Känner mig som världens sämsta mamma

Det är absolut huvudsaken.

Känner med dig ts, jag hade samma problem med mitt yngsta barn. När amningen inte funkar är det lätt att känna sig otillräcklig. Men det blir bättre, förmodligen ganska snart dessutom. Så håll ut! Fast håll koll på ditt mående, om du är på väg in i en förlossningsdepression finns det bra och nödvändig hjälp att få via vården. Hoppas allt snart känns lite lättare.

Förstår det. Jag har ont i ryggen  och kan inte bära mitt barn eller sitta på golvet och leka, men det är en begränsad tid bara, det kommer ju bli bättre.

Ja, jag kommer tyvärr inte på nu var jag läste det.

Du kämpade in i det sista, var nöjd med det! 

Jo, pratar med BVC. Har också bra stöd av min sambo. Men det är ändå tufft när jag känner mig otillräcklig.

Jag ger allt jag bara har till mina barn men det blev bara lite mkt nu i dagarna när jag kämpat så mkt med amningen och det bara kärvar ändå, och det kändes som att även med all tillmatning jag gör så går vikten ändå upp så långsamt. Det är säkert bra med rejält med kissblöjor men det känns som jag för en omöjlig kamp. Jag ammar en gång och matar en gång och barnet kissar två tunga blöjor liksom. Nollsummespel för vikten.

Jag försöker att äta gott och min sambo ger mig massage och pysslar om mig, så jag gör det jag kan för mig själv med.

Det är mest att det känts så otroligt tufft när jag ger verkligen allt jag kan och det ändå inte får bara bli lite lättare med något. Jag gör allt rätt med amningen enligt amningsmottagningen med men det sitter ändå inte, vilket är otroligt frustrerande.

Ibland när jag läser på FL drabbas jag av svår deja vu...

Dvs, TS, du är inte ensam, och det blir bättre. Försök få så mycket sömn du kan, även mikrosömn är bättre än ingen sömn. Och din man behöver också sova när era barn sover. Förenkla allt som kan förenklas, ställ mannen framför spisen att fixa ett storkok eller tre. Samma med att få en dusch, tre minuter räcker om alternativet är 0.

Resten kan vänta.

Vilken igenkänning! Jag har varit där du är, kejsarsnitt efter långt värkarbete och sen problem med amningen.  Jag kände mig också helt värdelös, vilket såklart inte stämmer alls men man kan liksom inte tänka klart när man är mitt i det. I efterhand tror jag att jag hade en form av förlossningsdepression, om du fortsätter känna så här tycker jag att du ska prata med BVC om det. 
Kom ihåg att inte allt man tänker är sant! Du har gjort ett jättejobb och hur förlossningen blev säger ingenting om dig som mamma. Och såhär nästan tolv år senare kan jag säga att flaskmatade barn också klarar sig fint! Det kan bli bra på många olika sätt. Stor kram till dig!

Förstår precis vad du menar med att känna sig otillräcklig. Jag hade samma med mitt andra barn, det är skit att inte kunna lyfta sitt första barn när hen är ledsen! Mitt bästa tips är att helt enkelt sätta dig på golvet när barnet vill ha närhet så får barnet själv krypa upp. Det accepterade mitt barn som alternativ.

 Sen angående ersättningen så tror jag helt ärligt att det är bättre för barnet att ha en mamma som orkar än att ni båda ska kämpa med amning. min bebis hade svårt med ont i magen och för oss blev det som en ny bebis när vi gick över till mjölkfri ersättning/mjölkfri kost. Plötsligt nöjd och tillfreds från att ha varit missnöjd större delen av tiden. Detta gjorde ju också att man fick mer tid till det större barnet när man inte hela tiden måste trösta och vyssja. 

 All styrka till dig, vad du än väljer att göra med amning/ersättning så kan jag lova att det kommer bli bättre! 

Tack alla. Vad snälla ni är.

Ang amningen är ett skäl att jag kämpar för den att bebisen blivit så lugn vid bröstet när jag kört med amningsnapp och det då kommit mjölk. Den effekten har jag bara fått vid bröst och inte med kopp.

Därför vill jag försöka, just då det inte bara är mat utan även min bästa lugnande effekt på en bebis som har nära till känslor.

Jag tror inte det är en regelrätt förlossningsdepression än, mer en känsla av total otillräcklighet. Just när både förlossningen sket sig så att jag blev otillräcklig för mitt större barn och sen amningen bråkar så jag känner mig otillräcklig för det nya, så blev det som en dubbel smäll.

Kämpade så länge med förlossningen just för att inte hamna i KS och den här sitsen att jsg stod ut mkt längre än jag hade gjort annars. Och till ingen nytta.

Vad är det för trams! Det är inte viktigt hur barnet föds utan huvudsaken är att barnet föds och att det går bra. Samma sak med amning, inte viktigt om det inte funkar och väldigt vanligt att inte få till det med amningen på en gång. 

Det är väl inget du kan hjälpa. Du får nog öva lite på hur du ser på dig själv.

Till TS 
jag valde att föda med planerat snitt pga att jag är förlossningsrädd och inte vill riskera eventuella förlossningsskador eller skador på bebis. 

jag kunde lyfta och bebis mådde bra efter. hoppas du mår bättre snart i kroppen. Det enda man behöver lyfta i början är ju som bebis. 

jag valde aktivt att inte amma utan ersättning från start av den väldigt enkla anledningen att jag absolut inte vill amma.

jg känner ingen skuld jag känner ingen skam. 

jag mår bra och mina barn mår bra av mina val. Barnen har sovit gott av flaskan för de aldrig behövt känna sig hungriga. Jag har mått bra och när mamma mår bra så mår barnen bra.

Försök tänk om. 

du har skapat ett liv ett barn i din kropp! Var tacksam och känn glädje över det istället för att älta sådant du ändå inte kan göra något åt. 

bebis mår inte dåligt av ett kejsarsnitt och du slipper förlossningsskador.

bebis mår inte dåligt av ersättning och pappa kan hjälp till med matning. Du slipper stress kring amning. 

Nej du, så är det verkligen inte. Det där "när mamma mår bra så mår barnen bra" är den farligaste floskeln som finns. Den kan ju användas till att rättfärdiga vad som helst. Alkohol och lugnande medel under graviditeten till exempel. Eller att barnet ständigt hittar nya, främmande karlar i mammas säng, när det blir mörkräddt och går in till henne om natten. Eller att mamma dumpar barnet hos pappan, flyttar till sin älskare i Grekland och bara "umgås med" barnet över Facetime. Nä. 

Det är klarlagt att det finns många hälsovinster för barnet i att födas naturligt (nu menar jag via ett normalt förlossningsförlopp såklart, och inte ett patologiskt som drar ut på tiden i ett dygn eller mer) samt av att ammas (både fysiska och psykiska). Det här råder det ingen tvekan om.

Men OM man som TS inte kan föda naturligt eller amma, så ska man vara glad över att man befinner sig i ett riktt land som Sverige, där det går att få barnen att överleva och växa ändå. 

Hej du XXX.

Kan du visa på de vetenskapligt långsiktiga vinsterna av att födas naturligt och ammas? De som verkligen är vetenskapligt klarlagda upp i vuxen ålder, inte bara giltiga precis i spädbarnstiden?

Du kämpar, du försöker och du anstränger dig- till bristningsgränsen gränsen,
vad mer kan du begära? 

Du gör vad du kan. Ibland skiter sig föreställningar och visioner med vad som faktiskt blev.

Vill skicka med massa kramar, stöttning och kärlek till dig! 

Det är inte hur du föder eller hur du matar ditt barn som gör dig till en bättre eller sämre mamma. Du är så nyförlöst och känslorna stormar! Kan du se att du är en nybliven mamma, till ett nyblivet barn, och ni håller båda på att lära er hur det ska vara? 

En vän till mig gjorde också snitt efter en tids förlossningsarbete, precis som du. Amningen fick de heller aldrig till, barnet fattade inte riktigt grejen. De fick köra ersättning istället, superbra tänker jag för då kunde pappan hjälpa till lika mycket. 

Men mamman drogs med det dåliga samvetet upp när barnet skulle börja äta på riktigt. Mamman är rädd för att bli dömd som en dålig mamma om hon inte lyckas få i barnet tillräckligt med mat. Vid 3,5 års ålder trugas fortfarande barnet, matas, mutas med skärmar, och serveras så många mål mat att ungen knappt hinner bli hungrig. Tur att barnet slutar äta när magen är full, annars hade de nog haft problem med övervikt. Matglädje - det har de inte hemma. Allt för att mamman är orolig att bli dömd av sin omgivning.

Hur mycket ansvar tar pappan för det lilla barnet?

Du kämpar på jättebra! Ibland får man skitförutsättningar, men det betyder inte att man är dålig. Skyll på usla förutsättningar, inte dig själv! 

Jag har aldrig kunnat lyfta min yngsta (och alltså inte heller min äldsta sedan yngsta föddes). När de var små satte jag mig på golvet/marken och tog dem i famnen. De två första åren hade jag även svårt att resa mig från golvet, om det även gäller dig så se till att alltid sätta dig bredvid tex en stadig möbel (eller make!) att ta stöd mot när du ska upp igen. 

Det du skriver har ju ingenting alls att göra med om man är en bra eller dålig förälder. 

Tänk dig att du läste en tråd någon startat som skrev "jag har brutit båda benen så nu känner jag mig som världens sämsta förälder som inte klarar av att gå på barnvagnspromenader med min bebis".

Vad skulle du tänka då? Skulle du tänka att det var ju en dålig förälder som har brutna ben, eller skulle du tänka att det där att klara av att gå barnvagnspromenader kanske inte är det viktigaste och att föräldern kanske skulle slappna av lite i vad som är rimligt krav att sätta på sig själv som förälder?

Och det är ju så det är för dig. Vissa saker kanske inte funkar fysiskt, men det har ju absolut noll att göra med huruvida man är en bra förälder.