Barnuppfostran.

Låter som att barnet gör det enda som funkar för att få sin pappas uppmärksamhet. Otroligt dåligt av din man att inte kunna ägna tid åt barnet när han ser honom så lite. 

Jag tycker också det är talande att du pratar om dig själv som att du är så pedagogisk och sätter sunda gränser osv men du verkar helt sakna förståelse för hur barnet faktiskt mår. Nu är det ju främst pappan som borde steppa upp rejält men du får nog tänka ett varv till på hur det faktiskt är att vara det här barnet. Han åker varannan helg till er för att träffa sin pappa. Men han får knappt träffa sin pappa för pappa är ute på saker som tydligen är roligare. Istället är han med pappas sambo som använder den här tiden till att uppfostra honom. 

Mamma är helt på din sida och tycker också att det han behöver är hårdare regler. Alla i sammanhanget verkar ha enats om att ungen är jobbig och ska antingen sättas på plats eller överges.

INGEN här verkar se att detta är ett rätt olyckligt barn. Och olyckliga barn beter sig såhär. 

Beklämmande att du är förskollärare och uttalar dig så kategoriskt om alla barn som uppvisar beteenden som är utmanande. Du har i ditt yrke alltså aldrig stött på barn som mår dåligt och beter sig illa? Det låter som att du glömt delar av dina studier. Plocka upp böckerna om utvecklingspsykologi igen är mitt tips. 

Haha, du kanske tycker att jag är "hård" och "kall"?

Jag uttalar mig om barnuppfostran, som många föräldrar mår dåligt av att tänka på eftersom de inte orkar med den insats som krävs för att uppfostra ett barn. Vi vet alla att det är lättare att göra som barn vill än att få barn att göra som vi vill. Och vissa väljer att göra som barnet vill, men klär det i ord som "barnet måste komma först, en förälder ska alltid finnas där för sitt barn, ett barn måste alltid känna sig trygg och älskad", som om det var samma sak. Jag ser så många barn som mår dåligt att att föräldrarna viker undan från ansvaret att uppfostra dem, sätta gränser och lära dem visa hänsyn mot andra vuxna och barn. Istället får de 100%-ig uppmärksamhet, behöver aldrig vänta, avstå, aldrig visa andra hänsyn. De får heller aldrig uppleva att andra (föräldern) blir arg på dem, så de lär sig aldrig att sånt är en del av livet. Resultatet blir sköra tonåringar och vuxna som blir traumatiserade vid motgångar och kritik. 

Jag stöttar gärna bonusmammor i trådar som dessa eftersom biomammor tenderar att hoppa på bonusmammor vid kritik av barnen. Bonusmammorna är "hårda" och "kalla", mannen borde kasta ut dem, de är svartsjuka på biomamman. Kan vara bra att höra från en förskollärare som ser samma sak, år efter år, och vars kollegor ser samma sak - många barn är ouppfostrade.

Ska papporna "kasta ut" alla förskollärare på vår avdelning? Är vi alla svartsjuka på våra förskolebarns mammor? Har alla vi som valt att arbeta med barn på heltid "hårda" och "kalla"?

Ok till att börja med, min man påstår också att han gör ALLT i hemmet. Till saken hör att jag är hemmafru och varit de senaste 12 åren.
Nåja inget att bry sig i för sånt säger man ibland när man blir upprörd. Däremot försörjer han hela familjen, men jag gör allt hemma i själva hemmet. Vi bor utomlands så min man skattar inte bort 70% av lönen.

Hur som helst så skulle jag säga att trots är en fas som alla normala barn går igenom nån gång, kanske flera gånger.

Har du barn själv? Gissar inte. Och mitt råd är att sluta sätta barnet på plats, barnet kommer bara bete sig värre. Barn är en spegel av en själv, beteendet alltså. Det låter som om ni hamnat i en slags ond cirkel. 

Gå in och prata med bonusen, fråga vad han gillar att göra, så gör ni det eller något liknande du och han ihop? Ta en dag själva och hitta på något kul. Åk på något äventyrsbad eller på naturreservat, finns miljoner saker att välja på. Det brukar vara väldigt effektivt och visst kan det vara sura miner i början, men du är ju faktiskt den vuxna av er och måste bete dig som en vuxen. Du kommer förmodligen med ha kul.

Sen är ungar bara trotsiga ibland. Bara gilla läget. Du har ju förmodligen själv varit det? Ibland ska ju barnen flytta hemifrån med för att man är en idiot som förälder, sagt ok, men du är alltid välkommen hem oavsett och det kommer du vara när du är 40 år med. Eller sagt att dom kan ju börja med att tälta på gräsmattan, vilket de gör ibland.

Jag har 4 barn själv, 3 söner, och tagit hand om dom själv med hjälp av min mamma. 

Men fundera över eran relation du och din partner, är den dålig kommer det gå ut över barnen. Kanske bäst att gå åt varsitt håll för er?

Ja du låter faktiskt kall. Finns det inget i det TS berättar som får dig att fundera på hur barnet ifråga mår? Det här med att bara träffa sin pappa varannan helg men sen inte få träffa honom? Reglerna är inte det jag har åsikter om och uppenbarligen har problemen börjat nyligen. Du tror inte att det kan ha att göra med barnets ökade ålder och funderingar över varför han inte är med sin pappa mer? Du tror inte att det kan leda till ett beteende som gör att pappa tvingas engagera sig? Du tänker att trots att TS säger att barnet bor hos mamman större delen av tiden, och där finns det regler och det funkar bra, så är det ändå så att det Är enbart bristande uppfostran som gör att barnet beter sig illa varannan helg? Det är en ren slump? 

Jag ställer nu en ärlig fråga. Har du kvar några kursböcker om barnpsykologi? Läser du ibland i dem? 

Jag tycker inte TS beskrivning överensstämmer med en typisk 9-åring.

I övrigt håller jag med dig.

Mina inlägg är riktade mot de i tråden och andra trådar på FL som avfärdar kritik av barns beteende med "Egna barn, andras ungar". Vilket jag var tydlig med. Som om bonusmammorna enbart skulle kritisera bonusbarnens uppfostran för att de inte är deras egna. Där vill jag som förskollärare slå fast att man behöver inte alls ha en bonusmammaroll för att se att vissa barn är sämre uppfostrade än andra. Och att samtliga av de barnen skulle ha traumatiska hemförhållanden stämmer helt enkelt inte. Däremot har de ofta föräldrar som inte orkar uppfostra sina barn, vilket inte i sig är särskilt konstigt, samhället är stressigt och många är trötta. 

Så mina svar gällde den typen av inlägg. Att pappan i det här fallet är en dålig förälder är ju helt uppenbart.

Sonen är nio år och fullkomligt skriker efter pappas uppmärksamhet och givetvis tar han till den metod som fungerar. 

Som någon skrev, lämna hemmet så att pappan tvingas ta hand om sitt barn. Hans beteende gentemot barnet skapar en individ som folk inte vill vara i närheten av till slut, är det vad han vill? 

Att sonen är likadan mot dig bådar ändå gott, då har han förtroende för dig och känner att du stannar ändå. 

Kommer du till rätta med det verkliga problemet, dvs pappan, då kommer det lösa sig med sonen också, iaf om det inte går för lång tid så ta tag i det NU. 

Nej, det är inte alls en början till att gå in i puberteten.
Vad löjligt att skriva så, när man är 9 är man en liten plutt som går på lågstadiet. 
Vissa gör det säkert, men sluta få det att låta som om det är vanligt. 

Jo det är det 
Men här tror jag mer på att det är en 9-åring som skriker efter pappan.

Backa och släpp så många strider det går. Och behandla inte en 4-åring och 9-åring på samma sätt. Det är inte rättvist 

Pappan är det stora problemet här allefal. Inte konstigt att ungen beter sig som han gör. Håller inte alls med folk som säger att du ska backa, du är en del i hans liv och borde sätta gränser som du gör! Men sen att pappan underminerar dig hela tiden är otroligt fel, sen borde du inte göra precis allt i hemmet för att du betalar lite mindre. 
Visst kanske mer men verkligen inte allt.
Och att han inte är hemma när barnet är hemma dom få gångerna? Det är ju sjukt. Går det att säga till pappan att han får vara hemma? 
Men ärligt så låter det inte som en bra man att ha ens, han prioritera varken sina barn eller dig. Det säger mycket om en person tycker jag 

Håller inte med alls.
Barnet behöver bli sedd och lyssnad på

Detta ÄR vanligt...var tror du begreppet tweenie kommer ifrån...och förpubertet...

Du tänker "liten plutt" men barn i den här åldern pendlar mellan att vilja vara som tonåringarna och ändå få vara liten...
Att få göra "vuxna" saker men att få vara ett barn ändå...

Ännu en tråd om en förälder som dumpar över ansvaret för sitt barn på nya partnern. Ts, du borde sätta ner foten och kräva att pappan faktiskt tar hand om sin son de helger han är hos er.

Kan inte citera.

Absolut barn behöver bli sedd och lyssnad på! Men det betyder inte att dom ska få göra vad dom vill eller inte få konsekvenser för sina handlingar. Man kan göra båda