag får erkänna att vi flörtade med varandra ganska ordentligt, men självklart gick det inte längre än så.


    Nu menar jag inte på något sätt att jag vill lämna min fru pga just henne som jag bara pratat med en stund vid ett tillfälle - men situationen gav mig en rejäl tankeställare. Tänk hur befriande det kunde vara att umgås med någon som faktiskt verkade uppskatta en som person och ville prata om intressanta ämnen, skratta och skämta! Och tänk vad som hade kunnat hända om jag inte varit gift...


    Nu blev det visst en roman ändå, och det här är ändå inte allt. Haha! Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget - kanske bara ventilera lite?  Eller få feedback av någon som varit i liknande situation kring hur de agerat och hur det gått?


    Innerst inne har jag nog en känsla för vad jag behöver göra redan men samtidigt känns det så sorgligt att liksom slänga 21 år av gemensamt liv, erfarenheter och roliga minnen samt upplevelser på soptippen och dessutom bryta upp min dotters trygghet. Det har trots allt inte varit nonstop dåligt, även om de sista åren varit till största delen ren skit...

  • Svar på tråden Är det dags?
  • Anonym (Camilla)

    Var så god! Menar verkligen det jag säger. Önskar att jag hade en sådan man som du i mitt liv.

    Lugnet du känner är att du har bestämt dig. Du har tänkt rätt. Tagit rätt beslut. Det är därför lugnet infinner sig. Bra jobbat!

    Kom ihåg att du ansvarar inte för hennes handlingar eller mående. Det måste hon ta tag i själv. Klart man har omsorg om/för sin partner men nu måste du sätta dig och dottern först.

    Det kommer att gå bra det här! Du klarar det!

    Njut av lugnet i maggropen. Ge dig själv cred. Gå tillbaka till den känslan när det stormar.

    Stor stor kram till dig.

    Uppdatera oss gärna!

  • Turismo

    Just nu är det tufft - dottern är och badar hos en kompis så vi har haft en stund att prata i lugn och ro. Hon är ledsen och chockad. Säger att hon inte trodde att jag tog saker på stort allvar och att hon vill försöka igen och att hon lovar att göra det på riktigt den här gången och att hon skall ?vara snäll?. Jag har svarat att jag inte tror det går längre - vi har varit här flera gr förut och trillat tillbaka i samma hjulspår på kort tid igen. Och att ingen av oss skall behöva försöka och låtsas vara någon vi inte är. Innerst inne känner jag mig bitter på henne, känner lite att ?nu passar det minsann? typ men kommer inte att visa det. Vill verkligen försöka få till så att vi kan ha ett fungerande samarbete kring dottern i framtiden och kanske t o m kunna göra saker ihop med henne. Trots allt har hon många bra och väldigt fina sidor också även om vi inte fungerar ihop alls som par längre.

    Tack än en gång för erat stöd i att jag tagit rätt beslut och inte verkar agera själviskt eller vara en dålig man. Camilla, du verkar också vara en klok och fin person utifrån det du skrivit så självklart kommer du förr eller senare att hitta en bra person att ha i ditt liv!

  • hanna1204

    TS: Jag känner igen mig i lugnet. Lugnet infinner sig när man känner sig ett med beslutet och slutat tvivla och tveka. Lättnaden kommer när man känner sig färdig att gå vidare. Det är en stark och ren upplevelse som ger styrkan att fullfölja. Allt kommer att bli bra.

  • Turismo

    Tack Hanna! Ja, det känns faktiskt så nu även om det pendlar från såväl timme till som minut till minut just nu?

  • Turismo

    En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) "en jävla bitch" länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon "jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka". 


    Efter det har hon varit extremt snäll  - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill...allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT) länge gjort i vårat. 


    Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - "jaha, NU passar det - det var så dags" typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten om hur hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite...smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.  


    Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara har vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där. 


    Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då...och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år (även om jag samtidigt vet) att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig. 


    Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu. 


    Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt...ok. 

  • Guldnovan
    Turismo skrev 2021-06-15 15:50:39 följande:

    En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) "en jävla bitch" länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon "jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka". 

    Efter det har hon varit extremt snäll  - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill...allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT) länge gjort i vårat. 

    Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - "jaha, NU passar det - det var så dags" typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten om hur hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite...smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.  

    Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara har vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där. 

    Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då...och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år (även om jag samtidigt vet) att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig. 

    Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu. 

    Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt...ok. 


    Jag gråter...undrar om min man tänkte så efter att han släppte bomben...

    Han gjorde det inte så snyggt. Tre meningar. Jag vill skiljas. Jag älskar inte dig. Jag flyttar så fort jag kan.

    Tre veckor senare var han borta ur huset. Efter 25 år och 4 barn

    Nu är jag glad att han tog steget. Det var det enda rätta trots allt.. fel utfört men av rätt anledning.

    Du kommer klara dig. Ni kommer klara er.

    Styrka från mig er!
  • Turismo
    Guldnovan skrev 2021-06-15 16:07:49 följande:

    Jag gråter...undrar om min man tänkte så efter att han släppte bomben...

    Han gjorde det inte så snyggt. Tre meningar. Jag vill skiljas. Jag älskar inte dig. Jag flyttar så fort jag kan.

    Tre veckor senare var han borta ur huset. Efter 25 år och 4 barn

    Nu är jag glad att han tog steget. Det var det enda rätta trots allt.. fel utfört men av rätt anledning.

    Du kommer klara dig. Ni kommer klara er.

    Styrka från mig er!


    Tack! Och fy vad tråkigt att höra. Att vara den som lämnar är så svårt, men någonstans förtjänar ändå den man lämnar att åtminstone få en ordentlig förklaring, att bli visad respekt efteråt samt ges tid att processerna allt. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå ditt ex - det tog mig långt tid att bygga upp modet att göra detta och tanken har slagit mig att jag skulle kunna agera ungefär som honom. Men?nej. Hon förtjänar bättre.

    Vi har ännu inte tagit något beslut kring hur vi skall göra med boende etc, men i nuläget är det troligasts att jag (eller hon) är kvar här åtminstone över sommaren och att vi väntar med att berätta för dottern till efter semestrarna. Det är hennes första ?riktiga? sommarlov och jag vill inte förstöra minnet av det för henne genom att bryta upp familjen precis i början av det. Även om det såklart kommer att bli tufft.
  • Anonym (Hej)

    Lämna henne och hör av dig till kollegan! Om det inte blir ni två blir det säkert någon annan, du låter som en vettig och intressant person! Jag läste någonstans att "kärlek handlar inte om att hitta den perfekta utan att hitta någon som man kan stå ut i vardagen med"... men ni verkar inte ens kunna göra det. Jag vet många män och kvinnor som skiljt sen sent i livet och hittat kärleken efteråt och är så glada och harmoniska i sina förhållanden. Do it!

  • Anonym (Hej)
    Turismo skrev 2021-06-15 15:50:39 följande:

    En liten update såhär ett par dagar efter. Situationen känns märklig nu. Vi hade bra och sansade diskussioner för typ första gången på många, många år i söndags. Hon tillstod rakt ut att hon varit (och jag citerar) "en jävla bitch" länge och att hon många gånger gjort det hon gjort medvetet. Kunde dock inte förklara varför och sade att hon inte förstått att jag tagit det så illa samt att hon aldrig trott att jag skulle göra så här. Stundtals grät hon och sade hon förstört allt samt bönade och bad mig att ändra mig, men jag stod fast vid mitt beslut. Så höll dagen på, fram och tillbaka. Till sist sade hon "jag kommer inte ge upp och frågar dig igen om en vecka". 


    Efter det har hon varit extremt snäll  - gått upp innan mig på morgnarna och gjort äggröra, ringt och frågat om jag vill ta en promenad med hundarna på min lunch, ringt när jag är på väg hem från jobbet för att berätta att hon och dottern skall göra varma mackor och frågat om jag också vill...allt det där som man gör i ett normalt förhållande men som aldrig (eller åtminstone inte på VÄLDIGT) länge gjort i vårat. 


    Det märkliga är att jag nästan känner mig provocerad av det istället - "jaha, NU passar det - det var så dags" typ. Det visar bara ännu tydligare hur medveten om hur hon varit om hur hon betett sig tidigare och känns lite...smörigt och lismande på något vis. Inte minst eftersom vi faktiskt varit här förut - då sade jag visserligen aldrig rakt ut att jag vill skiljas, utan bara att om ingen förändring sker kommer jag inte att orka detta mer. Då gjorde hon en liten förändring, men efter bara några veckor var vi tillbaka i samma hjulspår. Tycker inte om att jag får den känslan men kan inte hjälpa det.  


    Dessutom har jag en gnagande känsla av hon kan vilja fortsätta mest för att tanken på att bara har vår dotter varannan vecka ger henne fruktansvärd ångest. Hon kan inte ens prata om det utan att mer eller mindre få panik. Hon har verkligen knutit upp hela sitt liv kring henne och så gott som hela hennes sociala nätverk förutom ett par barndomskompisar är kopplat till umgänge med barnen, något jag upprepade gr påpekat för henne kanske inte är så bra - hon behöver göra något för sig själv också. Tycker verkligen inte om att jag får de tankarna heller, men ändå finns de där. 


    Gällande mitt eget mående går det upp och ned. På det stora hela känns det ganska ok, men stundtals känner jag stor sorg - särskilt när jag ser min dotter och hundarna leka i sommarträdgården och inser att det kan vara är sista sommaren jag är där när de gör det. Jag känner sorg inför många fantastiska minnen jag har med min fru från innan det blev så här och minns hur fantastisk roligt vi hade då...och faktiskt har haft vid ett fåtal tillfällen även efter att det blivit såhär. Jag känner sorg för att förlora den person som på många sätt varit vid min sida i så många år (även om jag samtidigt vet) att hon de senaste sex-sju åren egentligen snarare hållit mig tillbaka än stöttat mig. 


    Men jag känner även frihet och en spänd förväntan på hur livet kommer att bli framöver samt att kanske hitta någon att älska och vara lycklig med på ett sunt sätt i framtiden. Och jag känner stolthet över att äntligen ha tagit steget och hittills fullständigt behållit lugnet i situationen. Var hem till en väldigt nära vän som gick igenom en skilsmässa, tog en öl och pratade. Det gav mycket - dels att se att det faktiskt kan bli bra efteråt (han har idag en mycket välfungerande relation med sin exfru och de kan t o m umgås med barnen ibland). Plus att han sade att det jag just gjort var svårt och att jag måste inse samt vara stolt över hur stark och badass (haha) jag egentligen är just nu. 


    Tar en dag i sänder just nu, och det kommer säkert att svänga fram och tillbaka under den kommande tiden. Men just nu känns det faktiskt...ok. 


    Wow! Häftigt att du står på dig! Jag har levt i en liknande situation fast omvända, jag är kvinna och han är man. Han vill spela dataspel och jag vill umgås men det blir att jag tvättar och sköter hushållet istället. Jag har också försökt lämna förhållandet och när jag har gjort det har jag sett förbättringar i några dagar, sen är det tillbaka till gamla mönster. Misstänker att det kan vara så för din fru också. Tror tyvärr att den här förändringen du sett är temporär.
  • Anonym (Wow)

    Så bra att du tagit tag i det.

Svar på tråden Är det dags?