• Fighter57

    Gravid

    Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?

  • Svar på tråden Gravid
  • Anonym (Ja)
    Fighter57 skrev 2022-07-19 12:29:29 följande:
    Gravid

    Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?


    Vet du, jag har drömt om barn i 10 år. Nu när jag äntligen är gravid så får jag också panik emellanåt. Tänker 'kommer jag bli en bra mamma', 'vill jag verkligen ha barn' osv. Men sen om man frågar lite äldre kvinnor i typ 50-70 årsåldern vilken tid som varit den bästa hittills så har alla uteslutande svarat när de blev föräldrar och då blir iallafall jag lite lugnare. Tror det är helt normala känslor Glad Man vet ju aldrig hur livet kommer bli och jag tror egentligen att det är just ovissheten som gör en lite otrygg. 
  • Fighter57
    Anonym (Ja) skrev 2022-07-19 13:23:27 följande:
    Vet du, jag har drömt om barn i 10 år. Nu när jag äntligen är gravid så får jag också panik emellanåt. Tänker 'kommer jag bli en bra mamma', 'vill jag verkligen ha barn' osv. Men sen om man frågar lite äldre kvinnor i typ 50-70 årsåldern vilken tid som varit den bästa hittills så har alla uteslutande svarat när de blev föräldrar och då blir iallafall jag lite lugnare. Tror det är helt normala känslor  // Glad Man vet ju aldrig hur livet kommer bli och jag tror egentligen att det är just ovissheten som gör en lite otrygg. 
    Tack för svar! Skönt och höra att det finns fler som känner så :) känner mig så hemsk bara för först kände jag att jag typ bara ville få det ur mig. Men har nu mer och mer börjat förlika mig med tanken att vara gravid.
  • Fighter57
    Fighter57 skrev 2022-07-19 12:29:29 följande:
    Gravid

    Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?


    Ingen mer som känner igen sig? 
  • Confused87
    Fighter57 skrev 2022-07-19 12:29:29 följande:
    Gravid

    Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?


    Jag kan delvis känna igen mig Glad är 34 år och har aldrig varit gravid för jag har helt enkelt tänkt att det får bli längre fram. Men efter en kort diskussion med sambon kom vi fram till att vi kan börja försöka. Händer det så händer det liksom. Eftersom jag ändå är lite äldre och aldrig varit gravid så visste vi ju inte hur lång tid det kunde ta. Testade första cykeln med stickor för att kolla ägglossningen. Såg ingen riktig positiv så blev lite ledsen och tänkte att mitt tåg redan gått.. men sen kom aldrig mensen.. Förvånad såhär i efterhand när jag jämför stickorna så kan man se en skillnad i styrka på dem.. Drömmer 
    Så med andra ord så har mitt huvud snurrat rätt fint! Från att ha försökt förstå att vi nu ska försöka få barn, till tanken att jag kanske inte kan bli med barn, till att faktiskt vara gravid och försöka förstå att nu händer det Tungan ute
    Jag är typen som vill ha så mycket info som möjligt för att få rätsida på allt i mitt huvud. Så har varit på ett första hälsosamtal, har tid för inskrivning snart samt KUB. Plöjt igenom en mindre bok och laddat ner en app för att hålla koll på de olika stadierna och vad som händer varje vecka. 
    Jag grät några tårar när jag testade positivt, men nej, jag blev inte helt hysteriskt lycklig som man tror att alla andra blir. Det pirrade i magen samtidigt som jag tänkte "vad fan har jag gett mig in på" Förvånad 
    Känslorna går upp och ner, men jag är nog mest nyfiken på vem vårt barn kommer att vara. Att få vara med när en helt ny person växer upp Hjärta
    Hoppas min upplevelse hjälper iallafall litegrann Glad
  • Fighter57
    Confused87 skrev 2022-07-19 19:00:52 följande:
    Jag kan delvis känna igen mig Glad är 34 år och har aldrig varit gravid för jag har helt enkelt tänkt att det får bli längre fram. Men efter en kort diskussion med sambon kom vi fram till att vi kan börja försöka. Händer det så händer det liksom. Eftersom jag ändå är lite äldre och aldrig varit gravid så visste vi ju inte hur lång tid det kunde ta. Testade första cykeln med stickor för att kolla ägglossningen. Såg ingen riktig positiv så blev lite ledsen och tänkte att mitt tåg redan gått.. men sen kom aldrig mensen.. Förvånad såhär i efterhand när jag jämför stickorna så kan man se en skillnad i styrka på dem.. Drömmer 
    Så med andra ord så har mitt huvud snurrat rätt fint! Från att ha försökt förstå att vi nu ska försöka få barn, till tanken att jag kanske inte kan bli med barn, till att faktiskt vara gravid och försöka förstå att nu händer det Tungan ute
    Jag är typen som vill ha så mycket info som möjligt för att få rätsida på allt i mitt huvud. Så har varit på ett första hälsosamtal, har tid för inskrivning snart samt KUB. Plöjt igenom en mindre bok och laddat ner en app för att hålla koll på de olika stadierna och vad som händer varje vecka. 
    Jag grät några tårar när jag testade positivt, men nej, jag blev inte helt hysteriskt lycklig som man tror att alla andra blir. Det pirrade i magen samtidigt som jag tänkte "vad fan har jag gett mig in på" Förvånad 
    Känslorna går upp och ner, men jag är nog mest nyfiken på vem vårt barn kommer att vara. Att få vara med när en helt ny person växer upp Hjärta
    Hoppas min upplevelse hjälper iallafall litegrann Glad
    Tack för svar! :) ja det hjälper mycket att läsa andras upplevelser. Jag hoppas jag snart vänjer mig med tanken att vara gravid. Alla andra skaffar ju barn men känns så konstigt att det nu gäller mig. Får panik varje morgon när jag vaknar och inser att jag faktiskt är gravid. Jag hoppas sen känslan snart släpper. 
  • Aniara87

    Jag känner också igen mig. Har nog aldrig haft riktigt en fysisk längtan efter barn så som vissa verkar ha, utan har snarare haft en mental önskan om att uppleva den livsfasen, om det mejkar sense? Vilket kanske gjort att jag nog aldrig kommer känna mig redo-redo. Nu när jag väl är gravid (5+3) så är det ett helt kaoståg av känslor, både positiva och negativa. Men jag blev lite tagen på sängen av de negativa känslorna. Rädslan, ledsenheten (som att sörja nåt som aldrig kommer bli som förut?), oro för all osäkerhet som väntar runt hörnet. Samtidigt vet jag att jag vill detta, och försöker se det som en resa som man kommer vänja sig vid för varje vecka som går. Och jag har ju även positiva känslor. Tänk att det gick! Att det från ingenstans håller på att skapas liv inuti mig! Att vara en del av något så mycket större!


    Det är fan tufft, men det kommer bli bra till slut, oavsett hur det slutar.

  • Anonym (Fia)

    Du är i rätt ålder, speciellt om du vill ge barnet ett syskon. Tycker inte du ska göra abort, då du vill ha barn i framtiden.


    Jag var också både förvånad, orolig och rädd pga hur allt skulle gå. Jag blev själv gravid efter att två läkare sagt till mig att jag hade små chanser att bli gravid naturligt. Så blev minst sagt chockad då det inträffade efter bara några månader utan preventivmedel. 


    Behåll tycker jag

  • eleven11

    Hej

    Blev typ lättad av att läsa din kommentar. Känner igen mig i det du skriver. Har också gjort aborter förut, pga inte känt mig redo - inte nödvändigtvis för att det inte skulle gå utan för någon inre rädsla och att aborten blir den enkla vägen ut - samtidigt har jag känt sorg alla gångerna för att jag gjort abort.
     Har denna graviditeten dessutom blivit helt orimlig gentemot min partner, känner mig så skör och sårbar och blir väldigt ledsen, irriterad och arg och typ skamsen samtidigt - någonstans är jag ju medveten om hur uttagerande och "vidrig" jag är.
    Alla känslor. Som du skriver, så får jag också ångest på morgonen när jag vaknar och inser att jag är gravid. Dessa känslor samsas också med tillstånd av lycka och myskänslor och jag känner mig relativt "normal" och har distans till tankarna och känslorna men så vips kommer en jävla trigger och drar ner mig till botten och jag ifrågasätter precis ALLT. Berg och dalbana deluxe verkligen.

    Tycker det är svårt att hitta igenkänning hos andra på nätet, din kommentar är det närmsta jag hittat som matchar mina egna upplevelser. Känns som att vi inte är ensamma och att det borde vara något man pratar mer öppet och detaljerat om. Det framstår som att majoriteten gråter av lycka och har lite illamående de tampas med och att det är det värsta.

    Det var ett par veckor sedan du startade tråden, hur känner du nu? 

  • Fighter57
    eleven11 skrev 2022-08-01 15:18:25 följande:

    Hej

    Blev typ lättad av att läsa din kommentar. Känner igen mig i det du skriver. Har också gjort aborter förut, pga inte känt mig redo - inte nödvändigtvis för att det inte skulle gå utan för någon inre rädsla och att aborten blir den enkla vägen ut - samtidigt har jag känt sorg alla gångerna för att jag gjort abort.
     Har denna graviditeten dessutom blivit helt orimlig gentemot min partner, känner mig så skör och sårbar och blir väldigt ledsen, irriterad och arg och typ skamsen samtidigt - någonstans är jag ju medveten om hur uttagerande och "vidrig" jag är.
    Alla känslor. Som du skriver, så får jag också ångest på morgonen när jag vaknar och inser att jag är gravid. Dessa känslor samsas också med tillstånd av lycka och myskänslor och jag känner mig relativt "normal" och har distans till tankarna och känslorna men så vips kommer en jävla trigger och drar ner mig till botten och jag ifrågasätter precis ALLT. Berg och dalbana deluxe verkligen.

    Tycker det är svårt att hitta igenkänning hos andra på nätet, din kommentar är det närmsta jag hittat som matchar mina egna upplevelser. Känns som att vi inte är ensamma och att det borde vara något man pratar mer öppet och detaljerat om. Det framstår som att majoriteten gråter av lycka och har lite illamående de tampas med och att det är det värsta.

    Det var ett par veckor sedan du startade tråden, hur känner du nu? 


    Hej, tack för svar. Har inte varit inne här på ett tag så har tyvärr missat. Skönt att ändå kunna läsa att andra känner likadant. Man får ju som sagt mest höra hur glada alla blir i början. Som sagt mådde jag väldigt dåligt faktiskt i början. Kunde inte ta till mig graviditeten. Tänkte mest bort den på nåt sätt fast ändå inte. Det var inte förrens vi var på ultraljud som jag ändå kunde känna glädje. Då blev det mer på riktigt. Nu har jag ändå vant mig tycker jag och ser fram emot att få en bebis. Men har fortfarande orostankar och tror inte jag kommer bli av med dom tyvärr. Har inte velat berätta för någon på jobbet än. Tycker det känns jobbigt på nåt sätt. Blir mer verkligt då. Men snart kan jag inte hålla mer på att. Hur mår du själv nu? 
  • Anonym (mli)

    Hej! Så skönt att hitta en tråd med fler som känner liknande som jag. Jag är 33 och har precis plussat. Jag och min sambo hade bestämt oss för att börja försöka, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle gå så fort. Det är ju fantastiskt att vi kunnat bli gravida och jag förstår att jag ska vara så tacksam, men jag har aldrig längtat riktigt utan hoppats att den känslan ska komma så småningom. Nu när jag började bli lite stressad pga den biologiska klockan så kände jag att jag fick gå emot min känsla lite och köra på eftersom det kan ta tid. Nu när jag är gravid undrar jag om jag ?körde över? mig själv eller om det var rätt? Jag har nog aldrig till 100 % känt att jag vill ha barn, men har tänkt att jag nog inte vill vara utan det heller. Förvirrande!

    Hur känner ni nu efter ett tag?

  • Anonym (Ja)

    Är halvvägs nu och känner fortfarande alla känslor. För det mesta väldigt glad och lycklig, känner bebisen sparka nu och vi har börjat köpa lite grejer och pratar om graviditeten hela tiden men det går ju inte förbereda sig 100% på vad som komma skall. Jag känner att livet får en mening men tror det är just det som gör mig lite nervös. Alla tankar på hur framtiden ska se ut. Många år framåt kommer ju fokus ligga på barnet/barnen och hur man ska göra livet så bra som möjligt för det/dem. Ska vi också bli den hurtiga familjen som tar långpromenader varje söndag i alla väder? Jag hatar ju regn. Typ så Tungan ute 

  • Fighter57
    Anonym (mli) skrev 2022-10-09 14:01:00 följande:

    Hej! Så skönt att hitta en tråd med fler som känner liknande som jag. Jag är 33 och har precis plussat. Jag och min sambo hade bestämt oss för att börja försöka, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle gå så fort. Det är ju fantastiskt att vi kunnat bli gravida och jag förstår att jag ska vara så tacksam, men jag har aldrig längtat riktigt utan hoppats att den känslan ska komma så småningom. Nu när jag började bli lite stressad pga den biologiska klockan så kände jag att jag fick gå emot min känsla lite och köra på eftersom det kan ta tid. Nu när jag är gravid undrar jag om jag ?körde över? mig själv eller om det var rätt? Jag har nog aldrig till 100 % känt att jag vill ha barn, men har tänkt att jag nog inte vill vara utan det heller. Förvirrande!

    Hur känner ni nu efter ett tag?


    Ja exakt så här kände jag med. Hade typ panik varje morgon när jag vaknade och tänkte, vad har jag gjort? Men jag vet ju att jag en dag alltid velat ha barn men aldrig känt mig redo. Jag är nu halvvägs och har börjat att se fram emot barnet. Har börjat känna lite buffar så det är mysigt. Får fortfarande lite panik ibland dock över att jag ska bli mamma. Hur jag ska klara det. Men det ska nog lösa sig det med. Är det nåt jag dock tycker är jobbigt är att jag börjat känna mig så ful och äter mycket så lär väl bli stor snart :( kan sakna att bara kunna träffa en vän spontant och ta ett glas vin. Men det kommer väl finnas tid till det med nån gång sen hoppas jag.
  • Fighter57
    Anonym (Ja) skrev 2022-10-09 19:21:41 följande:

    Är halvvägs nu och känner fortfarande alla känslor. För det mesta väldigt glad och lycklig, känner bebisen sparka nu och vi har börjat köpa lite grejer och pratar om graviditeten hela tiden men det går ju inte förbereda sig 100% på vad som komma skall. Jag känner att livet får en mening men tror det är just det som gör mig lite nervös. Alla tankar på hur framtiden ska se ut. Många år framåt kommer ju fokus ligga på barnet/barnen och hur man ska göra livet så bra som möjligt för det/dem. Ska vi också bli den hurtiga familjen som tar långpromenader varje söndag i alla väder? Jag hatar ju regn. Typ så Tungan ute 


    Ja jag är med halvvägs nu :) ja jag känner exakt samma. Har börjat bli mer glad över graviditeten. Men jag kan sitta och fundera över allt ansvar som kommer komma. Och allt jobb. Jag som älskar att ligga på soffan och göra som jag vill haha. Jag har inte sagt till mina kollegor än att jag är gravid och känner mig stressad över det. Det kommer ju synas snart. Men jag vet verkligen inte hur jag ska säga det och till vem man ska säga det till först. Tramsig man är. 
  • Anonym (Ja)
    Fighter57 skrev 2022-10-18 18:41:14 följande:
    Ja jag är med halvvägs nu :) ja jag känner exakt samma. Har börjat bli mer glad över graviditeten. Men jag kan sitta och fundera över allt ansvar som kommer komma. Och allt jobb. Jag som älskar att ligga på soffan och göra som jag vill haha. Jag har inte sagt till mina kollegor än att jag är gravid och känner mig stressad över det. Det kommer ju synas snart. Men jag vet verkligen inte hur jag ska säga det och till vem man ska säga det till först. Tramsig man är. 
    Tack och lov så går det ju inte från 0-100 med hämtning/lämning på dagis, vabb och barnkalas med en gång. Min kompis som fick barn nyss sa att första tiden är rätt tråkig så man hinner säkert vänja sig sakta Skrattande
    Jag har nyss berättat på jobbet, gick in till chefens kontor först och sa att jag har en bebis i magen, att jag inte vetat om det skulle gå hela vägen och det var därför jag inte berättat tidigare. Men det gick helt fint. Efter det så gick jag in till mina kollegor som satt på lunch och berättade för dem och det blev superbra Glad Efter jag berättat på jobbet så känns det ännu mer verkligt faktiskt, jag behöver inte gå och dölja magen när jag ska ut vilket blev en stor frihet, nu kan jag bara embraca (väntar dock fortfarande på ett gravid-glow. Känner mig mest fet, finnig och ful) Härliga tider! Solig
  • Fighter57

    Jag har varit dålig på och svara i denna tråden ser jag. Skrattande Hur mår ni alla som är gravida just nu då? 

  • Anonym (Tisdag)

    Jag känner faktiskt också igen mycket av känslor trots att jag försökt i tre år och gjort IVF. Har vetat länge att jag vill ha barn men har inte egentligen längtat efter att vara gravid, föda, amma etc. Sen när det visade sig vara svårt att bli gravid blev jag plötsligt helt besatt av att få vara gravid. Jag önskar ingen att gå igenom det jag har gått igenom, men jag har ibland under dessa år tänkt att en fördel med att det tar tid är att man får bearbeta det så himla mkt. Långa samtal med min partner om varför vi egentligen vill ha barn, hur livet skulle se ut om vi inte lyckas, tacksamheten över att vi har varandra och att det är det viktigaste etc. 

    Nu känner jag stor oro för att något ska gå fel under graviditetene eller förlossningen. Och kan inte alls relatera till det ni andra skriver om att vakna och känna ångest över graviditeten, utan vaknar snarare och blir så lättad när jag inser att jag är gravid och att jag därför slipper reproduktionssex, sprutor, undersökningar, besvikelser etc etc. 

    Samtidigt är jag också orolig för föräldraskapet och den tid det kommer ta, vad det kommer göra med min relation, min egentid etc. 

    Vi människor är komplexa varelser med plats för många olika känslor på samma gång :)

Svar på tråden Gravid