Berätta om din kärlekshistoria

Jag har en förbjuden kärlek till en man i min omgivning som jag försöker göra om till vänskap. Ni hör själva hur idiotiskt det låter 

Det låter så fånigt. Men det är vad han frågade den där gången. Jag var kär i honom redan innan men efter den frågan har jag älskat honom.

"Hur mår du?"
"Bra."
"Jag vet, men hur mår du?"

Frågan jag, 19 år med en långtidssjuka mamma, aldrig fått.

Jag älskade honom då, den midsommarkvällen. Jag älskade och jag grät. Jag älskar honom fortfarande, 18 år och 5 barn senare. Och han frågar fortfarande, varje dag, hur jag mår. 

Ett ex, vi var tillsammans bara några månader men fortsatte ha sex då och då efteråt också. Han var fantastisk i sängen, jag tror inte jag har varit mer sexuellt kompatibel med en man någonsin, och jag vet att han känner likadant. Tyvärr kommer vi aldrig utforska den delen igen (han är väldigt upptagen) men jag har mina minnen och hoppas på att träffa någon annan som når upp till den nivån :)

Min historia är både fin och sorglig. Fin för att det var mycket kärlek och glädje, sorglig för att den är avslutad trots att den kunde fortsatt.

Jag träffade henne online. Jag var inte desperat men kände att det saknades mig någonting i livet. Hade två små barn deltid, jobbade och umgicks med vänner men det var allt. Hade konton på en handfull ställen men tycker inte att online dating fungerar något bra, så jag började avsluta dem. Det sista stället var happypancake och kontot var kvar ett tag då det var gratis. Jag sökte bara folk i min närhet (Stockholm) men tänkte en dag att nä, nu får det vara bra med det där, jag stänger ner kontot. Fast jag ändrade mig, utökade området till närliggande län.

Det var då hon dök upp. Fantastiskt vacker, skör men också stark, en gnista i blicken som inte gick att undgå. Hon skrev till mig innan jag ens snubblat över hennes profil.

Allting gick ganska fort. Jag blev blixtförälskad och tror hon blev det med. Jag lämnade Stockholm bakom mig och flyttade, först en gång för att komma närmre henne och även mina barn som bodde långt från mig, sen hem till henne. Vi gjorde och upplevde massor de första åren och det var fantastiskt.

Sen kom covid, arbeta hemma och en uppsjö av problem kring barnen och annat. Vi började bråka mer och mer, till synes om inget. Jag började gå i terapi för att få bukt med min "ilska". Har aldrig varit en arg person tidigare i livet så det kändes konstigt, men jag var fast besluten att göra något åt det för hennes och vår skull.

Men jag är ingen arg person och har aldrig varit det. Det var en reaktion till något jag inte hade kunskap om. Det vet jag idag men nu är det för sent. Om jag kunde backa tiden ett par år och ha den insikt jag har idag så hade det gått att rädda, det är jag säker på.

För hon är skör, rädd och allt det där. Men hon är också stark och helt fantastisk. Hon kommer att bo i en del av mitt hjärta resten av mitt liv, hon som jag skulle resa världen upp och titta på kultur och historia, hon jag skulle bli gammal med.

Sorgen nu när sagan tagit slut är nästan outhärdlig men det finns ingen lösning för mig. I slutet var hon tydlig om att hon inte ville prata (fast jag då inte exakt visste vad jag skulle prata om). Då blev jag arg över att hon kastade bort något så fint och ville bara få det överstökat. Hon frågade om vi inte skulle ha kontakt, för barnens skull och jag sa ja.

Jag har bara ett liv att leva och hon lika så. Hon ville in i det sista att det skulle vara vi två och jag också, men ingen av oss var villig att reda ut det och blicka inåt. Så jag fick göra det på egen hand med otaliga timmar i terapi. Nu vet jag allt, ser alla problem tydligt och alla lösningar, men det är för sent.

Lauraline, det absolut bästa som hänt mig men också min största sorg.

Men vad sorgligt... Men kanske är det så det var menat att bli. Som du skrev, ingen av er var villig att reda ut och blicka inåt. Då följde ju båda två sin vilja och avslutade. Hade ni verkligen velat lösa det så hade ni gjort det.
Är det meningen att det ska vara, då blir det. Så tror jag.
Finns viljan, då löser man problemen.
Men visst förstår jag att det är lätt att vara efterklok, önskat att man istället gjort ditten eller datten.
Men nu gjorde ni inte det och det var nog en mening med det.

Vi kan kalla honom J. Min älskade fina J. 
Hos honom finns trygghet, kärlek, stabilitet, nyfikenhet, omtänksamhet och glädje.
När jag tänker tillbaka på andra kärleksrelationer jag haft har de varit oroliga, otydliga och ojämlika.
Men med J var det som att komma hem.
Detta hade så klart inte gått om jag inte jobbat massor med mig själv och lärt mig att våga och kunna ta emot allt det fina, och att själv våga vara sårbar.

Vi ville båda lösa problemen men i slutändan så gick det inte. Jag har såklart funderat massor på varför och kommit fram till två saker.

Jag är allt annat än felfri som människa. Omogen i relationer, konflikträdd, står inte upp för mina gränser, tror att jag kan lösa alla problem och "laga" människor som är trasiga. Jag är impulsiv (adhd), är väldigt godtrogen och litar på folk när jag nödvändigtvis inte skulle göra det. Allt det sagt så går jag i terapi, nyss när det varit som mest varje vecka och två olika psykologer för att få infallsvinklar. Så jag vet om att jag har problem och hur dessa spelar in och reagerar med hennes.

Men hennes problem är av sådan natur att hon inte riktigt kan eller vågar titta inåt. Hon säger ibland att hon gör det men det leder aldrig till något. Men jag klandrar henne inte, jag är oerhört ledsen över vad hon fått utstå i sitt liv. Hennes uppväxt har helt klart satt grunden för resten av livet. Men det hon ser är sig som stark, som tog sig loss och som inte har någon liknelse med sina föräldrar. Tyvärr är sanningen mer att barnmisshandel sätter spår och man kan lätt bli tvärt om, fast ändå inte på ett positivt sätt. Om du som barn aldrig får beröm, uppmärksamhet och aldrig kan göra rätt. Ja då är det ju rimligt att antal att du kommer att hungra efter uppmärksamhet och bekräftelse. Det är också troligt att du inte kan ta kritik oavsett hur den läggs fram för då är det samma sak som när du var liten.

Hur förklarar man för en person som har de problemen?

Men jag förstår, det kanske inte var ment, men i mitt hjärta så tror jag det var det och nu har jag nyckeln men det finns inget lås.

Även om jag aldrig har kontakt med henne igen så kommer jag alltid att vara sorgsen när jag vet hur det står till. Hon kommer ju helt ovetandes gå vidare i livet och upprepa samma misstag. Hur veta det? Jo jag har en väldigt tydlig bild av hennes liv från barn till nu, varje förhållande och hur det spelade ut. Klart hon kan ha gett mig en bild som inte stämmer men mönstret är tydligt. Hon träffar någon, blir kär fort, tänker att det är hon och dem för alltid, sen börjar kraven på bekräftelse, avlastning av hennes bagage, ovilja att se egna problem osv. Det orkar människor inte med i regel och då tar det slut. Människor som har otydliga gränser och eller är empatiska har en längre livslängd (jag inkluderad), andra ljus brinner snabbare. Vissa slår bakut med våldsam kraft vilket resulterat i trauma. Gemensamt för dem alla är att hon skyller allt på dem och klipper bort dem ur sin berättelse.

Men jag tror att jag är den första som på riktigt förstår henne och teoretiskt skulle kunna hjälpa henne att må bra. Det tar sönder mig att tänka att den där fina människan som jag älskar kommer att fortsätta gå sönder, fortsätta känna sig utnyttjad och antagligen aldrig förstå. Det är så onödigt.

Allt jag vill är att hon på något sätt hör av sig, att hon på något litet sätt påvisar att hon förstår att något är fel. I hennes värld är att ha fel och kritik svaghet, så risken är enorm att hon inte skulle vara mottaglig för något, även om det är rätt.

Jag har inte henne blockerad någonstans längre. Jag hoppas på ett hej i tystnaden och mörkret. Min hand är utsträckt och kommer vara det för henne och hennes barn för all framtid.

Inte min historia, men min mormor och morfars historia, den är min favorit.
De träffades tidigt 60-tal på ett tåg mot Stockholm. De hamnade på sittplatser mittemot varandra och hon tyckte att han var så snygg så hon bjöd honom på ett äpple. Men han tyckte inte om äpplen, alls, men han tyckte hon var otroligt söt så han åt det ändå med ett leende. 
De började prata och det blev kärlek vid första ögonkastet där och då. De utbytte kontaktuppgifter och när han klev av tåget sa han till sin vän att han har träffat kvinnan han ska gifta sig med. Efter det skrev han flera kärleksbrev till henne. Ett par månader senare blev deras första dotter till och de gifte sig när hon var gravid. 
De var gifta livet ut, varje kväll kysste de varandra godnatt och hade ett fantastiskt liv tillsammans. Det var en fantastisk kärlek. 

Tack för din fina och långa berättelse, förstår att det är tungt och att du grubblar.
Jag tänker också att du tar på dig ett enormt ansvar att hela och hjälpa henne, en vilja att ta hand om henne och skydda henne från allt ont utanför. Och det tror jag i längden blir både tufft och ohållbart.
Du skriver att hon varken kan eller vill blicka inåt och då blir också er relation obalanserad. Era personligheter tillsammans blir inte optimala. Vackert visst, du är hjälparen och hon behövaren som måste skyddas.
Missförstå mig rätt nu, jag generaliserar utifrån hur jag tolkar din text. Men jag tror ändå ödet gjorde det det skulle. Ni var inte ämnade för varandra. Ni hjälpte varandra en bit på livets väg, men sen ville vägarna åt olika håll.
Jag tror som sagt att om viljan verkligen hade funnits hos er båda hade ni fortfarande varit ett par, men viljan att ta tag i problemen på riktigt fanns ju inte.

Jag tycker du ska fortsätta se på relationen med tacksamhet och tyst önska henne lycka till i livet, men gå vidare! Förlora dig inte i nostalgi och drömmar om hur ni hade kunna ha det. Det är i slutändan bara hon som kan ta tag i sina gamla mönster för att få rätsida på sig själv och kunna ha fungerade och harmoniska relationer,

DEt är befriande att leva i en relation med någon som INTE behöver tas omhand eller skyddas eller byggas upp. Kanske svårt om man är en hjälpare som jag misstänker att du är, men försök jobba med det är mitt tips.

Nu fick du massa "råd" du inte bett om, ber om ursäkt för det, hoppas hur som helst att du hittar kärleken igen om du vill det.

Mitt långa inlägg här ovan är alltså till Anonym(P).

Hoppas du kan gå vidare eftersom ni inte kom längre tillsammans och hon inte vill/kan jobba med sitt bagage. 
Ni verkar ha olika svårigheter, och de blev svåra att få ihop. Sex barn med särskilda behov gör det inte heller lättare. Och skiljas som ovänner...
För mig skulle nog det gnaga värst, att det blev ett dåligt slut. Att skiljas som ovänner.
Med ett sådant slut låter det ännu mer som att ni verkligen inte var rätt för varandra, att ni pga icke fungerande kommunikation och oförmåga/ovilja att blicka inåt för att förstå sig själv och även sin partner blev ovänner istället, Det är inget bra betyg, tyvärr.
Av de relationer jag haft som kraschat har vi ändå avslutat schysst och respektfullt, inga agg eller osämja finns och det blir inte heller krystat om vi skulle springa ihop på stan.
Jag tror du fastnat i en romantisk loop och bara minns det som var bra. 
"Hon är så fin om man bara bortser från problemen". Det är ju där du går vilse. Det är i kriser och svåra tider som man märker om partnern är någonting att hålla i. Finns inte intresse av att lösa det tillsammans genom t ex kommunikation, gemensamma mål, sjäälvrannsakan, kompromisser osv så är inte relationen mycket värd tycker jag.
När allt är frid och fröjd kan vem som helst vara härlig att leva med.

Om jag var du skulle jag försöka få till ett eget avslut som känns bra, så du kan gå vidare och se relationen för var den var, dvs härlig, men också haltande med ovilja att hitta hållbara lösningar,

Nu är jag hård, men en bästa vän låter hon inte som. Bästa vänner gör inte slut som ovänner och klipper kontakten för att livspusslet inte går ihop. Då är det en fd bästa vän, ni VAR vänner medans ni var ett par.
Tycker ändå det låter som du glorifierar och drömmer om någonting som aldrig fanns. Ni fixade inte en vardag ihop, kanske pga alla barn som också skulle läggas in i livspusslet. Det fanns ingen tid eller ork att jobba med relationen skriver du, och då höll det inte såklart.
Försök kontakta henne så du får det där avslutet du behöver. Är ni "bästa vänner" borde hon ju rimligtvis också vara intresserad av att få ett bra avslut, om inte annat för din skull som mår så dåligt över hur det blev? Att hon gör dig den tjänsten.
Om du nöjer dig med "Jag vill inte ha kontakt" för att få ett avslut så kan det ju vara värt ett försök att skriva eller kontakta henne?

Jag var den som klippte och jag var den som blockerade, som sa nej till att prata och försvann. Hon var den som ville prata in i det sista, dock något otydlig om vad vilket fick mig att bryta.

Men jag hör att jag försvarar henne, hon kunde absolut ha hört av sig lite senare när det svalnat för att få ett avslut vilket inte har hänt. Jag får förmoda att 3-4 månader är nog lång tid att vänta på något sådant.

Men jo, jag förstår vad du säger. Hoppas du förstår att som empatisk och till stor del medberoende så har jag svårt att inte lägga skulden på mig själv.

Det sagt så gjorde jag precis som du skrev, fast innan jag läste ditt inlägg. Långt mail men slutfrågan var exakt det, kontakt? Ja eller nej. Jag vet ju vad jag vill men respekterar nej.

Vilken underbar tråd TS. 

Min första och största kärlek. Vi föddes nästan samtidigt (2 dagar mellan) och våra mammor var (och är) bästisar. Så det här var någon jag lekte med varenda dag. Min bästis. Vi gick från vänner till par vid 12. Började ha sex vid 13. Liksom växte ihop. Har aldrig delat den känslan med någon annan man och han var någon jag visste alltid var där för mig. Han skulle gjort precis allt för mig. Jag älskade honom men han älskade mig ännu mer. Just den känslan är helt underbar men jag tog den för given då. 

Vi satt bredvid varandra i skolan (om inte läraren särade på oss) umgicks hela dagarna med varandra, på somrarna i hans föräldrars sommarstuga brukade vi paddla ut i sjön till "vår" ö, tälta och bara vara där. Även i tonåren kände jag att han kunde ta hand om mig, jag var väl som bortskämda tjejer är mest utan "skills" men han satte upp tält, gjorde eld, lagade mat, fiskade i en laxodling och jag låg bara och solade och mådde bra. Kände mig alltid 100% trygg med honom och 100% omhändertagen. Vi hade sex ibland 5ggr om dagen, kunde bara ligga och hålla om varandra och prata, eller jag pratade och han lyssnade en hel natt. Den typen av kärlek har jag aldrig upplevt och fått som vuxen. Jag har vart kär, fått barn, haft flera relationer, men inget som honom.

En alldeles underbar kille. Varför jag blev nyfiken på andra, lyssnade på tjejkompisar som sa att jag var alldeles för snygg för honom och varför jag dumpade honom har jag grämt mig över. Jag har ju barn men jag önskar att han var hennes far och att jag aldrig hade ?ämnat honom, då hade jag haft ett underbart liv idag, lika underbar som min uppväxt var pga honom och hans kärlek. 

SABINA förlåt, du hade rätt 100%!!!. Jag tänkte åter igen naivt att kunna göra skillnad men det går inte. Jag har inte pratat med henne (som tur är) men väl med en god vän som har insikt. Jag visste att det var många lögner men? inte så mycket. Allt är en stor lögn, från de minsta små sakerna i början fram till slutet. Jobbigt såklart men skönt att få något slags kvitto.

Förlåt igen

Hej P!
Förstår inte riktigt vad du vill be om ursäkt för? Men det låter som du har det jobbigt och att hon inte stämmer in på din drömbild av henne? Nya saker har kommit fram?
Kanske var det det du behövde höra för att kunna gå vidare, släppa hoppet?
Det är som sagt lätt att glorifiera det som varit, och allt som varit bra, men man ska inte glömma det dåliga och det som inte fungerade heller. Viktigt att se hela bilden, inte bara valda delar.
Hoppas det ändå känns ok ändå, nu när du fått "svar".

att vinna åter. Men nu har jag fått massor av information och fattar vidden av lögner. Det var en enorm chock igår fast det lugnade sig. Allt som hände under våra år var nästan bara lögner men framför allt så gäller det även hela hennes liv innan mig. Varje ex samma story och det verkar finnas många fler ex än jag visste. Fattar att hennes äldsta ?ljög? hos BUP och sa att ?mamma har olika karlar hemma nästan varje helg som sover över?. Galet sjukt