Mitt drömyrke-barnmorska- i kras

Jag tycker du ska ge dig själv tid att sörja och ta upp den drömmen lite senare. Det här ska inte behöva stå i vägen för ditt drömyrke! 

Du måste vända tankarna vad gäller yrket. När du låg där i mådde som sämst, hur viktigt va det då att de fanns kompetent personal som tog om hand om dig på bästa sätt och gjorde den stunden så bra det bara gick? skulle du kunna vara den personen som faktiskt kan hjälpa en annan kvinna?

Jag tror dina erfarenheter kommer göra dig till en mycket kompetent och bra barnmorska, just för att du vet vad de går igenom. Satsa på barnmorskeyrket och se dina erfarenheter som positiva. 

De erfarenheter du har av en hemsk och traumatisk upplevelse är - om du vill låta dem vara det - en enorm tillgång i ett framtida yrkesliv. Positiva glädjefyllda upplevelser lever av sig själva, men de sorgliga, de bittra behöver omfattas av empati, äkta empati och inte bara ett beklagande "det blir nog bra med tiden" . Du har varit med om det och kan förstå på djupet.

Håller helt med Lux! Tro det eller ej men det här gör dig oerhört värdefull för andra patienter. Hade du själv inte velat ha någon som redan gått igenom detta fruktansvärda? Som förstår hur du känner?

Ta dig tid och låt dig sörja. Det KOMMER kännas bättre snart och då ska du veta att det finns många som kommer uppskatta dig enormt!

Gå i terapi för att gå igenom sörjeprocessen ordentligt och se sedan om du kanske känner att du klarar det ändå.

När man mår dåligt, så är det oftast inte läge att förverkliga sig själv. Och alla drömmar man haft behöver inte förverkligas!

Nu, mitt uppe i känslor och familje-liv så är det kanske inte läge att bestämma sig för att gå just den utbildning och finnas där för andra som genomgår liknande saker som du gjorde. Det kan du kanske göra senare. För den förståelse du har för livet kan vara precis lika viktigt att ha i arbete som en annan typ av specialistsjuksköterska, eller som vanligt sjuksköterska.

Låt inte en dröm om vad du ville bli, stå i vägen för att fortsätta jobba på och återhämta dig från detta trauma.

Jag vill börja med beklaga det fruktansvärda du varit med om. Beslut om ditt yrke bör inte tas nu, eftersom det är för sammanflätat med din sorg. När du är redo att fundera i de banorna får du ta ett nytt beslut, antingen att bli barnmorska och använda dina erfarenheter för att hjälpa andra, eller att kanske hitta ett nytt drömyrke. Det är inget fel i om du inte vill fullfölja den dröm du hade innan detta trauma, du är inte skyldig att använda din egen sorg för andras skull. Det ska grunda sig i vad DU vill och är bekväm med.

Kan bidra med min erfarenhet. Ville också bli barnmorska, och till slut tog jag tag i sjuksköterskeutbildningen. Men efter två traumatiska förlossningar fick jag PTSD och kan inte se eller höra om förlossningar. Blir triggad av ord, ljud och händelser så det är omöjligt för mig att jobba i den miljön. Jag ska läsa en annan specialistutbildning som känns minst lika bra. Men det är klart det är ledsamt att inte ha möjlighet att välja vad man själv önskar, utan måste ta hänsyn till sina förutsättningar också.

Kära TS - jag lider så med dig. Jag bar tvungen att fatta samma beslut våren 2021. I mars i år föddes min regnbåge och utan henne vet jag ärligt talat inte om jag hade levt idag.

Sorgen efter barnet jag förlorade går sida vid sida med lyckan över barnet som jag fick. Jag sörjer och älskar, gråter och skrattar. Jag tror inte jag någonsin kommer komma över förlusten av mitt barn, men jag lär mig leva med det. Lite i taget, dag för dag. 

Jag upplevde att sorgen var förbjuden. Som att vården överlag tyckte att jag skulle glömma och gå vidare. Hela processen var kall, steril och utan empati från personalens sida. Jag hade verkligen behövt träffa en barnmorska som förstått vad jag gick igenom. Som kunnat gråta tillsammans med mig och bekräftat min bottenlösa sorg. Jag tror din erfarenhet skulle hjälpa många kvinnor, för det som hände oss två händer många andra också.

Bara du vet vad som är bäst och rätt för dig. Men ge inte upp din dröm än. Du är mitt uppe i din bearbetningsprocess. Ge det tid. 

Jag tänker att vi oftast har ett romantiskt skimmer över människor som varit med om något tufft, och som genom det faktiskt blir ett bra stöd för människor i sorg och kris.

I min profession är jag VÄLDIGT nöjd över att inte ständigt jobba med sådant som triggar det som jag själv varit med om, eller det som jag har mer erfarenhet om än vad jag vill ha.

En dag på jobbet då man känner sig lite trött så räcker det gott med den sorg, förtvivlan som finns i stunden... Man behöver inte också triggers om sådant man själv varit med om. Räcker det inte att ha det på fritiden? 

Att ge upp en dröm kan vara tufft... Men inte lika tufft som att faktiskt ha ett yrke som är onödigt tufft, för att man vill rädda andra som har det jobbigt!

Om något tror jag att din egen erfarenhet kommer göra dig till en bättre barnmorska! Men kanske behöver du hjälp att komma vidare genom sorgeprocessen för att bearbeta det som hänt? Inte för att sluta sörja - det tror jag inte att man gör, bara att sorgens karaktär kan ändras - utan för att känna att du kan fortsätta framåt med ditt liv utan att hindras av detta. 

Sen, finns det möjlighet att göra praktik och vad det nu heter när man går efter utbildning för att förlösa tillräckligt många barn för att få sin legitimation, på annan avdelning eller annat sjukhus? Jag skulle nog söka mig någonannanstans om jag var orolig för att uppleva det för smärtsamt att vara bland de som varit med genom din egen process.

Du fixar det här. Barnmorskeyrket är kanske det av sjuksköterskans karriärvägar som kräver mest erfarenhet och har mest nytta av det egna livets vändningar. Jag hoppas att du inte ger upp din dröm!

Beklagar din sorg och det svåra beslutet.
Vissa saker behöver man både bearbeta och få distans till, det måste få ta tid.

Du har ändå fått fyra friska barn.

Min väninna gick tiden ut och födde ett barn som levde i endast tre dagar. Fick då veta att hon hade en kromosomavvikelse som gör det möjligt att gå hela tiden ut men lungans utveckling är inte komplett och hon har bara 11% chans att få ett barn som överlever.

Och testet för att säkerställa avvikelsens allvarlighetsgrad kunde inte göras förrän runt v 20 så då hade hon fått gå den tiden varje gång och sedan göra sen abort.

Så det blev inga barn.

Livet är grymt men barnmorskan får uppleva både det mörka och det ljusa, och hon arbetar för ljuset. Ge det tid så blir du redo.

Du hade nog behövt mycket mer stöd och hjälp efter det du gick igenom. Det är inte försent att söka den hjälpen nu fast du inte fik den tidigare. 

Sen kanske barnmorska inte är rätt yrke för dig, eller att det bara inte är det just nu, men kan bli senare.

Tack för alla era tankar och råd.

Ända sedan jag blev färdig sjuksköterska har jag sökt till barnmorskeprogrammet varje termin, och trots mitt bagage fortsatte jag söka då det ju är min dröm. Dock tror jag inte jag kommer klara av det känslomässigt :(

Fick också veta i fredag att jag är antagen till utbildningen som startar i januari, och är dessutom kandidat för att få fullt betald lön under utbildningen. Alltså va?! Varför nu? Kunde det erbjudandet inte ha kommit innan jag tvingades igenom detta? Det är såklart superlockande, men det kräver praktik på den avdelning jag låg på och även jobba ihop med den personal som hade hand om mig (jag vet då minst en person som minns mig då vi var klasskompisar på utbildningen). Jättejobbigt.

Jag har varit helt off denna helg, jag vet inte längre vad jag vill med min karriär? Jag kanske ska sikta in mig på narkossyrra istället? Dock svårare att komma in på den utbildningen, antagning bara hösttermin.

Fan. Hur hade ni tänkt om ni var jag?

Starta och pröva. Och kanske ordna en samtalskontakt via vc alt universitetets hälsovård?

Hellre nu än när du var mitt i missfallet så hela utbildningen hade blivit förstörd! Nu har du chansen att börja på nytt. Du kanske också kan få lite mer förståelse för vad du själv gick igenom.

Tar jag detta erbjudande men bara fixar en termin så lär jag väl aldrig bli erbjuden betald utbildning mer? Om jag vill specialisera mig på narkos sen tex. Jag har inte möjlighet att vidareutbilda mig utan betald utbildning, finns varken tid eller pengar då. 4 barn och har redan csn lån på 180 tusen från grundutbildningen?

Tyvärr känns det inte som att du är redo för denna utbildning just nu.

Börja bearbeta det du varit med om, så kan du kanske förverkliga din dröm i framtiden. 

Ibland kommer saker inte lägligt och ibland är det mest vuxna att faktiskt släppa en grej utifrån förutsättningarna.

Bara du vet ju hur mycket trauma detta är och hur du faktiskt känner. Jag tänker att man absolut inte ska börja en utbildning om man inte tror yrket passar. Antingen så känner du tämligen snabbt att du kommit över detta, eller så skulle jag råda dig att faktiskt avstå.

Måste du göra praktik på samma ställe? 
Dina erfarenheter kan säkert vara till "hjälp" för att bemöta andra i liknande situation" men behöver såklart bearbetas först. Om du väljer att det fortfarande är barnmorska du vill bli.