43 år och oplanerat gravid

Tack Anonym (Hanna) för att du delar med dig. Känns väldigt skönt att höra att allt blev så bra och stort grattis till nya lilla bebisen!

När kände du att oron och tvivlen försvann? Blev det gradvis så under graviditetens gång eller är det först nu när hon är här som det känns helt hundra rätt?

Hur reagerade omgivningen på att ni behöll barnet trots er jobbiga situation? Du behöver inte svara såklart, är bara nyfiken då jag själv oroar mig för omgivningens reaktioner. I vår bekantskapskrets känns det som att det är liksom ok med högst 3 barn sen är man galen om man skaffar fler! Det är inget jag håller med om alls men reaktionerna lär nog bli ganska negativa och det känns som ännu en jobbig grej att tackla.

Jag svarar på detta också trots att det riktade sig till Anonym Hanna.

Tror inte jag skrev det förut, men jag fyller 45 i höst och är gravid med femte barnet, är nu i vecka 24 tror jag... Det var oplanerat (vi har kört med säkra perioder och jag tänkte jag ska boka tid för att sätta in spiralen, men så hoppade ägglossningen till en vecka tidigare än vanligt och då blev det så här).

Jag gjorde nåt som heter NIPT i vecka 10. Ett blodprov som tas i armen på mig från vilket fostrets DNA spåras. De kan då analysera och se om det finns nån av de tre vanligaste trisomierna (Downs, trisomi 18 och trisomi 13) samt om könskromosomerna är korrekta. Det kändes bra att veta och att få veta det så pass tidigt i graviditeten, om man skulle känna att man vill göra abort pga nån allvarlig avvikelse.

De andra barnen är 16, 13, 4 och 3 år. Mellan de två äldsta och de två yngsta finns en skilsmässa och en tuff tid av utmattningssyndrom som jag hade, med hel- och deltidssjukskrivning i 2-3 år. Därefter ny sambo och tanken på en sladdis kom (han hade ej barn och allt kändes så bra). 

Med min historik, där jag också tyckte att det var väldigt tufft när de två äldsta var små, så var jag osäker på hur jag skulle klara av ett tredje barn. Men... allt gick så lätt och naturligt. Man har ju hela handlaget och all kunskap, dessutom noll problem med orken. Jag gör smartare val känner jag och springer inte på alla bollar samtidigt. Jag är mer i nuet än förr i tiden.

När allt gick så bra väcktes tanken på ett syskon till barn nr 3, eftersom de två äldsta hade haft så mkt glädje av varandra. Jag hade alltid tänkt att aldrig mer två barn tätt, men nu blev det dubbelt så tätt mellan de två yngsta som med de två äldsta (eftersom jag var 40 plus tyckte jag inte att det var nån idé att avvakta och planera, blev så gravid på första försöket). 

Klart att det är en hel del jobb med två små med bara 15 månader emellan, men nu när de leker tillsammans så rullar allt på. Man har ju så mycket rutin och erfarenhet sedan tidigare också, saker och problem som uppstår blir inte lika stora för en själv och tar inte lika mycket kraft.

Angående de äldre barnen kan jag känna att ja, jag hinner inte finnas där exakt lika mycket som förr för dem. Samtidigt är de också sen några år tydligt på väg bort. Jag är inte nr 1, de orienterar sig åt annat håll. Kompisar, frigörelse etc. De är inte så intresserade av att hänga med mig, utan det är nästan alltid något annat som drar. 

Angående reaktioner så reagerade min sambos föräldrar ganska udda, tyckte jag. Vi har en jättebra relation och jag vet att de gillar mig, så det var inte det. Jag har också bra jobb och utbildning, de har sällan ombetts vara barnvakt eller blivit belastade på annat sätt.

Sambons föräldrar såg ut som att vi berättade att vi har fått Ebola, när vi sa att vi väntade en till. Det var sårande, jag blev lite sur. Men utifrån deras perspektiv finns ingen anledning att skaffa fler barn när man fått två, en av varje kön. Varför vet jag inte riktigt. Nu har de smält det hela och säger inget utan verkar glada. 

Mina föräldrar och syskon blev jätteglada. Kompisar och bekanta blev imponerade och grattade. Vanligaste reaktionen är att folk blir imponerade, faktiskt. 

Det är en bra tanke att föreställa sig.

Jag blev oplanerat gravid vid ett annat tillfälle och hade inte tänkt göra abort, men när jag sedan fick missfall (tidigt, vecka 5) så blev jag väldigt lättad. Jag skulle precis byta jobb och kände att det vore jobbigt att gå igenom processen att vara ny på jobbet (tar mkt energi) och vara gravid samtidigt... särskilt med en 1-åring och en 3-åring hemma.

Tack! 
Tvivel om att det var rätt beslut att behålla barnet fanns egentligen inte någon gång under graviditeten, inte ens i början.
Jag kände starkt att det var meningen att hon skulle komma till oss, att det var en stark bebis som trotsat både alla hinder för graviditet, det var ju, som min barnmorska sa, extremt osannolikt att bli gravid för mig,  och missfallsrisken på det.
Men orolig var jag!    Hade mycket katastroftankar och oro.
Min mamma och svärföräldrarna reagerade inte alls positivt när vi berättade om graviditeten, och det var tråkigt.    
Men de accepterade det sedan ändå.
Syskon och vänner var förvånade, men tog det bra och gratulerade och så.    Vad de egentligen tyckte och tänkte vet jag ju inte :) 

Mycket av oron jag kände under graviditeten släppte när hon var född och vi mådde bra båda två.  Det var en lättnad och lyckorus! 
Den ersattes istället av den vanliga,  konstanta, passiva oron i bakgrunden man (iallafall jag) har som förälder för alla mina barn.
Jag är en orolig själ!   

Men SKIT I vad folk tycker! Kanske lättare sagt än gjort. Men en skön grej med att vara äldre mamma är att man inte bryr sig. Jag ammar dottern fortfarande (2,5 år) och skiter fullständigt i alla töntar som har åsikter om det.

Vad andra tycker ska väl inte reflektera ditt beslut som påverkar din kropp och ditt liv?

Det håller jag med om!    
Jag är glad att andras reaktioner inte påverkade mig,  mer än att det var trist att mormor och farmor blev sura.
Men deras reaktion påverkade inte mitt beslut att fortsätta graviditeten.    
Jag har en bekant som uttryckte förskräckelse redan under min förra graviditet,  HUR skulle jag orka med fyra barn?    Det skulle hon ALDRIG göra! 
Henne har jag undvikit att träffa nu under femte graviditeten.   
Min 12-åring har fått en negativ kommentar, i alla fall som han berättat för mig.
Och det var en jämnårig som hävde ur sig:  "Det är väl din mamma som har lika många ungar som en somalier"! 
Men det säger väl mest om honom själv. 

Tack för alla kloka kommentarer och tankar. 
Vi beslutade oss för att ändå välkomna det nya lilla livet. I helgen förlorade vi det dock, då det slutade med ett missfall. Så jag lämnar här, nu blir det inga fler barn och jag är nöjd med det. 

Skönt ändå att låta kroppen/naturen bestämma.

har en kompis som tänkte göra abort men  Så fick hon missfall, det underlättade ju för henne istället för att ha ev tankar på om hon gjorde rätt, osv.