Hur vet man om man är rätt för varann?

Trivs du verkligen med att vara en "seg tant"? Kanske ni skulle ta inspiration av varandra, så att du drar dig ur sängen på morgonen och han tar det lugnt ibland?

Om du måste ställa dig frågan om du älskar din partner så är nog svaret nej. Av min erfarenhet efter tre långa relationer så har känslorna svalnat då jag börjar fundera i dom banorna. Jag har aldrig tittat åt en annan mans håll förrns känslorna svalnat.

Nu är jag i mitt fjärde förhållande som är väldigt nytt men nu känns det annorlunda mot för tidigare.

Att vara olika i ett förhållande kan vara både bra och dåligt. I mitt förra förhållande var det dåligt eftersom min partner blev irriterad på mitt lugna sätt medans jag tyckte han kunde ta barnen och fara och göra saker för din skull och deras, så kunde jag stanna hemma och pyssla på, städa, tvätta, baka tex. Men det tyckte inte han.

Lite håller jag med om att om man ens måste ställa sig frågan så är man redan där och nosar på svaret.
Samtidigt så är det naturligt att ha svackor, att ha perioder där man funderar lite mer än annars på hur man lever, vad man har, vad man vill osv.
Sen kanske man inte kan vänta sig att få exakt alla sina behov tillfredsställda av en och samma person. Du känner att du inte kan dela det som du vill -med honom. Kan du dela det med någon annan? En vän med samma intresse för tex odling? 

Ett alternativ om man vill få till en förändring är att man bestämmer sinsemellan att två gånger i månaden ska vi umgås och göra saker tillsammans där du bestämmer ena gången och han den andra. Och det ska vara helt utan förväntningar och man ska inte kommentera den andres val. Utan bara haka på. Försöka ha roligt. Drar han med dig på downhill med cykel - anta utmaningen. Vill du att ni ska beskära plommonträden tillsammans så ska han inte sucka utan bara le och se glad ut. Funkar det så funkar det, funkar det inte så får du avgöra om du kan få till ett annat sätt att dela dina intressen med någon och så får ni helt enkelt hålla era hobbies separata. 

Ett förhållande drivs ju framåt av att ge och ta samt kompromissa. Jag tror många faller i fällan att hänga med på varandras intressen och blir avskräckt eller uttråkad. Det är ju viktigt att odla gemensamma intressen också och som ger båda två nöje och gemenskap och det är ju där kompromissa kommer in i bilden. En del av hans tempo blandat med ditt sinne för estetik och lugn skulle bli en fantastisk gemensam sak där era olikheter får plats att mötas och fungera ihop. Och givetvis får man ibland offra sig lite. Nån gång då och då får han så lov att käka långsam frukost med dig likväl som att du ibland får lov att lägga på ett kol för att hinna med honom ut.

Oilkheter börjar skava den dagen man inte längre ger och tar. När var och en börjar säga att "det är så här jag är" då är man ute på hal is. När man inte längre är intresserad av att mötas på mitten då kommer såna här frågor som du har.

Visst kan man leva med olikheter men då får man finna sig i att vissa saker av livet sker parallellt och man får mindre tid ihop.

Och så kommunikation... Pratar ni med varandra eller tror ni bara en massa saker? Frågar ni varandra om saker eller tar ni bara svaret för givet? Han kanske går omkring och tror att du är nöjd med att vara hemmakatt och därmed satsar mer på sina äventyr? Du å andra sidan kanske tror att han övergivit dig när han kanske bara ger dig mer utrymme att göra ditt? Pratar ni om sånt?

Jag tror att de flesta med riktigt långa relationer reflekterar någon gång. Relationer där man gått igenom decennier tillsammans, av vardag, fest, barnår, sjukdomar, dödsfall i föräldragenerationen, perioder av svackor i samtal eller sexliv, perioden där första förälskelsen lagt sig, där man blir som nyförälskad igen osv osv.

Jag tror att olikheter är väldigt bra på många sätt, att man kan lära sig ett annat sätt att se saker, och ett annat sätt att leva, än vad man hade skapat på egen hand.

Min partner och jag är på vissa vis ganska lika, och tycker att det är roligt att ha projekt tillsammans. Men jag är klart den som driver det sociala, med vänner.

Min bästa väninna och hennes man är lite mer så som du beskriver det. Han är rätt så rastlös, han spottar och umgås och hittar på saker hela tiden. Hon är inte hälften så social som han är, och hade hon levt själv så hade hon nog blivit ganska ensam. Men visst kan hon bli irriterad också ...men jag tror att han i grunden är precis vad hon behöver

Vi har likadant bara det att jag är duracell-kaninen. Det som (tidigare) funkat för oss är att min sambo gett mig mkt frihet att göra mina grejer. Men, till skillnad från dig, är han lite av loner. Så han har inte haft nåt emot att jag stuckit på en surfresa. Numera har vi barn och jag vill gärna göra familjegrejer, men han vill bara sitta själv vid datorn. Så jag kan också känna igen mig i dig, att trivas med familjen.

Tyvärr verkar jag reta gallfeber på honom numera, dvs, just nu tål han inte min energi. Och där tror jag skillnaden mellan er är. Ni verkar fortfarande älska varandra.

Googla dock: 
Builder - Director - Negotiator - Explorer
Finns en teori från en amerikansk antropolog att människor faller inom dessa kategorier och hon menar, sett till äktenskap, att:

Builders, lugna hemmakatter, trivs bäst med andra builders.
Directors trivs bäst med negotiators (de är varandras motsatser och kompletterar varandra)
Explorers, äventyrliga typen, trivs bäst med andra Explorers.