Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Då ser vi olika. Varje barn som inte är det lugna barnet med lagom aktivitet i skolan har någon diagnos - kollar man Instagram svämmar det över av autismindikationer som mammor säger sig se, iaf om man kollar amerikanska mammakonton. Det kan vara beteenden som alla barn har, men de ser autism överallt och drar barnen till så många ställen de kan för att få någon som sätter diagnosen.

Vuxna är inte ledsna idag och behöver vänner och familj, de är i behov av en diagnos och en utomstående psykolog. 

Jag ser att man själv inte tar sig tid att vara en vän som kan lyssna om ens vän går igenom en skilsmässa eller livskris, utan man hänvisar direkt till en psykolog. Som att det är det enda som kan hjälpa alla. Det tycker jag är synd.

Att vi ser olika är nog för att jag svarat och utgått från trådstarten, och därmed diskuterat forumet på Familjeliv, inte samhället i stort.
Jag har heller ingen som helst koll på amerikanska mammors instagramkonton. Så det kan jag inte alls kommentera.

Men utifrån det samhällsperspektiv finns det många aspekter. En aspekt är att diagnoser påverkar och rent av skadar, inte bara den som har den, utan även deras omgivning. I Synnerhet de som ska stå en närmast, som barn.
Att man kan prata om det, och diagnosticera det så finns det en chans att det inte påverkar en själv och omgivningen på samma sätt som annars.

Vi ser väldigt olika positivt på det hela helt enkelt. 

Jag ser ett samhälle som inte hjälper varann som vänner utan bara vill få aätta en diagnos och sen blir det bra. Vad som händer efter diagnosen pratas sällan om - huvudsaken verkar vara att få den satt eller få vara den som först kom på den. Inte att personen ska få det bra. Den delen ser jag.

Vi ser väldigt olika positivt på det hela helt enkelt. 

Jag ser ett samhälle som inte hjälper varann som vänner utan bara vill få aätta en diagnos och sen blir det bra. Vad som händer efter diagnosen pratas sällan om - huvudsaken verkar vara att få den satt eller få vara den som först kom på den. Inte att personen ska få det bra. Den delen ser jag.

Jag har en anekdot

En god vän berätta för mig om sin underbare spelevink till sonson Tydligen hade man på förskolan tyckt att han var lite jobbig så de föreslog att föräldrarna skulle ligga på om en ADD utredning. Föräldrarna tackade och tog emot rådet och sent om sider fick de också en utredning. Denna visade att han inte kunde få någon ADD diagnos som det såg ut i dagsläget men att de var välkomna att återkomma om problemen ökade.

Min väninna skakade på huvudet och konstaterade att "Pojken är inte hälften så jobbig som hans far var i den åldern, å han blev det ändå folk av"

Visst kan man skratta åt eländet men jag tänker på de familjer som verkligen har problem och inte får någon hjälp på grund av långa väntetider för utredning. 

Att sätta diagnoser via internet görs sällan i syfte att personer ska få det bra. Jag håller med om att det är svårt att tala om vad som händer efter diagnos i ett framgångsorienterat samhälle. Jag förstår hur du menar kring bemötande, och håller med dig om att folk inte kan bete sig vänligt utan uppför sig onödigt illa när de tror att de kan komma undan med det. Men ett samhälle är samtidigt inte en vän utan ett sätt att organisera för att medborgarnas behov blir sörjda för på ett godtagbart sätt. Samhället prioriterar då medborgarna i den ordning som samhällets värderingar påbjuder. Att sätta en diagnos kan både leda till prioriteringar, som att en person får rätt till medicinering och andra insatser, men också till bortprioriteringar, som exempelvis att människor med psykiatriska diagnoser har svårare än andra att få vård för fysiska problem. Jag är säker på att du håller med mig i mycket , men jag tog utgångspunkt i ditt inlägg för att diskutera skillnaden mellan personliga och professionella relationer. Forum är ett mellanting där anonyma konton agerar utifrån vitt skilda intressen. 

Jo jag håller med dig i en hel del. 

Jag tycker mest det är synd att man så lätt bara (på forum som detta) tar på sig diagnosglasögonen och ska lösa ts problem med en diagnos, som att det i sig får allt att bli bra. 

Sen ÄR många hjälpta av att få en diagnos där de får stöd av vården också - men att se det som lösningen på allt tror jag man går bort aig när man gör. Och på fprum tror jag många bara vill skriva det för att känna att man är duktig, intehjälpa personen på riktigt. Utan få visa att man kan något själv.

Jo jag håller med dig i en hel del. 

Jag tycker mest det är synd att man så lätt bara (på forum som detta) tar på sig diagnosglasögonen och ska lösa ts problem med en diagnos, som att det i sig får allt att bli bra. 

Sen ÄR många hjälpta av att få en diagnos där de får stöd av vården också - men att se det som lösningen på allt tror jag man går bort aig när man gör. Och på fprum tror jag många bara vill skriva det för att känna att man är duktig, intehjälpa personen på riktigt. Utan få visa att man kan något själv.

Vi ser väldigt olika positivt på det hela helt enkelt. 

Jag ser ett samhälle som inte hjälper varann som vänner utan bara vill få aätta en diagnos och sen blir det bra. Vad som händer efter diagnosen pratas sällan om - huvudsaken verkar vara att få den satt eller få vara den som först kom på den. Inte att personen ska få det bra. Den delen ser jag.

Men utifrån det samhällsperspektiv finns det många aspekter. En aspekt är att diagnoser påverkar och rent av skadar, inte bara den som har den, utan även deras omgivning. I Synnerhet de som ska stå en närmast, som barn.
Att man kan prata om det, och diagnosticera det så finns det en chans att det inte påverkar en själv och omgivningen på samma sätt som annars.

Hur tänker du här?

Kan inte riktigt förlika mig med tendensen att vi sätter diagnoser på varandra för att kunna förhålla oss till vår omgivning.

För mig känns det som om vi läser alldeles för lite skönlitteratur här i landet. När vi läser sätter vi ju in oss i författarens tankevärld och på så sätt får vi förståelse för andras sätt att tänka och resonera 

Jag förstår att även det här inlägget är en perfekt hook, men det orkar jag inte bry mig om, utan nöjer mig med att konstatera lite grådaskigt att majoriteten av litteraturrecensionerna som skrivs i det här landet kraftigt motsäger ditt påstående. Däremot har Familjeliv varit en perfekt introduktion till tankevärlden hos mina mer ekonomiskt bemedlade jämnåriga, jämnåriga vilka enligt recensionerna har tröttnat på alla verk som behandlar deras egen medelklasstillvaro, och vill ha något nytt. Kass marknadsanalys. Familjeliv berättar vad som gäller: förolämpningar förklädda i ljuva råd. 

Jo, Jo.. så är det visst !!  (Håller med på norrländska)

Jag tänker att människor alltid har haft ett behov av att beskriva in verklighet och människorna i den. Man försöker förstå och får sin förståelse ur samhället som stort.

Vi har inte längre "omoralisk" och "syndfull" som saker som vi använder, utan folk plockar ganska oreflekterat ur vården och psykiatrin som någon sorts sanning. En människa som man upplever som sorgsen, matt och cynisk kan enkelt petas ner i lämplig diagnos. Kanske känner man igen "symptom" som man kopplar samman med en viss funktionsnedsättning eller sjukdom.

Människor som upplevs som att de tror att de är berättigade, som tar för sig på ett skitstövelaktigt sätt, som ljuger och bedrar är inte svin, utan narcissistiska. Människor som är arga och besvikna och visar känslor kan stämplas som borderline och människor som inte visar känslor kan man klassa som empatistörda, eller psykopatiska.

Väldigt mycket kultur och underhållning "utbildar" oss i hur vi ska tänka. Psykologiska förklaringsmodeller är populära. Här på forumet är vi väldigt olika bildade om olika diagnoser och om vad som är "vanligt" beteende och vad som är tämligen ovanligt. Hobbydiagnos-sättandet är såväl accepterat som något som faktiskt väldigt ofta kritiseras, eftersom det här faktiskt finns så många människor som har egna erfarenheter och/eller utbildning. 

Jag tycker faktiskt att man lär sig en hel del om sig själv och sitt tänkandes brister här på familjeliv. Jag tycker inte du ska se att folk kallat dig deprimerad, eller narcissistisk som en diagnos, utan snarare som en tolkning av vad du faktiskt säger. Och om den som tar emot det du sagt.