#Swedengate – Vänta på kompisens rum under middagen?

Ja det hände under min uppväxt och tycker inte det är konstigt. Ibland för att det inte fanns mat (pga planerat för bara familjen) men ofta också för att föräldrarna ville ha oss barn "för sig själva" en stund till middagen. Att vänta på rummet blev en kompromiss istället för att kompisen skulle gå hem och komma tillbaka igen. 

Gällde bara kompisar på gångavstånd, så ingen satt och var hungrig som inte kunde gå hem.

Mina egna barn är såpass små att de behöver hämtning fortfarande, så antingen hämtas kompisarna före middag eller bjuds på mat. Vi får väl se hur det blir i framtiden.

Ja, känner igen och blev väldigt förvånad när jag första gången läste att det var något folk blivit upprörda över. Jag reagerade aldrig negativt på att inte bli bjuden på mat. Nu var jag väldigt kräsen och föredrog att äta hemma, så det kanske gjorde sitt till.

Alla åt hemma och man hade olika mattider. Om man skulle äta hos någon annan var man tvungen att ringa hem och kolla så att det inte lagades mat i onödan i det egna hemmet.

Jag ser inte riktigt problemet om det handlar om att leka med grannbarnen efter skolan där alla har fem minuter hem. Jag har däremot alltid bjudit mina egna barns kompisar på mat, mellanmål och fika. Det har alltid varit mer planerade lekträffar och tanken har nog aldrig slagit mig att inte servera kompisarna mat. Eftersom jag var så kräsen själv brukar jag däremot alltid vara noga med att säga att hos oss behöver man varken smaka eller äta upp.

Jag tycker i princip att man ska bjuda på mat; det gjorde både min mamma när jag var barn, och jag själv när mina barn var barn. MEN sedan fanns ju de där grannföräldrarna som verkade ha satt det i system, att skicka sina barn att äta någon annanstans, så att de slapp laga middag.

Ett tag hade vi t.ex. en kamrat till dottern hos oss hela helgerna (hon gick bara hem och sov), och hon fick alla måltider hos oss. Jag försökte ibland säga att "idag kanske ni kan leka hemma hos dig i stället", och då var de kanske där två timmar - sedan kom de tillbaka till oss. Och ville ha mat. Då blev jag till slut tvungen att markera, och säga att "du får gå hem till dig nu, för nu ska vi i vår familj äta mat, och då vill vi vara själva". Även om det inte kändes bra det heller, för det var ju inte barnets fel. 

Sedan finns det ett annat problem, som bara blir värre och värre för varje år. När jag var barn åt alla allt (minns att det var en pojke med diabetes i klassen, men reglerna för hans mat kände alla till - på den tiden var det bara sockerfritt som gällde). Men nu har var och varannan någon allergi eller intolerans (eller flera), eller så har föräldrarna religiösa eller moraliska idéer kring vad barnen får äta och inte äta. Kan bli jättefel om man bjuder på något de inte får äta, i så fall. Så jag förstår om folk undviker detta nu. 

Hände med mig hela tiden på 80-talet. Det kändes förnedrande och vidrigt. Hos oss fick kompisarna alltid äta med oss, det var inget snack om annat. Mina föräldrar är från ett annat västeruropeiskt land, så det kanske är därför, jag vet inte.

När vi nu har egna barn och deras kompisar kommer över, äter alla här, om de vill. Kommer det ett gäng tonåringar, så fixar vi det som behövs. Att skylla på ekonomin och hävda att man inte kan förbereda tillräckligt med köttfärs etc, köper jag inte för en sekund. Det fungerar utomlands, så varför skulle det inte fungera här? Ingen förväntar sig en femrätters Michelin-middag. Man kan i värsta fall steka upp ett gäng pannkakor, våfflor, eller djupfrysta köttbullar och pommes, det är bara viljan som behövs.

Nej, inte alls. Alltså det har aldrig hänt en enda gång. 

Glömde svara vad jag tycker om det. Alltså det låter inte trevligt, men det är inget jag känner igen någonstans ifrån. Bjuder alla på det jag har hemma om jag inte har planerat besök, för då köper jag hem speciellt för gästerna. Skulle aldrig låta barnens kompisar äta på rummet eller gå hem när det var dags för mat. Hade jag inte tillräckligt för samma middag hade jag improviserat något. 

Förstår dock inte hur folk orka hålla på om detta med hashtags.

Ja och även mina barn har haft kompisar som gjort det (eller ute i studsmattan eller liknande)

Som jag skrev i en annan tråd så beror det ju helt på hur man leker.

Bor man i ett barntätt område där barnen rör sig runt konstant och alla har nära hem så nej då brukar det inte bjudas på mat. Dels för att det kan vara 10 ungar på plats, dels för att barnens föräldrar oftast inte vill att deras barn ska ha ätit 3 middagar när de kommer hem. Ska man bjuda på mat måste man isf börja jaga ungarnas föräldrar och det har absolut hänt. Men oftast springer ju barnen hem och äter själva om de är hungriga och så är alla ungarna ute igen efter 10 minuter.

Om man (eller barnen själva) däremot bestämt att de ska leka en viss tid hos en viss kompis där barnen inte enkelt tar sig hem själva så är det självklart att bjuda på mat. Men det är just de här väldigt fria formerna av drivande ungar där kompisarna byts varannan minut beroende på vilka som springer in och ut från tomter och hus där det gör sig ytterst väl att inte bjuda på mat.

Jag är född på 70-talet och för mig var det standard att få sitta instängd på kompisens rum när de åt. Tycker det är helt rubbat beteende, detta var familjer som inte på något sätt hade ont om pengar. Mina föräldrar bjöd dock alltid på mat o fika. Tror det lever kvar lite hos vissa; dottern får ej alltid mat. Här är jag noga med att bjuda på mat.

Lite samma fenomen som att svenskar kan vara skyldiga varandra en tjuga för en kaffe istället för att bjuda varandra. 

Jag tror att det är ett fenomen som vuxit bort med tiden. 

Men hörde ett inslag på radion igår som förklarade fenomenet. Och att det kommer från att Sverige förut var en "fattigkultur" och att låta sitt barn äta hos någon annan var att visa för andra att man var fattig och inte hade råd att ge mat själv. Och på samma sätt, att erbjuda någon annans barn middag var att öppet visa ett erkännande att den familjen var för fattig för att föda sina egna barn. 

Så det handlade helt enkelt om att låta sig bli bjuden/bjuda någon annan var ett tecken på att erkänna sin egen fattigdom alt. peka ut någon annan som fattig. 

Så det skulle helt enkelt vara bakgrunden till fenomenet och som väl också förklarar att det har växt bort med tiden. 

Har aldrig varit med om detta när jag växte upp (född på 80 talet) 

När mina barn har kompisar hemma bjuder vi alltid på mat. Däremot hade vi ett barn som brukade komma till oss (var hos en släkting i närheten där vi bor) som kunde dyka upp för att få mat för att det inte var tillräckligt gott hos släktingen. Det var inget barn som mina barn umgicks med och när hen lärt sig våra mattider kunde hen dyka upp precis när vi skulle äta. Jag sa tillslut ifrån eftersom barnet kunde komma ofta och vi inte kunde laga mat till en extra ifall att varje dag. 

En fundering
Varför var man kvar hos kompisen under middagstid? När jag växte upp så gick man hem till sig vid den tiden. Ingen var kvar på något rum, eller väntade ute på trappen etc. 
Och ni som satt där och var hungriga, fanns det ingen mat hemma hos er? Ursäkta frågan, men det låter väldigt konstigt, jag var hungrig, jag blev anvisad till rummet/trappan/trädgården/lekplatsen ...
När man kunde ta sig hem till sina föräldrar istället. 

Jag vet inte om man kan säga att alla som satt på rummen satt där och var hungriga? Det verkar man förutsätta även i alla enkäter mm som nu cirkulerar. Det är ingen kritik mot dig men det är liksom så frågan ställs; fick du mat eller fick du sitta där uppe på rummet med kurrande mage?
Jag är 80-talist och minns inget sånt. Flera av mina vänner åt middag lite tidigare än oss så därför åt jag ordentligt med mellis innan jag gick iväg. När kompisen så skulle äta var jag inte alls hungrig. Snarare tyckte vi att middagsmaten var ett ovälkommet avbrott i leken så jag var bara glad att få vara kvar på rummet och leka och sen kom kompisen tillbaka efter en kvart. Vi lekte en stund till och därefter gick jag hem. 
Hände säkert nån gång att man passade på att smita hem och se om det var mat hemma (alla man gick i skolan och lekte med bodde ju nära på den tiden - så är det kanske inte på samma sätt idag). Men jag visste ju att vi generellt åt lite senare pga hur mina föräldrars scheman såg ut så det var sällan någon ide.
Jag kan också tänka mig att jag ofta svarade nej om jag fick frågan om mat. Den aspekten har man inte heller tagit med. Barn är ju ganska artiga och samtidigt kan man ha varit lite petig med mat. Så att få frågan om att äta, sitta ner och sen inte uppskatta det som serveras kan ha gjort att man tackade nej och blev kvar på rummet istället. 

Frågan var nog mer riktad mot de som skrivit exakt detta, kanske inte i den här tråden, men i andra (som kommer upp med jämna mellanrum) trådar.

Ok, då förstår jag.
Har inte läst alla trådar haha

För att vi var tonåringar och ville umgås även efter maten. 
Jovisst fanns det mat hemma, det var ju hela grejen. Men vi åt tex en timme senare, så då kunde kompisen äta, vi "leka" vidare och jag sen gå hem. Eller äta när det passade. 

Det handlar (i min erfarenhet) absolut inte om barn som sitter och svälter och inte kan ta sig hem, utan förekom just eftersom man kan gå hem och äta.