Skaffa barn själv?

Fast det hon säger är ju sant. Om hon också dör, så har barnet INGEN. Det hamnar i klorna på socialen, som sätter det i någon - kanske hemskt - fosterfamilj. Och till skillnad från många andra fosterbarn, som i alla fall träffar sina riktiga föräldrar ibland, som kan klaga till soc om barnet verkar magert eller ledset, så kommer detta barn i så fall inte att ha det skyddsnätet. Det blir HELT utelämnat till fosterföräldrarna. 

Och kvinnorna i Femmis, kommer att bry sig om TS' barn om hon dör? På ett tryggt, regelbundet, långsiktigt och stabilt sätt?

Jo, fan kan man ju måla på vilken vägg som helst.

Ger hon bara tusan att ta livet av sig så har hon uteslutit det absolut vanligaste sättet kvinnor i hennes ålder dör utav.

Det är inte så sannolikt att hon dör och det är ju fullt möjligt att knyta närmare band med släktingarna hon har.

Jag har knutit kontakt med släktingar jag inte hört av på ett helt liv. Gick utmärkt. Dom blev glada.

Det går att se problemen eller möjligheterna.

Hon kommer att vara minst 40, förmodligen lite äldre när barnet föds. Kvinnor mellan 42 och 62 dör ofta av bröst- lung- eller livmoderhalscancer, och i det högre spannet av hjärtinfarkt eller stroke. Samt att vem som helst kan bli överkörd av en bil, svimma och slå huvudet, sätta i halsen, eller komma i vägen för dessa skjutningar som sker i Sverige varje natt nu. Eller dö av något nytt, intressant virus som sprids över världen.  

Halvsyskonen? I så fall skulle hon väl ha gjort det redan. 

Fast det ÄR en dålig deal att inte ha någon släkt. Jag är själv enda barn till gamla föräldrar, som knappt hade någon kontakt alls med sina släktingar. De dog relativt tidigt, även om jag var officiellt fullvuxen då.

Jag hade den där otryggheten i bakhuvudet praktiskt taget hela tiden, tills jag hade min man och TVÅ barn. Då först kunde jag andas ut, då först vågade jag lita på att jag inte var ensam i världen längre. Det är en väldigt obehaglig känsla, när man ser andra med sina stora, trygga familjer. Man är alltid den som bara får vara med på nåder, men som inte på riktigt hör hemma någonstans, eller kommer att saknas av någon om man skulle försvinna. 

Känner så igen mig i det här. Man känner att man är ensam i världen. Har ju iof mamma och en faster, men liksom ingen riktig familj. Var ensam på julafton ett år innan jag träffade min fd sambo och fick sedan vara med i hans familj varje jul. Stor familj, nästa läskigt, med så sjukt mkt folk, att jag nästan inte kunde hantera det. Visst, man var välkommen, men man var ju alltid medbjuden som en +1 och alltid lite smått ledsen att man själv inte hade en sån stor familj och släkt att fira jul med. Var alltid så rädd att någon skulle fråga vad jag brukade göra på jul, men ingen frågade. Kändes så sorgligt att säga: "Skulle suttit ensam hemma." (Min mamma firade med min halvsyster på kvällen och med mig vid lunch.) Nu i år på jul var det iof annorlunda, då var jag hemma hos en kompis och hennes familj var där, så det var helt ok.

Vill så gärna ha min egna familj. Några som faktiskt skulle bry sig om det hände mig någon. Har varit så otroligt ledsen över det, min fd sambo kan inte fatta. Om jag skulle trilla ihop hemma, om mamma inte skulle finnas, så skulle ingen leta efter mig förutom mina fina vänner. Det var så viktigt det här för mig att skapa min egna familj. Min fd sambo säger att... "Det är inte hans problem." Jag förstår det, men jag är den som är förloraren. 

Insinuerar du verkligen att alla män som gärna vill ha barn är pedofiler? Vad är det för fel på dig?

Det blir vad man gör det till. Söker du kontakt får du kontakt.

Du kanske ska stanna inne med en hjälm på huvudet. Du kommer inte uppleva något, men du är i vart fall trygg.

Antingen så gör man något av sitt liv med de risker det innebär. Eller så låter man bli.

Fast det är inte vanligt att män börjar ta till så extrema åtgärder för att få det. Det måste du väl medge? Män har dessutom mycket längre tid på sig än kvinnor, så de kan inte göra det p.g.a. panik heller. 

I min erfarenhet vill majoriteten av alla människor ha barn förr eller senare, men de tänker sig att det ska ske inom ramen för en normal kärnfamilj. Om de INTE tänker sig det, utan från början vill ha ett barn för sig självt, som de vill vara ensamma med, och inte är intresserade av att ha ett kärleksförhållande med mamman och ligga med henne - då vill jag veta vad det beror på. Vad tror DU att det beror på?

Du rapar ju bara upp floskler. Dessutom är det så, att även om TS skulle "få kontakt" med ett trevligt par som även gillar hennes barn, och de skulle göra upp om att det paret ska ta hand om barnet om hon skulle kola vippen - så behöver soc inte ta hänsyn till det. De kan utreda paret, men säga nej och placera barnet i ett av sina vanliga fosterhem eller institutioner i alla fall. Soc ska dock prioritera biologisk familj där det är möjligt, så är det ett syskon till mamman eller pappan är sannolikheten större att de säger ja. Det främmande paret kommer förmodligen att ge upp efter ett nej också, inte kämpa vidare. 

Hur man än vrider och vänder på det, så är det väldigt svårt att ersätta nära biologiska relationer. Och det vet jag som sagt av erfarenhet. De biologiska banden är de enda man kan lita på. Förr i tiden kunde man nästan säkert lita på att ett äktenskap skulle räcka tills döden kom emellan, men p.g.a. ändrade lagar och attityder på 1960-70-talet kan man inte det längre. Det har blivit köttmarknad och "slit-och-släng" i stället.

Av den anledningen förstår jag också att TS är desperat efter ett barn, för att få ett biologiskt band till någon, när hon inte har syskon... Men gör hon det här som hon tänker på, så dömer hon en ny människa till samma situation. Livet är inte alltid lätt.  

Jag tycker din syn på män är väldig chockande.

Inte på MÄN (i allmänhet). På män som ger sig in i något sådant här som vi pratar om. 

Svara i stället på, varför en man skulle vilja skaffa barn utan sex med barnets blivande mor?

Jo, män i allmänhet, om du anser att män inte vill ha barn utan vill bara ligga eller om de vill ha barn då bara när de är gammal nog att vara barnets mor-/farfar. Och om en man faktist vill ha barn och det i en ålder där han kan vara tämligen säker på att han kan vara en aktiv pappa och uppleva sina eventuella barnbarn, då måste han vara pedofil.

Varför en man skulle göra det? Av samma anledning en kvinna skulle göra det: för han vill gärna ha barn och vill inte vänta längre. Eller för att ett barn med en kvinna han har en kärleksrelation med inte är möjligt för honom, eftersom han är bög.

Skrev det här för mer än 3 år sen... Det känns så länge sen. Loggade in här idag för att jag skulle kolla upp nått annat. Ville bara skriva att det blev ok. Jag började dejta en ny person när jag precis fyllt 40 år. Min psykolog gav mig i hemläxa att dejta, haha. Så jag gjorde det motvilligt. Träffade mycket folk och sprang till slut på min nuvarande sambo. Vi började prata barn efter 6 mån och jag berättade hur det låg till. Han var så förstående och vi bokade inom ett år tid på en klinik. VI fick vänta ett tag, men det gick ändå relativt fort. Vi lyckades på andra försöket med äggdonation och för 8 mån sen föddes vår son när jag var 42 år och 3 mån. Allt blev så bra till slut. Min sambo har en stor familj som älskar den här lille killen. Det känns som livet har startat nu och det blir roligare och roligare för varje dag som går med honom.

Jag är väldigt tacksam att jag fick möjligheten till det här och att jag inte gjorde det själv.

Wow va kul :) glad för din skull!!

Tack. Tänker att det kan inspirera nån att det alltid finns hopp Oavsett hur drömmer ser ut, så kan saker ske.