När kunna lämna till pappan

Självklart! Men jag skrev väl inte att moderskap kommer helt naturligt? jag skrev att man är biologiskt bunden till sitt barn.

På ett sätt är det en chock att få barn, kan knappt tänka mig hur det är att få två på direkten!

Som frågan var ställd i TS så fick man ju uppfattningen att det handlade om två föräldrar som inte bor ihop och i så fall kanske den där tumregeln kan funka när pappan inte är närvarande i vardagen. 

Men det handlade tydligen om föräldrar som bor ihop, vilket gör frågan än mer förvirrande. 

Jag tycker det är väldig ignorant att säga att barnet kan lämnas ensam med pappa från dag ett precis lika länge som med mamman. Då ser man klart att hur biologin ignoreras till förmån för jämnstäldheten. Det handlar inte om pappornas lämplighet, det handlar om barnets anknytning. Den börjar redan under graviditeten och av självklara skäl knyter barnet då an till mamman. Därför är det tex. traumatiserande för ett barn att bli omhändertagen, även om det sker direkt efter födseln. För anknytningen finns redan då, då spelar det ingen roll hur bra och kärleksfullt barnets tas hand om. Det är en människa ni pratar om, inte en robot!
Alltså nej, det är inte precis lika bra med pappan som med mamman från dag ett. Däremot borde varenda vettig pappa såklart ser till från dag ett att få en bra anknytning till sitt barn

Som svar på TS under förutsättningen att det är en närvarande pappa som bor med sitt barn, så skulle jag kunna lämna en stund från dag 1. Nu ammade mitt barn så det var inte tal om några fyra timmar i början utan det ökade gradvis.

Man måste självklart utgå från barnet, om barnet inte trivs med pappan så kanske man inte ska börja med 4 timmar från början utan en halvtimme här och där, en timme eller två osv. 

Dvs använd det sunda förnuftet och utgå från barnets behov. 

Mitt barn var extremt mammigt de första åren, men har precis som de flesta barn en fin relation till både mig och sin pappa nu och så kommer det förstås förbli. Det är ingen katastrof om barnet inte trivs hos någon annan än mamma (eller pappa) i början. Det är så anknytning fungerar, barnet utvidgar sakta kretsen av anknytningspersoner från en person till flera. 

Jag håller inte med dig alls här och du får gärna underbygga dina påståenden med fakta. Om man som jag inte har ammat och man redan från dag ett matat barnen precis lika mycket så finns det ingen skillnad i anknytning till mig och pappan. Det har absolut ingenting med jämstäldhet att göra, barnet knyter an till de människor som tar hand om det och om man delar det ansvaret så kommer barne med stor sannorlikhet att knyta an till båda sina föräldrar på samma sätt. Med andra personer så är det såklart skillnad, jag skulle aldrig skaffa barnvakt till en nyfödd bebis men att det skulle vara skilnad på mamma och pappa när båda är lika närvarande, även när det kommr till matning håller jag verkligen inte med om. Vi har fyra barn och det har fungerat på samma med samtliga barnen. Nu väntar vi vårt femte barn och med största sannorlikhet så kommer pappan behöva ta huvudansvaret redan från vecka 2 pågrund av mina studier som jag måste avsluta. Jag är inte det minsta orolig för det faktiskt för varför skulle inte bebisen kunna skapa en starkare anknytning till honom än till mig om han har huvudansvet.

Om det som du skriver skulle ha en så pass stor betydelse för barnet att det legat i sin mammas mage så skulle ju alla barn födda av surrogatmammor eller som adopteras bort vid födseln vara traumatiserade och så vet vi ju faktiskt att det inte är. Det handlar mer om vem som finns närvarande från start än tiden som bebisen befunnit sig i magen.

Det var väl det de flesta skrev också? Inte att pappan fungerar lika bra direkt efter förlossningen, utan man börjar vänja barnen FRÅN dag 1. (Dag 1 ska dock inte tolkas bokstavligt )

TS barn är sex veckor. Stor skillnad på det och ett barn som är sex dagar. Jag var nog inte ifrån mina barn mer än någon timme första veckan. Sen blev det mer.

Ja, man är biologiskt bunden till sitt barn, men inte så biologiskt bunden att man inte kan lämna barnet till den andra föräldern en stund. Eller se till att barnet tidigt får en trygg anknytning till båda föräldrarna.

Mamman har ett försprång eftersom barnet ligger i magen, men efter det knyter barn an till den som tar hand om det. Precis som SunnyP skriver.

Engagerade och närvarande pappor vänjer sig barnen att vara ensamma med. Pappor som inte är så engagerade eller närvarande, hamnar på efterkälken när det gäller anknytningen. Då blir barnen också mer beroende av mamman och mamman blir mer bunden till barnen och mindre fri, som TS.

Ja, det är en stor omställning att få två på en gång. Om det är mycket jobbigare än att få ett barn i taget, vet jag inte. Vi har ju inget att jämföra med. Våra barn är 10 år nu. Det har varit fantastiska 10 år, men visst har det varit tufft ibland. Men det mesta har fungerat.

När jag läser om en del här och i andra trådar, som har 4-5 barn, ofta tätt och ibland tvillingar, undrar jag hur de pallar. Vi har haft FULLT UPP med våra två .

Trist att pappan är en mes, han får skärpa till sig helt enkelt. Han är barnets förälder och ska kunna ta hand om det lika bra som du. Ammar du inte ser jag inte problemet. Det är HAN som behöver steppa upp lite, du har inte gjort något fel TS! 

Vi vet ju faktiskt att bl.a. att adopterade är överrepresenterade i suicidstatistiken samt statistik över psykisk ohälsa. När det gäller surrogatbarnen har vi ingen svensk statistik då förfarandet inte är tillåtet här. Så det sista du skriver stämmer inte.

Så fort barnet är ute från kvinnans Mage,så är ansvaret 50/50 min åsikt.Låt pappan ta sitt ansvar redan första dagarna.

Det finns massor av studier gjorda på surrogatmödraskap och anknytning och majoriteten av dessa visar på att det inte finns något som tyder på att dessa barn har en sämre anknytning än andra barn, och man har heller inte kunnat se några andra negativa effekter på barnens måenden längre fram.
När det kommer till adopterade barn så innehåller de studier som du nämner inte enbart barn som adopterats direkt vid födseln utan också barn som adopterats senare så vad som beror på bristande anknytning går faktiskt inte att utläsa så det är irrelevant.
Det är biologiskt att barnet knyter starkt an till den person som matar det, detta av överlevnadsskäl och eftersom de flesta mammor ammar sina barn så kommer de flesta bebisar att först knyta an starkare till mamman men om man som i mitt och många andras fall av olika själ inte kan amma och båda förldrarna ansvarar lika mycket för matningen så kommer barnet mest troligt att knyta an på samma sätt till båda sina föräldrar.

Det finns en del att läsa om man googlar efter termer som "prenatal attachment" eller "maternal-fetal attachment". Man vet även idag att ett foster har ett minne. Människor föds inte som tomma blad, redo att skriva på!Jaha, vet vi det? Då citerar jag gärna dig: "du får gärna underbygga dina påståenden med fakta".

Nej, det var många som skrev att om man inte amma kan man lämna bebisen lika länge ensam med pappan som med mamman från dag ett. Det var de kommentarer jag riktade mig till, inte att man kan vänja barnet från dag ett, vilket är något helt annat.

Ett tillägg är också att den svenska föräldraförsäkringen är ganska  unik. I väldigt många länder så lämnar man sina bebisar i någon form av arrangerad barnomsorg väldigt tidigt. I Australien så finns förskola för barn i princip från födseln och föräldraledigheten är 18 veckor. I USA tar mammor i snitt ut 10 veckors föräldraledighet och en av fyra mammor är tillbaka på jobbet 2 veckor efter att bebisen är född
. I Thailand så har man i vanliga falll 3 månaders föräldraledighet och sedan har man sina föräldrar eller en nanny som tar hand om bebisen. I Storbritanien så har man också förskola för barn som är några månader gamla, dessa är bara enstaka exempel och självklart tycker jag inte att det är optimalt men om bebisar skulle ta så pass stor skada av att vara ifrån sin mamma längre perioder så skulle också en stor del av jordens befolkning vara trumatiserade och det känns kanske inte riktigt rimligt att påstå. Med tanke på detta så känns det rent löjligt att dömma ut att en pappa utan problem ska kunna ta hand om sitt eget barn under de första månaderna.

Det finns väldigt många och omfattande studier gjorda på just barn födda av surrogatmödrar och deras anknytning till den biologiska mamman. Majoriteten visar på att det inte finns någon skillnad mellan barn födda av surrogatmödrar och barn födda av sina biologiska mödrar men att man aktivt jobbar just med anknytning då ett barn fötts av surrogatmamma. Det finns också flera studier gjorda på barn födda av surrogatmödrar som är äldre och inte heller då har man kunnat se några negativa effekter. Du kan googla på det så komemr du få fram en stor andel studier som inte är låsta, en del måste man vara inloggad på tex. universitetsbibliotek för att kunna ta del av.
Jag påstår inte att anknytningen inte startar redan i magen, jag påstår bara att anknytningen än mer sker då barnet är ute ur magen och att det från start är väldigt viktigt med vem som matar bebisen. Eftersom de flesta mammor ammar så kommer de flesta bebisar naturligt att anknyta starkare till henne från start men i fall som mitt då man inte kan amma och båda föräldrarna redan från börjar matar bebisen i samma utsräckning så är det faktiskt ingen skillnad.

Nåja, Sverige är inte unikt bland länderna med ett bra social skyddsnät. Men de länderna är minoriteten.
Det betyder inte att det är det "normala" i världen att bebisar lämnas bort, för det är det absolut inte. Tvärtom, det är en rätt ny "påhitt" att man jobbar åt någon annan och lämnar sina små barn till institutioner medan man gör det.Jag sa aldrig något om anknytning mellan barn och personer som barnet träffar någon gång efter födseln. Vad jag sa var att det redan finns en anknytning mellan fostret och modern och att en separation är traumatisk för bebisen. Därför är det helt enkelt fel att påstå att pappan duger lika bra som mamman från dag ett. Det stämmer helt enkelt inte, för anknytningen till pappan är, vid födseln, mycket svagare (om den nu finns överhuvudtaget) än till mamman. 
Att påstå att om bebisen kan vara ensam med mamman i flera timmer från dag ett kan den göra det med pappan också tyder på att man bryr sig enbar om sin ideologi och skiter i barnet.

Sverige är faktiskt ganska unikt i hur pass lång föräldraförsäkringen är. Du får gärna nämna liknande exempel, mig veterligen så är det endast de nordiska länderna som har liknande föräldraförsäkringar.

Att man lämnar ifrån sig små bebisar är inte alls ett nytt påfund. Det har fungerat på det viset länge i många flera länder, som tex. de jag nämnde i tidigare inlägg och i fattigare länder så är det extremt vanligt att bebisen skickas till mor och farföräldrar tidigt för att modern ska kunna försörja sig och sin familj. Går man bakåt i tiden till 1700- 1800- talet så var det vanligt att äldre syskon tog hand om bebisen och yrket "wetnurse" att amma andras barn var väldigt vanligt. I många storstäder så ammades en majoritet av alla nyfödda av en "wetnurse" och inte sin egen mamma, som antingen kom och bodde hos familjen men ofta skickades bebisen iväg under amningstiden.Jag skulle snarare hävda att vi tillbringar betydligt mer tid tillsammans med våra barn än vad vi någonsin tidigare har gjort, historiskt sett.

Jag påstår att bebisen absolut kan få samma anknytning till båda sina föräldrar om båda matar bebisen från start i samma utsträckning och det har ingenting med ideologi att göra. Däremot så har många mammor väldigt svårt att lämna ifrån sig sina bebisar. Som jag hänvisade tidigare så finns det många och omfattande studier på bebisar födda av surrogatmödrar och dessa bebisar skiljs normalt från kninnan som födde dem direkt och kommer till sina biologiska föräldrar iställlet och det finns ingenting i dessa studier som tyder på att dessa bebisar påverkas negativt på något vis så jag baserar mina åsikter på fakta och absolut inte på någon ideologi (jag är överhuvudtaget inte särskillt ideologisk).

Där har du helt enkelt fel: en.wikipedia.org/wiki/Parental_leaveJag skrev om att lämna bebisar till institutioner, inte till familjemedlemmar! Men även det gjorde och gör man nästan aldrig med nyfödda.
Att ha sin bebis ammad av en amma (eller ett man lämnade bebisen med någon utanför familjen som gör det som jobb) fanns visst, men bland en väldig liten del av människor, dvs. de rika.
Jag har letat efter studier, men inte hittat några. Eftersom du påstår att de finns, kan du vänligen länkar till studier som undersöker den nyfödds mående (tex. genom stresshormoner) under de timmarna och närmaste dagarna efter födelsen (och därmed separationen från kvinnan som burit den)? Tack!