Ointresserade morföräldrar

Jag är uppvuxen med att farmor var väldigt närvarande i våra liv då farfar gick bort tidigt och farmor inte ville ha en ny man. Hon bodde/hälsade på mycket hos oss och hjälpte till med hushållssysslor och trädgård. Hur min mamma stod ut att ha en övernattningsgäst så ofta och som var med och "lade sig i" saker är för mig en gåta. 
Mormor höll sig på sin kant och min morfar har jag aldrig träffat.

Nu med egna barn så har jag genom åren så klart funderat över varför mina föräldrar inte bryr sig nämnvärt vare sig om mig eller mina barn medans de är väldigt involverade i mina syskon och deras barns liv. Har kommit fram till att det är deras förlust faktiskt och vill de inte ha samma umgänge med oss som med mina syskons familjer så är det inget jag tänker bråka om.
Mina barn har världens bästa farfar istället och det är både jag och barnen tacksamma för. Farfar har nog ställt upp mer för mina barn än vad deras egen far har gjort... Och farmor är som x-maken och prioriterar sig själv först i alla lägen så hon är inte heller särskilt aktiv i barnens liv.

Jag känner bara att jag vill verkligen inte bli som mina egna föräldrar den dagen jag blir farmor utan jag vill och hoppas verkligen att jag är så pass pigg och kry att jag kan umgås mycket med ev barnbarn.

Förstår dig och känner lite igen mig även om jag inte har riktigt samma situation. Min mamma gick bort när jag var barn och jag tror att hon hade varit en fantastisk mormor om hon hade levt. Min pappa klarar knappt av att ta hand om sig själv så det känns inte riktigt aktuellt att han ska vara barnvakt på det sättet, även om han säkert skulle ställa upp om jag bad honom. Vi är däremot ofta hos barnets farmor och farfar men inte heller de har haft sitt barnbarn själv mer än ett fåtal gånger i några timmar. De börjar visserligen bli till åren så det spelar ju också roll.
Mina föräldrar hade mycket mer avlastning, var jättemycket med min mormor och andra släktingar. Men så var min mamma sjuk också.

Vissa är bara så där. Det jag kan tipsa om är att ?omvänd psykologi? fungerar rätt bra på sådana. Alltså sluta HELT visa intresse åt andra hållet, låt dom höra av sig, boka bara aktiviteter med den andra sidan släkten.

Det botar inte, men efter mer eller mindre tid kommer de börja känna sig bortglömda och utsorterade på samma sätt som du kan göra med din familj.

Jag menar inte att du ska bryta kontakten, lämna bara över bollen helt i deras händer! Vissa kan vagga in sig i en falsk föreställning av att ni har fina familjeband bara genom att du ringer då och då. Testa, de kan vakna och inse att de inte var så skönt de trodde att bli lämnade ensama

Jag förstår hur du tänker, men de kanske helt enkelt inte känner något behov av att skapa en relation till barnbarnen. Som andra skrev, det är deras förlust.
Då kommer nästa fråga, ska de ändå umgås, ställa upp för barnens skull fast de inte vill? Vad tycker du? Barnen kanske vill ha en relation till dem men å andra sidan, om de känner eller får veta att den relationen är påtvingad, ger det något positivt för barnen? Barn förstår mer än man tror.

Vill man inte ha kontakt med sin familj så skaffar man inte en från början. 

Hej TS!
Har konstaterat detsamma när det gäller mina föräldrar. De har inte varit intresserade av att lära känna mina 3 barn överhuvudtaget. De har inte hämtat från dagis eller skola, passat dem eller rest med dem. De ringer inte barnen förutom på födelsedagar. De vet i stort sett ingenting om sina barnbarn varav 2 av tre nu nått vuxen ålder.  Vi ses på högtider som alltid anordnas hemma hos mig, dvs jul, påsk och födelsedagar. Nyår och midsommar har vi fasat ut dem ifrån, och firar med vänner eller sambos familj.
Å andra sidan var de aldrig särskilt engagerade föräldrar till mig under uppväxten, utan rätt så självupptagna och fokuserade på sina arbeten och sitt ganska dåliga äktenskap.

Men å andra sidan så är det ju mina barn, inte deras. Jag kan inte förvänta mig ett mått av umgänge från dem. Att de valt bort mina otroligt fina döttrar är dock för mig en stor gåta. De har blivit så fina vuxna och tonåringar, och deras morföräldrar känner dem inte.

Vad som blivit en triumf i mina döttrars liv är dock att min nuvarande sambos (sedan 13 år)  föräldrar älskar dem för allt vad de är värda. Till sambos föräldrar åker barnen jättegärna på sina lov, och dörren och hjärtat är alltid öppna för dem!

Ibland kan man hitta vuxna som älskar barnen bättre på annat håll!

Kan hålla med om att de kanske inte kan tvingas att ställa upp. I mitt fall som är liknande TS så innebär det att vår mor-dotter relation tar skada av hennes beslut. Det blir en belastning att använda dyrbar egentid för att umgås med mamma jämt, jag har vänner jag vill upprätthålla en relation med under den tiden också? så i slutändan så påverkar det ju en relation som hon verkar vilja ha. Att ta avstånd ifrån eller inte önska en relation med någons barn är ju ändå lite kontroversiellt när det gäller vänner, ännu mer med familj/släkt, oavsett hur orättvisa de förväntningarna kan tyckas vara  

Jag tror att det många inte verkar fatta är att det är känsligt att avvisa någon som står nära en annan. Någons husdjur, barn eller partner är en stor del av dem - avvisar man den delen kan relationen med personen ta skada?

För min del bråkar jag inte om det, för mig är det en sorg. En sorg att relationen med min mamma blir gradvis sämre. Tror TS bör unna sig att sörja, personer går inte att ändra och kanske det inte gynnar någon heller om man försöker. 

Hur menar du, det är ju inte deras barn utan barnbarnen det gäller?

Sen kan det vara som jag skrev ovan, de kanske inte gillar barn men fick egna för att de föll för omgivningens tryck eller slarvade med p-medel.  

man kan inte påstå att man försöker ha en god relation med sina barn om man inte tål att ens se sina barnbarn. det finns ingen som inte klarar av att stå ut med att vistas i närheten av barn och köpa ett kort till födelsedagen. Det handlar enbart om ointresse. Både för barn och barnbarn. 

Ja det handlar om ointresse. De  tycker väl att de gjort sitt när de egna barnen blivit vuxna och känner inget behov av att umgås med barnbarnen. De har abdikerat från familjen. Eller vill de umgås med de vuxna barnen men inte barnbarnen.

Jag bara gissar hur de tänker, jag försvarar dem inte. Det är både svagt och obegripligt om de inte kan umgås med sina barnbarn vid högtider eller någon annan regelbunden basis. De behöver inte leka supermormor osv för det.

Ja verkligen vissa konstiga svar i den här tråden... Har man valt att sätta ett barn till världen borde man väl bry sig om det barnet och även barnets barn, som man  är väldigt nära släkt med. Familj.

Ok man kanske inte tycker det är jättekul att "leka" eller har all ork i världen, men det finns väl alltid något man kan bidra med? Nån kunskap att lämna vidare? Eller bara en kram va fan... 
Att inte ens vilja fira jul eller högtider med sina barnbarn, hur ego är man inte då? Vissa här i tråden har ju dock avslöjat att de var rätt kassa som föräldrar också, så där ligger nog mycket av svaret... 

Här har vi både mor och farföräldrar som anstränger sig, hjälper till och älskar sina barnbarn mest av allt. Det känns väldigt normalt iaf. 

Gör som jag, säg upp kontakten. Jag tröttnade på mina föräldrars ointresse så jag valde bort dem från mitt och barnens liv. Har hittat andra personer som vill vara en del av min familj och som är glada att ses. Synd för mina föräldrar nu när de sitter ensamma och skröpliga, de ringer och frågar om jag inte ska komma och hälsa på dem. Säger alltid att jag inte har tid för jag vill hellre vara med mina barn och nu när barnen är vuxna vill jag ha egen tid. Innan det blir dags att bli farmor för då vill jag finnas där för barnbarnen. 

Sorgen hos den som blir avvisad finns ju där oavsett. Men, absolut, många avvecklar nog eller helt avslutar relationen när man inte får något tillbaka. Synd sen om föräldrarna sitter och gnäller över att de är ensamma när de blivit för gamla för att hålla på med sin egentid och då förväntar sig att barn och barnbarn ska vilja umgås.  

Mina barn vet knappt att de har en mormor och morfar, vi försökte ju ses när de var yngre och jag försökte många gånger skapa nåt slags traditioner för oss tillsammans. Men till slut gav jag upp, under flera år lät jag dem styra över hur ofta vi sågs, det mynnade ut i två stela lunchbjudningar per år, sen blev barnen äldre och ville inte följa med längre och nu ses vi typ inte alls. Så, jo, barnen märker. 

Men mina föräldrar är noga med att förvänta sig och kräva av andra att de ska finnas till hans, och lika noga med att se till att de aldrig behöver uppfylla några förväntningar och krav som kan ställas på dem. 

Sen sitter de ensamma på äldreboende och undrar varför barn och barnbarn aldrig hör av sig eller hälsar på. Har sett det många gånger och anhöriga förklarar att de aldrig haft så nära relation med mormor tex. 

Hade ingen relation öht med vår farmor (farfar dog när jag var 1 månad gammal).
Vi åkte dit ibland men vi barn fick inte gå in, vi fick mest sitta i hallen.
Minns legobåten vi lekte med.

Mormor och morfar: vi hälsade på, en del men det var liksom aldrig spontant, inte ens när vi bodde grannar fick vi komma som vi ville.
Vi fick aldrig sova över.

Mina barn har bättre kontakt med sina mor/farföräldrar och sån ska jag också bli när jag får barnbarn.
Öppen dörr alltid.

Vad svarar dina föräldrar? Har de någon förståelse för situationen? 

Jag tänker att om de ?ångrar? sig eller visar förståelse för att deras prioriteringar tidigare medförde en sämre relation (men de kanske inte insåg det då men gör det nu) och önskar rätta upp i det kanske ni hade tagit upp kontakten igen? Men de kanske inte har förståelse för hur du upplevt situationen (endel har extremt svårt att sätta sig in i andras situation)?