Cancer som ej går att bota

Min mor. På slutet var  det bara upprätthållande. Prognosen var vid ett tillfälle 0 till 30 dagar. Tror det tog 12. De ringde och jag och min far kom dit och var med sista studen. Kunde hålla henne i var sin hand. Sen kom mina syskon med barnbarn och fick ta förväl. Vi hade alla hälsat på henne regebundet under sista perioden

Några år senara min far. Han hade inte långt kvar ett par månader kanske, Behövdes operareras akut och dog strax efter. Jag kom dit först och resten av familjen anslöt inom några timmar.

 

Du kan fråga läkaren. De brukar vara ganska bra på att uppskatta tiden som är kvar. 

Min mamma hade cancer i 11 år, men när hon väl hamnade på hospice blev det bara en månad, sen var det över.

Behöver inte vara just läkare. Fråga en sjuksköterska, de har stenkoll. Jag sommarjobbar på ett hospice. Var inne hos en patient med en undersköterska, själv är jag ssk student. Hon tittar på patienten och säger till mig att mannen inte har mycket kvar att leva, hon visar tecken på honom och förklarar varför. 2 timmar senare ska jag och en ssk på platsen gå in till honom för att ge medicin. Då har han redan avlidit. 

De som jobbar där har koll. Fråga någon av sjuksköterskorna. Det kan hända att någon av de inte är helt uppriktiga och säger något i stil med "man kan aldrig veta". Då kräver du att få ett ärligt svar bara för de vet ungefär. Eller så går du till någon annan sköterska på hospicet. 

Som jag förstått det så rör det sig ofta om 15 dagar i genomsnitt. Finns dock de som varit där i över 3-4 månader, men de är få. Medianen ligger på drygt 2 veckor. 

Hej! 

Jag är sjuksköterska på hospice sen flera år. 
Det går att uppskatta någorlunda. Men många människor har också till viss del kontroll över när de väljer att släppa taget.

Tydliga tecken på att man är i det direkta slutstadiet är medvetslöshet, motorisk oro, ofta marmorering (blåaktig färg på fötter, händer, näsa) pga att hjärtat ej längre kan tillföra hela kroppen med syre, och såklart ytlig andning som inte kommer från magen. Då rör det sig ofta om minuter till några timmar. Men ibland kan man t.o.m. återhämta sig från detta stadiet.

Förvirring/delirium är också vanligt de sista dagarna och är ett tecken på försämring. Minskad aptit och behov av vätska. Sväljsvårigheter.

Det kan säkert stämma. Min mamma skulle egentligen komma hem igen, det var hospice/vilohem, var planen men planen förändrades efter ca 2 veckor.

De har sagt några dagar,  veckor men inte månader

Gissa kan de nog men en anledning att ingen vill ge en exakt prognos är att cancer inte är en linjär sjukdom utan både försämringar och  ibland även tillfälliga förbättringar som inte ens den mest erfarna vårdpersonal kunnat räkna med kan inträffa och det snabbt.
Försök om möjligt att göra det bästa av varje dag och låt den sjukas ork och önskemål styra vilka som finns i närheten.

Beklagar er situation. Det kan gå mycket upp och ner de sista veckorna så passa på att umgås så mycket som möjligt om hon är pigg och vaken.

Min syster (bröstcancer) var ?pigg? kunde orka äta, fika lite, prata och så men hon blev tvärt sämre över en natt. Därefter var hon inte kontaktbar alls och var borta på mindre än ett dygn.

Med svågern (lungcancer) var det en mer kontinuerlig process. Han sov gradvis mer och mer, orkade inte med måltider och att prata och vandrade ner i dvala de sista dagarna.

Båda hade ändå pigga stunder sent i processen.

Det tog 4 dagar. Jag och min syster vakade i 4 dagar dygnet runt. Familjen kom och sa farväl. 

Jag beklagar.  Det är inte lätt när ens förälder är sjuk. 

Jag var 12 år när min mamma gick bort i cancer, det tog tre månader från att hon fick sjukdomsbeskedet tills hon gick bort så det gick snabbt. Min pappa, jag och mina syskon (då 9 och 6 år) hälsade på nästan varje dag. Jag uppskattar att vi fick den tiden med mamma och att min pappa inte försökte skydda oss genom att undanhålla information eller inte låta oss träffa henne. Han berättade allt fast på ett barns nivå. I efterhand har jag fått veta att han fick en del skit för det beslutet. Jag hade inte frågat barnbarnen vad de ville utan bara åkt dit med dem, de är för små för att kunna fatta ett sådant beslut. 

Min pappa låg på hospic i 7 månader för att sedan flyttas hem där han fick dygner runt assistans, han dog efter totalt 12 månader. inom en månad sa de från början, det var ett väldigt tufft år.

Men nä.. Man kan aldrig veta. Man kan gå på det kliniska. Att ben och armar är kalla, Att de är marmorerade  Att näsa  har en annan färg, hur andningen är, hur dagarna innan har sett ut, har de urinproduktion osv men man kan ALDRIG veta. 

Det finns exempel där stabila palliativa patienter dött inom 30min och även exempel där patienter med ovanstående symptom har återhämtat sig och levt dagar/veckor till.

Man kan dom ssk visa vad man ser och säga att vi brukar titta på detta men man kan som sagt ALDRIG veta.

Min pappa gick bort i cancer för ett antal år sen. Han var på palliativ avdelning i 2 veckor. Jag och mina syskon samt mamma var där varje dag, även barnbarn var med ett par gånger när han fortfarande var medveten. Sista 3 dagarna var han inte vid medvetande och då var det bara att vänta. Omöjligt att säga hur lång tid det tar, tyvärr. Men det handlar om dagar eller veckor, inte månader.

Stora skälet till min fråga är att nu är det ca 1 v sen beskedet kom. Yngsta sonen (7månader) ochvjag är här men tanken är vi ska åka och vara med på storasyskonens skolavslutning och ta med oss resten av familjen efteråt. Men sen är jag, vågar jag åka (bor en bra bit bort) Hur länge kan vi vara borta. 
Sen vi har en komplicerad relation så jag tycker jättejobbigt att vara där då min bror tagit på sig rollen som perfekt son som inte lämnar hennes sida och knappt lämnar plats till oss andra som vill vara där. Så det gör det jobbigt att vara där plus att jag har så blandade känslor över henne, visst det är den mamma jag känt sen liten men hon har inte heller varit den bästa och oftast inte varit där för mig. Hon har aldrig varit den jag kunnat gå till för hjälp el stöd el bara en kram. Kommunikation är vi väldigt dålig på i familjen.

Det låter som att det blir en jobbig process för dig att navigera. Med motstridiga och blandade känslor. Helt enkelt en komplex känslomässig situation.

Vad tänker du kring det? Och vad känner du?

Och tro mig. Du är långt ifrån ensam. Ser många familjer med sitt unika dysfunktionella mönster på hospice. Döden i sig väcker mycket. Den är ett svar på det som aldrig var å aldrig blivit eller kan bli. Å den enorma sorgen i det.

Beskedet att hon ska flyttas till hospice? Eller vilket besked?

Det är jobbigt att följa någon den sista tiden, och det är oförutsägbart när den sjuke går bort. Det är bara du själv som kan välja hur mycket du ska vara där eller inte, och om barnen ska vara med eller inte. Hur nära relation har barnen till mormor?

Varför kan du inte vara där och vaka tillsammans med din bror? Är ni osams? Jag och mitt syskon hörs väldigt sällan, vi lever helt olika liv och har inget gemensamt förutom familjen vi växte upp i. Vi har följt våra nära den sista tiden - mamma, pappa och vår syster - och vi har kunnat mötas i detta. Det är just i dessa situationer jag varit tacksam över att ha syskon.

Glömde, vi vakade även tillsammans över min svåger. Han vårdades i hemmet. Han var okontaktbar de sista dygnen, sov som i dvala. Så man förstod att slutet var nära, ändå somnade han in när vi nästan bokstavligen vände ryggen till.

Vår Pappa hade inte cancer men var knackig och skör, hade bland annat hjärtflimmer. Ändå gick han bort helt utan förvarning, i sömnen. Läkaren gissade på att hjärtat bara stannat.

Man kan aldrig veta när en svårt sjuk människa lämnar oss.

Prioritera din barn några timmar