Nejlika08 skrev 2021-12-16 09:55:57 följande:
Tack för hjälpen! Jag förstår om jag framstår som korkad men det är jag inte. Tror jag. Jag har svårt för att prata om ekonomi och ställa krav gällande min partner och vår familjeekonomi. Jag vill helst klara mig själv. Vara självständig. Självtillräcklig. Jag sticker huvudet i sanden och förtränger ekonomin. Det kanske är korkat, i och för sig. Det är väl helt procentuell eller helt gemensam ekonomi jag har velat hela ha tiden, men det är svårt att få ihop att man räknar ut allt och sätter sig ner varje månad i början och för över pengar och så vidare. Det är lättare att allt bara flyter på och man betalar lite här och där efter förmåga och inte pratar om det. I din uträkning så skulle den ene fortfarande ha dubbelt så mycket kvar som den andre varje månad. Det är väl detta som stör mig antar jag, det är det som gör att vi växer isär på sikt. Eftersom min sambo har så mycket mer i sparpengar, så mycket mer i pension, trots att jag har tagit mycket mer än honom med barnen (hans barn och vårt gemensamma) och jobbat gratis så att säga. Hur förlikar man sig med det? Säg att han har en halv miljon sparat om fem år och jag har 50000 sparat om fem år, plus att våra pensioner är så olika och växer olika med tiden? Hur blir det då om tio år, om femton år? Hur gör andra som tjänar så olika och har familj ihop med hyfsat traditionella könsroller?
Ingen orsak. Och jag förstår dig, det är ett känsligt ämne. Men just därför kan man inte förutsätta att man tänker lika, man kan vara hur fin och gullig och bra som helst som person. Men man kan ha upplevt saker som barn som gör att man är väldigt mån om rättvisa - vilket kan se olika ut för olika personer. Rättvist är inte synonymt med samma eller lika.
Som någon svarat här också, den som har en bra inkomst kan självklart vilja dra fördelar av det. Och då kan det vara rättvist att köra procentuell uppdelning.
Men tanken med det är ju inte att den ska leva lajbans och den andra ska snåla. Utan då när det gäller resor etc. så ska väl målet ändå vara att man åker tillsammans till ett resmål som passar hela familjens budget?
Jag personligen är inte för en sådan uppdelning, jag har jättesvårt att få ihop det. Även om jag är för rättvisan så blir utfallet i familjelivet när man drar det till sin gräns så konstigt. För mig är det skevt att jag skulle behöva tacka för en middag på restaurang eller liksom leva i någon slags tacksamhet över att min man "bjudit" mig på en resa. Men jag har heller aldrig upplevt problemet eftersom jag och min man legat ganska jämnt i lön genom åren. Ingen av oss är höginkomsttagare och just nu tjänar jag mer. Men efter lönerevisionen nästa år så kan lika gärna han ha dragit iväg med en femhundring.
Vi delar på allt ekonomiskt i familjen. Vi äger lika mycket av huset, vi gick in med gemensamma pengar efter en lägenhetsförsäljning. Vi stämmer av dyrare inköp med varandra men vill han köpa en jacka för 2000kr så gör han det. Barnens kläder köper oftast jag men det är gemensamma pengar. Ingen av oss har en dyr hobby eller barn sen innan och vi ser ungefär likadant på resor och större inköp. Vill vi åka nånstans med familjen så tar vi pengar från det gemensamma sparandet.
Men som du säger, det drar ju iväg exponentiellt med åren. Den som haft mycket får mer pga värdeökningen och den som har mindre kommer då att få mindre i slutänden.
