• Anonym (En förändrad sambo)

    En förändrad sambo - Jag vill boka en tid till psykiatrin med honom

    Min sambo har nyligen genomgått betydande förändringar i sin personlighet. Vi har varit tillsammans i fem år och bott tillsammans i tre år.


    Dessa förändringar har skett snabbt. Redan i mars började jag märka tecken på vad jag tror är paranoia hos honom. Samtidigt finns det andra beteenden som gör mig osäker på om det verkligen bara handlar om paranoia, eftersom han plötsligt delade sitt lösenord med mig och mina vänner och sa: "Jag litar på er". Så jag är osäker på om det bara är paranoia eller om det är en mer absurt förändring i hans personlighet.


    Under grillkvällar har han undvikit människor och låtit mig umgås med mina vänner medan han själv har varit mentalt frånvarande och suttit ensam på en bänk. Ibland har det varit möjligt att få kontakt med honom, men han har varit kortfattad i samtalen och mest intresserad av maten. När vi har åkt hem har jag frågat om allt är okej, eftersom han har varit "där, men ändå inte". Han har verkat vara i sin egen värld.


    Då har han sagt att han bara är intresserad av maten. Det låter lite som honom ändå, eftersom han alltid har haft en passion för mat. Så jag har inte fäst så stor vikt vid det han har sagt, det verkade logiskt på sitt sätt.


    Vid en middag med två vänner berättade min sambo något om sig själv och då frågade en av hans vänner: "Vet du vad det innebär?" Plötsligt förändrades hans reaktion drastiskt. Han gick från att vara lugn till att bli arg och sa: "Ja, jag vet vad det innebär." Sedan stirrade han på vår vän och frågade: "Varför frågade du? Du försöker hela tiden få mig att framstå som dum. Kan du sluta med ditt beteende?" Han började även räkna upp två tillfällen då den vännen hade gjort fel.


    Hans syn på sig själv har också förändrats. Han brukade inte bry sig så mycket om sitt utseende, men nu kommenterar han plötsligt sin kropp och frågar både om han ser muskulös ut och efter bekräftelse.


    Det utbrottet mot hans vän var något jag inte hade sett tidigare. Han har aldrig blivit arg på någon tidigare. Ibland har jag sett honom bli lite "galen" när han har spelat sport, men annars är han alltid lugn. Han tar kritik väl och ber om ursäkt, så det är inte som att han är aggressiv i allmänhet, det vill jag betona.


    Angående lösenordet: Vi hade några vänner på besök och vi behövde logga in på en webbplats, men den krävde inloggning. Han var ovanligt snabb med att ge mig sitt lösenord istället för att själv skriva det. Han gav mig lösenordet medan våra andra vänner var närvarande (det var en annan dag än middagen jag nämnde tidigare). Våra vänner är personer vi träffar dagligen, men jag reagerar främst på hans impulsivitet.


    Han har också blivit mer misstänksam. Oavsett om det är vänner som han vågar dela sitt lösenord med, vågar han inte lita på att någon annan skulle hälla upp ett glas vatten åt honom om han inte ser det. Om någon tar hans glas och går till köket och han inte kan se personen, blir han misstänksam. Han har till och med sagt vid ett tillfälle: "Har du lagt i något i glaset?" Vi trodde alla att han skämtade, men det gjorde han inte. Han bytte ut glaset och slängde till och med det i soporna och sa: "Man kan inte lita på det glaset nu."


    Dock har han aldrig visat misstänksamhet eller liknande beteenden mot mig. Han är ödmjuk och den fina mannen jag älskar. Det är framför allt hans beteende mot andra som jag reagerar på.


    Han är mer fysiskt aktiv. Gör armhävningar varje dag och ''dansar'' udda och säger: ''Nu bränner jag massor av kalorier!''. Han är inte sig själv längre.


    Info: Vi är båda 30. Han dricker inte alkohol och röker inte. Så jag tror verkligen inte att han sysslar med narkotika.

    Jag vet inte om jag skall ta upp det här med min sambo angående om psykiatrin eller om jag skall tala med min närmaste väninna och se vad hon har fått för uppfattning.

    Någon här som får någon uppfattning? Hans personlighet är förändrad och jag är så orolig :(
  • Svar på tråden En förändrad sambo - Jag vill boka en tid till psykiatrin med honom
  • Anonym (Jfjf)

    Även utbildad inom psykiatri. Blev ju bara nyfiken på vart man löst att det mest är under 30. Inte mer än så.

  • Anonym (Anhörig)
    Anonym (Jfjf) skrev 2023-07-11 16:35:34 följande:
    Tack men jag vet vad det är då jag jobbar inom vården 
    Det var väl mest riktat till TS men hon verkar ha tappat intresset för tråden så förhoppningsvis var mannens besvär enbart tillfälliga.
  • Anonym (Ring 1177)

    Helt absurt att folk tänker att symptom som skulle kunna vara debut i psykos, eller annan allvarlig sjukdom viftas bort utifrån att schizofreni vanligtvis debuterar tidigare.

    Har man symptom som tyder på allvarlig sjukdom är det bra att just söka vård, inte tänka att detta nog hår över.

    Och som jag tidigare sa, kontakta vårdcentralen, inte psyket direkt.

    Det är tämligen normalt att besvär ökar och minskar och man ska absolut inte tänka att detta försvunnit, utan just ta upp det med sambon under LÄKARBESÖK.

  • Anonym (Jfjf)
    Anonym (Ring 1177) skrev 2023-07-11 16:57:10 följande:

    Helt absurt att folk tänker att symptom som skulle kunna vara debut i psykos, eller annan allvarlig sjukdom viftas bort utifrån att schizofreni vanligtvis debuterar tidigare.

    Har man symptom som tyder på allvarlig sjukdom är det bra att just söka vård, inte tänka att detta nog hår över.

    Och som jag tidigare sa, kontakta vårdcentralen, inte psyket direkt.

    Det är tämligen normalt att besvär ökar och minskar och man ska absolut inte tänka att detta försvunnit, utan just ta upp det med sambon under LÄKARBESÖK.


    Precis 
  • Anonym (Pia)

    Tycker det låter som schizofreni. Det är inte ovanligt att det debuterar i 30-årsåldern. Det bästa är att kontakta vården för rådgivning. 

  • Anonym (Jfjf)
    Anonym (Pia) skrev 2023-07-11 17:10:56 följande:

    Tycker det låter som schizofreni. Det är inte ovanligt att det debuterar i 30-årsåldern. Det bästa är att kontakta vården för rådgivning. 


    Det kan inte någon på nätet sitta och säga utan att ens träffat personen. 
  • Anonym (En förändrad sambo)

    Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

    Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

    Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

    Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

    Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

    Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

    Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

    Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

    Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

    Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

    Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
    Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(

  • Anonym (op)
    Anonym (En förändrad sambo) skrev 2023-07-11 20:17:43 följande:

    Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

    Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

    Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

    Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

    Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

    Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

    Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

    Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

    Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

    Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

    Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
    Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(


    Tycker det var bra att ni gjorde det. Hoppas det är något som är övergående och att ni får bra hjälp.
  • Anonym (Pia)
    Anonym (Jfjf) skrev 2023-07-11 20:10:20 följande:
    Det kan inte någon på nätet sitta och säga utan att ens träffat personen. 
    Det går att ha teorier utifrån det man läser förstår du väl. Ts beskriver det väl. 
  • Anonym (Ingen doktor men)

    Kan vara en hjärnskada/tumör.

  • Anonym (S)
    Anonym (En förändrad sambo) skrev 2023-07-11 20:17:43 följande:

    Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

    Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

    Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

    Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

    Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

    Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

    Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

    Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

    Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

    Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

    Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
    Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(


    Hej
    Styrkekramar till dig
    Förstår att det känns overkligt.
    Vad bra att han ändå vill följa med till vården. Det är absolut inte självklart och var beredd på att det kan förändras.
    Mitt råd till dig är att se till att du har stöd och avlastning i allting och att du tar hand om dig själv. 
    Var beredd på att hans misstänksamhet även kan vändas mot dig. Försök att inte ta det personligt i så fall. 

    Jag hoppas att ni får svar snabbt och får bra hjälp

    Ta hand om dig
  • Anonym (Anhörig)
    Anonym (En förändrad sambo) skrev 2023-07-11 20:17:43 följande:

    Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

    Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

    Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

    Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

    Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

    Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

    Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

    Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

    Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

    Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

    Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
    Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(


    Oj, tråkig utveckling TS. Men jättebra att han är positiv till vårdkontakt. Som flera har påpekat så kan problemen ha fysiska orsaker, och det kan också vara så att säga en engångsföreteelse.

    Hoppas du har stöd och någon bolla med.

  • Anonym (Anhörig)

    Hur har det gått TS?

  • Anonym (En förändrad sambo)
    Anonym (Anhörig) skrev 2023-08-16 11:02:43 följande:

    Hur har det gått TS?


    Det handlar om psykos. Så inget fysiskt. Jag försöker tänka positivt och lugna ner mig själv genom att säga att det i alla fall inte handlar om cancer/tumör i hjärnan eller så.

    Men ändå.

    Jag är glad att han tar sina mediciner. Ibland känns han fortfarande som om han är sjuk, men en liten skillnad har det i alla fall blivit. Han vill dock inte möta varken sina vänner eller föräldrar.

    Jag frågade om det handlar om att han är misstänksam, men han menar att han bara inte har lust. Så jag vet inte om han känner skamkänslor eller om det handlar om att han är paranoid. Om jag har mina väninnor på besök, så sticker han ut.

    Han har inte nämnt några ''sjukliga'' tankar så som: ''Det där kan man inte lita på.'' eller dylikt. men ibland känns det som om han bär på dessa tankar, bara att han inte säger dessa längre.

    Så ibland känns det som om medicinen hjälper, men samtidigt inte.

    Vad jag vet, så är jag den enda personen han överhuvudtaget har kontakt med. Han är förstås sjukskriven nu.

    Tack som frågar!
  • Anonym (Anhörig)
    Anonym (En förändrad sambo) skrev 2023-08-16 12:40:55 följande:
    Det handlar om psykos. Så inget fysiskt. Jag försöker tänka positivt och lugna ner mig själv genom att säga att det i alla fall inte handlar om cancer/tumör i hjärnan eller så.

    Men ändå.

    Jag är glad att han tar sina mediciner. Ibland känns han fortfarande som om han är sjuk, men en liten skillnad har det i alla fall blivit. Han vill dock inte möta varken sina vänner eller föräldrar.

    Jag frågade om det handlar om att han är misstänksam, men han menar att han bara inte har lust. Så jag vet inte om han känner skamkänslor eller om det handlar om att han är paranoid. Om jag har mina väninnor på besök, så sticker han ut.

    Han har inte nämnt några ''sjukliga'' tankar så som: ''Det där kan man inte lita på.'' eller dylikt. men ibland känns det som om han bär på dessa tankar, bara att han inte säger dessa längre.

    Så ibland känns det som om medicinen hjälper, men samtidigt inte.

    Vad jag vet, så är jag den enda personen han överhuvudtaget har kontakt med. Han är förstås sjukskriven nu.

    Tack som frågar!
    OK förstår, men så bra att han fått vård och tar läkemedel! Hoppas han blir bättre snart, och hoppas du har någon i din närhet att bolla dina tankar med. 
Svar på tråden En förändrad sambo - Jag vill boka en tid till psykiatrin med honom