Stress och utmattningsyndrom? Krys psykolog svarar på din frågor

Bra fråga! Vi människor är ju komplexa varelser och de här etiketterna vi sätter på saker är ju ibland att vi ser saker ur olika synvinklar, men jag ska försöka reda ut begreppen lite. Mina läkar- och psykologkollegor som läser detta kommer ha många åsikter om det, och ni får gärna lägga till och dra ifrån. 

Stress är ju kroppen som mobiliserar för att hjälpa dig hantera en krävande situation, ett tecken på att du är frisk och stark nog att "varva igång" för att fokusera och ta dig igenom det du behöver. När den krävande situationen är över så landar man stressresponsen, och där har vi ju fina rutiner med exempelvis att ta fikapaus, scrolla på telefonen, ha fredagmys, tentafest, eller ta ett träningspass med bastu.

Här finne en fantastiskt bra 15-minuter kort TED-föreläsning av en känd hälsopsykolog som handlar om hur vi kan göra stress till vår vän, tro det eller ej. Stress har ju fått ett mycket dåligt rykte och vi blir rädda för att bli stressade, men stress är som sagt ett tecken på att vi funkar som vi ska:

Men - om stressen blir långvarig och vi fortsätter vara i stresspåslag en lång tid utan att regelbundet få till återhämtning, så kan vi hamna i utmattning. Då får vi sämre funktion kognitivt, fysiologiskt, emotionellt och socialt. Det här betyder att vi får påverkan på vår förmåga att tänka, på kroppens funktioner (ex sömnstörning, magont, värk i kroppen), vårt känslosystem (ofta blir vi irritabla, får nedsatt impulskontroll) och vår förmåga att möta vardagliga krav och vilja vara med andra. Vi återhämtar oss inte med dygns- och helgvilan, som förväntat utan behöver en mer fokusera och genomtänkt återhämtningsperiod. 

Depression däremot är ett resultat av en blandning av överbelastning i vissa delar av livet och understimulans i andra. Vi behöver vara igång i livets centrala områden för att uppleva att livet "går runt" och för att bättre tåla motgångar och förluster som ju är en oundviklig del av livet. Ett hållbart liv - där har vi alltid tröst och påfyllning från något livsområde, när det är tungt i ett annat. Depression kan ses som ett försvar som slår på när vi upplever att vi inte kommer kunna möta de krav livet ställer på oss, en känsla av att vi inte kommer hinna springa ikapp tåget och att det är hopplöst. Att livet inte ger oss tillräcklig för att vi ska känna att det är meningsfullt och rikt. Vi känner inte att vi har något som vi är sugna på, och i allvarliga fall - att leva för. Vi får ofta ångest när vi blir nedstämda för vi oroar oss för hur vi ska klara av alla krav, för om vi aldrig kommer känna oss glada igen, eller för att vi inte har känslor för de saker som förut varit så viktiga för oss. Det skrämmer oss. När vi blir deprimerade hamnar vi i ett fryst läge där vi får svårt att göra saker eftersom vårt motivationssystem bara trycker på för att vi ska undvika saker och hålla oss trygga - att dra täcker över huvudet. Tyvärr fungerar det ju inte som svar på moderna faror, som ensamhet, som det gjorde när vi bodde i skogen och kände oss svaga och hotade. I stället fastnar vi i ett undvikande av livet som vidmakthåller depressionen. Man kommer loss ur mindre allvarliga depressioner med att systematiskt jobba med att öka upp sin aktivitetsnivå i olika livsområden, till en början enbart på viljestyrka, då man inte känner för något. Då börjar motivationen ofta komma tillbaka och man tycker det släpper när man kliver ut i livet igen. Vid allvarlig depression kan man behöva ta stöd av medicinering eller behandling med stimulering av hjärnan med magnetfält (rTMS) eller elektricitet (ECT). 

Många med utmattning känner sig inte nedstämda eller att det inte finns hopp, de är bara väldigt trötta och fungerar inte i vardagen. Men många med utmattning blir såklart nedstämda för man kan inte kan leva sitt liv som man önskar och behöver. Man får också ångest och stress för att inte klara av saker och för att omgivningen kan bli frustrerade eller misstro en - "det är bara att bita ihop". Personer med hög stress kan bli nedstämda för de prioriterar bort viktiga livsområden och livet blir för mycket av en sak (jobbet, ta hand om bebis) och för lite av annat (träna, träffa vänner, spela gitarr). De kan också få ångestattacker för att stressen rinner över och triggar en flyktrespons - man känner att man vill springa ifrån sitt liv. Och personer med depression får svårt att funka och blir stressade över att må så dåligt. Så komplexa är vi människor. Men en psykolog eller läkare kan hjälpa dig reda ut var skon klämmer och vad som hakat upp sig för just dig, och presentera förslag på verksam behandling utifrån dig. Du kan få hjälp från en av oss psykologer på KRY eller vända dig till din vårdcentral. 

 

Det är på grund av småbarn som vaknar. Så det är tyvärr inget läkaren kan hjälpa till med. Eller psykolog. 

 

Jag hjälper till lite (hoppas jag).

Jag uppfattar att Annas frågeställning handlar om huruvida hon kan anses sjuk eller ej.

(Diagnosen utmattning finns inom vården tror jag)

Som BVC-psykolog och när vi psykologer jobbar med vuxna så är det just mycket kring problemlösning vi jobbar med, exempelvis att få till så mycket sömn som möjligt när man har småbarn. Många säger att man provat allt, och då kan en rådgivande kontakt med BVC-psykolog eller för egen del hjälpa till att hitta lösningar man själv inte sett. Med långvarig sömnbrist så påverkas många så man får svårare att orka tänka ut och prova nya sätt att lösa problem, och vi blir kortsiktiga i att hantera dagen. Inte bara psykologer, utan vi människor överlag har ju oftare lättare att se nya perspektiv på andras problem eftersom vi inte är så känslomässigt påverkade av situationen, så boka en tid med din BVC-psykolog eller en av oss på KRY eller din vårdcentral och se om du kan få stöttning med problemlösning kring att få till sömnen för dig och barnen. Med risk att låta provocerande peppig - det finns alltid lösningar. Inte alltid en lösning som inte har några konsekvenser som man helst skulle slippa, men det finns alltid en lösning, på att få mer sömn när man har småbarn. 

Hej. 

Jag har gått igenom rätt så stora trauman för några år sedan som gav mig utmattningssyndrom. Jag minns att när jag mådde som sämst under den tiden så stängde min kropp ner och jag sov mycket under den första tiden för att senare känna en stark ilska, oro och stress inombords så att jag inte fick någon ro i själen.

Nu några år senare mår jag mycket bättre på grund av positiva händelser som skett  och tack vare sjukskrivning så att jag har fått en chans till återhämtning. (Däremot har jag aldrig uppsökt psykolog och bearbetat det som hänt eller tagit antidepressiva) Men så fort något händer som gör mig pressad eller stressad så stänger hjärnan och kroppen ner och jag blir extremt trött. Jag får även fysiska problem som ont i huvud och nacke och psykiska som att jag blir otålig, uppjagad, stressad, arg och orolig. 

Är det utmattningssyndromet som inte gått över trots allt som jag känner av?

Vad råder du mig att göra? 

Tror du att lugnande som inte är beroendeframkallande skulle kunna hjälpa?

Vad glad jag blir när du skriver att du kunnat återhämta dig, vi människor är fantastiskt tåliga - får vi vila och ha de lite bra så brukar vi ju läka av oss själva, utan psykologisk behandling och mediciner. Men som du beskriver, när det inte läker av sig självt och finns restsymtom kvar så kan vet ju vara värt att boka en tid med din läkare eller med någon av oss psykologer för en mer noggrann bedömning.

Men när det gäller att bedöma vad dina symtom kan stå för så reagerar jag på att du skriver att du blev utmattad efter traumatiska händelser. De reaktioner på stress som du beskriver passar både in på traumatisk stress och på utmattning.

Vi traumatisk stress så kan vi ju många år efter, när vi är i återhämtning och läkning, reagera starkt fysiskt med bland annat att man "stänger ner", som du skriver, blir akut trött. Men också med att bli väldig agiterad, som du också beskriver. Om det är en traumarespons kan det bero på att du associerar känslorna i kroppen med hur du kände dig då när det svåra hände, och då triggas en stark stress. 

Men det du beskriver kan även hända när man är i återhämtning från utmattning. När du blir stressad igen så har du inte samma marginaler som tidigare och kan under lång tid reagera starkare på stress än du gjort före utmattningen och vid lägre belastning. Det är ju tufft, men också något som skyddar dig mot överbelastning - du tvingas "bryta" och varva ner. 

Som sagt, jag tycker du ska söka för att få bedömt vad som händer och få hjälp med strategier för att hantera det. Det finns många bra strategier att möta det här, exempelvis övningar som sänker din stress och gör att du landar ner i nuet just då, och då kan du återhämta dig bättre. Där kan du får råd både från en psykolog eller fysioterapeut. 

Jag är inte läkare och ska inte ge dig råd om mediciner, det ligger ju utanför min profession .

Hoppas du får bra hjälp!

För utmattning behövs ofta en initial vila för att börja återhämta sig, men sedan behöver ju livet ställas om för att man ska kunna fortsätta återhämta sig. Det är sällan man kan vila sig ifrån en utmattning helt och hållet, utan man riskerar att hamna i depression och ångestproblematik om man är sjukskriven en längre tid. Man återhämtar sig bättre med att gradvis möta livets krav igen och ställa om, så man gör plats för hela livet när man trappar upp och gradvis bygger upp sin styrka igen. 

Ovanstående är ett citat från ett svar.

Jag blev sjukskriven i tre månader med utmattningssyndrom 2016. Efter det försökte jag att arbeta som vanligt, vilket inte gick. Jag hade eget företag och arbetade ca 50%. Men i verkligheten var jag 50% på arbetet, men fick ingenting gjort. Detta fortsatte fram till 2020 då jag fick lägga ner företaget och ta en anställning. Jag arbetar 100%, men fortfarande används all min fritid till att sova och försöka återhämta mig. Ska det verkligen vara så här? Nej, man kanske inte kan vila sig ifrån en utmattning, men när ska jag kunna fungera i familjen utan att sova bort all fritid? För mig känns det som att jag inte fick tillräckligt med vila i början och att det slår tillbaka nu, flera år senare. Vad ska jag göra?

Jag kände förut att varje grej jag skulle göra kändes jobbig, kände smått ångest varje gång jag gjorde något som en hemmasyssla tex.
Var då utan jobb och ensamstående med min son. Idag mår jag bättre trots att jag har fullt upp om dagarna. Har tvångssyndrom i grunden med.
Kan detta hursomhelst berott på stress/utmattning när jag kände det var lite svårt att göra saker, småsaker som ingenting? Mådde inte bra att vara utan jobb då och hade mycket mer fritid.

Har tvingast upp i heltid alldeles för snabbt av arbetsgivaren efter sjukskrivning för utmattning. Det kanske hade fungerat om de inte gjort så att istället för 14 nattpass per månad är det nu 16 nattpass per månad fast kortare pass, vilket gör att jag inte återhämtar mig. Jag arbetar dessutom mer än heltid, bara 10 minuter per vecka, men det stör mig då varje ledig stund för mig är värdefull och jag vill ha betalt för jobbet. Sedan måste jag alltid tjafsa när de lägger extra kurser eller möten dagtid, ett möte per månad kan jag möjligen ta, men senast hade jag en heldagsutbildning med bara en dags vila från nattpass (knappt) där jag inte hade fått betalt för de extra 5 timmarna om jag inte bråkat en massa, det är precis sånt jag inte orkar med. Sedan ville chefen jag skulle ta det i komp, vilken jag aldrig kan ta ut för jag jobbar natt.

Jag känner inte att detta kommer hålla i längden, men sjukskriver jag mig igen blir jag tillbakaflyttad till den tjänst jag hade innan, som gjorde mig utbränd. 

Vet inte vad jag ska göra.

Absolut. Det brukar finnas lösningar. 

Jag sökt hjälp men de som kunde erbjudas var melatonin eftersom jag har ansvar för barn och måste kunna köra bil om något oväntat skulle inträffa. Utan släktingar eller andra som har möjlighet eller vill ta barnen en stund så är det inte mycket läkare eller psykologer kunde göra tyvärr. Hade barnen inte så många uppvaknanden per natt så hade det inte varit något problem. Hade jag haft någon som kunde ta ansvaret nattetid en gång i månaden eller en gång varannan månad tror jag inte heller bristen på sömn och vila varit något problem. 

Vi har testat samsovning men de väcker mig även om de inte vaknar upp själva varje gång de stör min sömn.  

Läste att föräldrars sömn i genomsnitt är störd de 7 första åren av barnets liv. Så det är minimum 7 år och i mitt fall endast en 10 årsperioden detta förhoppningsvis kommer gälla.  

Hej! Om du upplever att du inte har ork till "mer" än att jobba (det är inte så lite det) efter att ha varit på jobbet 50% i 4 år och sedan gått upp till 100% i 2 år, då skulle jag rekommendera dig att söka läkare för bedömning så du inte har andra hälsoproblem som påverkar. På din vårdcentral kan du också få mer stöd i att växla upp i aktivitet, exempelvis genom stöd från arbetsterapeut, fysioterapeut eller psykosociala teamet. Ibland finns ju nyckeln också i att det finns aspekter av vårt liv som vi inte "tål" - exempelvis relationer som dränerar oss, barn med stora behov där vi behöver stöttning, eller att vi inte kunnat få tid och ork att bygga upp vår energi med återhämtning och träning, exempelvis. Det är väldigt svårt för mig att ge dig något specifikt råd kring din situation i en rådgivningstråd som denna eftersom jag ju inte har tillgång till din sjukdomshistoria och livssituation, men jag är ganska säker på att en psykolog kan hjälpa dig hitta vägar att bygga upp din energi igen, om det inte är så att läkaren hittar problem med exempelvis sköldkörtel, vitaminbrist, högt blodsocker eller höga levervärden, eller någon av de många andra saker som kan ge ihållande trötthet. 

Jag kan inte svara på om det är så att du har trötthet efter att du var överbelastad för 6 år sedan, det kan kanske vara så, men råder dig att inte "bara" tänka att de kan vara det, för då kanske du inte söker för andra saker som kan påverka. Jag skulle som sagt definitiv söka en läkarbedömning för att få reda på mer. 

Ta hand om dig!

Visst kan man bli utmattad av att vara ensamstående med ett barn om man exempelvis har ett barn som är svårt sjuk eller har långvarig kolik, men jag tycker det mer låter som du var nedstämd. Det är ju mycket mer vanligt när man är arbetslös och hemma på egen hand med barn, man kan bli understimulerad, stressad och sakna sammanhang och någon vuxen att dela vardagen med. Man kan ju också leva med ekonomisk stress. För att man ska tänka att det är utmattning ska man ju ha haft en lång period av mycket hög stress, vet ju inte om det var så för dig, men spontant som sagt tycker jag det mer låter som en depression. Då har man mycket låg energi och får ångest när man ska försöka göra saker. 

Vad skönt att du mår bättre! 

Oj, det här är nog mer ett fall för skyddsombudet eller om du är medlem i facket än för en psykolog. Och om du inte får gehör för att få arbetsvillkor som du "tål" och där det finns tillräcklig dygnsvila mellan arbetspassen så kan man ju alltid göra en anmälan till skyddsombud eller kontakta en chef högre upp i organisationen. Om du inte ser hopp om förbättring brukar jag försöka råda att man byter till en arbetsplats som tar bättre hand om sina medarbetare, om man har möjlighet. Om man jobbar i en bransch där man inte tycker det finns så bra villkor så kan man också överväga att byta bransch exempelvis genom KY-utbildning om man inte har ekonomiska ramar för att studera eller gå in på en nybörjarposition i ett nytt jobb. 

Ta hand om dig!