Oro över min dotters könsuppfattning

Ge utrymme för ditt barn att var precis vad barnet önskar. Visa att det inte finns några begränsningar i uttryck (köp de kläder barnet önskar, tillåt klippningarna osv). Kanske kommer ditt barn inte vara en typisknormtjej bara, eller så kanske det kommer finnas en önskan om att till delar korrigera sitt könsuttryck så det stämmer med insidan. 

På högstadiet där jag arbetar så har det blivit vanligare med att de kommer ut med sin könsdysfori (och inte lider i tysthet, jag tror inte det är vanligare bara öppnare). Vi har också ett par icke binära elever och ett ganska stort gäng normbrytande elever. Faktiskt så smälter några bara in i sin önskade könsroll, samt att många hittar stöd i varandra och är ett eget gäng liksom. Psykisk ohälsa är såklart vanligare i gruppen med barn med könsdysfori, men en öppen och lyhörd miljö gör mycket. Så jag hade skalat ner oron. 

Ge utrymme för ditt barn att var precis vad barnet önskar. Visa att det inte finns några begränsningar i uttryck (köp de kläder barnet önskar, tillåt klippningarna osv). Kanske kommer ditt barn inte vara en typisknormtjej bara, eller så kanske det kommer finnas en önskan om att till delar korrigera sitt könsuttryck så det stämmer med insidan. 

På högstadiet där jag arbetar så har det blivit vanligare med att de kommer ut med sin könsdysfori (och inte lider i tysthet, jag tror inte det är vanligare bara öppnare). Vi har också ett par icke binära elever och ett ganska stort gäng normbrytande elever. Faktiskt så smälter några bara in i sin önskade könsroll, samt att många hittar stöd i varandra och är ett eget gäng liksom. Psykisk ohälsa är såklart vanligare i gruppen med barn med könsdysfori, men en öppen och lyhörd miljö gör mycket. Så jag hade skalat ner oron. 

När jag var 7 år hade jag stubb som pappa, spelade fotboll, byggde kojor, ville bara ha på mig svarta, säckiga mysbyxor som hade extremt lappade knän. Mina två bästa kompisar var pojkar, men jag umgicks med de flesta i klassen.
När folk kallade mig "pojk-flicka" tog jag faktiskt illa vid mig för jag var lixom jag bara. Jag var inte en pojke för att jag gillade att klättra i träd. 
Men - jag fôddes på 80-talet! Och det fanns inte begrepp som ickebinär och trans i min värld.
Jag kände mig inte bekväm i "tjej-rollen" på högstadiet heller, så jag blev nån slags "90-tals-grunge/hippie/emo"-person som hittade på en högst udda, personlig stil. Jag var aldrig flickig. Jag spelade i band - med bara snubbar. Bodde i replokalen. 
Det var först kring 20-årsåldern som jag började testa att klä mig i klänningar och lite modernare plagg och prova hur det var att ses som "tjej". Men jag pendlade mycket och älskade att va drag king. Fattade i denna veva att "queer" innebar att en inte accepterade rådande könsroller och valt att aktivt ignorera dem. 
Jag ser mig än idag - gift med en man och med tre levande barn i min familj som queer och jag är så tacksam att jag växte upp i ett samhälle där jag trots att jag aldrig känt mig som en "kvinna" inte blev analyserad, erbjuden hormoner eller dylikt. Då hade jag inte levt det liv jag lever idag! 
Och det är ett fantastiskt liv - trots att jag inte helhjärtat identifierar mig som kvinna. För jag tycker att det är könsrollerna som är för snäva för att jag ska passa in - det är inte mig som individ det är fel på. 

Hej
jag vill inleda mitt inlägg med att be de som eventuellt vill skriva något elakt eller kränkande att låta bli. Det här ämnet är oerhört känsligt för mig och jag skriver just här för att försöka finna stöd/pepp och råd.

Min dotter är 7 år. Hon har sedan ca 3 års ålder emellanåt uttryckt att hon vill vara kille. Hon klär sig som en kille, leker ffa med killar (men har flera tjejkompisar också), hon klipper håret som en kille och när andra misstar henne för en kille blir hon väldigt nöjd. Hon älskar att spela fotboll, cykla, måla och leka ?action-lekar?. Hon har typ aldrig lekt med dockor även om hon leker med dockskåpet emellanåt. Hon skulle aldrig sätta på sig kjol eller klänning och hon vägrar att ha tofs eller hårspänne. Hon är en väldigt glad, energifylld och trygg liten person. Hon kan säga t ex ?Vi tjejer mamma?, men de sista dagarna har hon flera gånger sagt att hon vill vara en ?hen?. 

Vi låter henne göra sina val och respekterar dem, men inuti mig gnager en oro om vart det här ska ta vägen. Oavsett vem hon är och vad hon är så kommer vi givetvis att älska henne oändligt, vara gränslöst stolta över henne och stötta henne på alla sätt vi kan. Men om det går hela vägen till att hon kommer avsky sina bröst, avsky sin snippa och vilja operera sig?då har hon en väldigt tuff resa framför sig och oron för hennes framtida mående kan ibland kännas fysiskt smärtsam för mig. Finns det fler föräldrar där ute som befinner sig i samma situation och som kan dela med sig av sina tankar? Finns det föräldrar som HAR varit i denna situation och som kan berätta hur det utvecklade sig för era barn? 

När jag var liten var jag en ?röjartjej? som älskade att leka i skogen, bygga kojor, köra lådbilar, smyga in i ödehus och jag avgudade killar. Jag hade dock aldrig någon tanke på att jag skulle vilja vara kille. Ibland funderar jag på om min dotters önskan att vara kille snarare är ett uttryck för att hon vill göra det killar gör (generellt) och för att  liksom ?ta avstånd från? dockor, rosa, enhörningar och tyll? Vad tror ni??

Jag vore oerhört tacksam för att få ta del av era tankar och berättelser och igen: får du lust att skriva något nedlåtande om mig, mina tankar/känslor eller om min dotter, så snälla: låt bli. 

Tack på förhand.
/mamma som ofta ligger sömnlös av oro