NPF som "gåva"...

StudierKemi, hur menar du att din teori om att en känd och framgångsrik artist kan vara autistisk hjälper mitt liv och mitt barns situation?

Ja!!
Man mognar långsammare med ADHD och autism. Autister är ungefär halva sin ålder i mognad och de med ADHD 2/3 av sin ålder. Om TS  son är åtta år så är hans sociala mognad då fyra år. Då är han ju normal för sin sociala mognadsålder, han behöver inte vara agressiv och empatisk i sin personlighet, om han får mogna i sin egen takt. 

Naturligtvis behöver dessa barn också uppfostran och gränser, om man inte sätter grönser riskerar man skapa ett monster. 

Jag förstår dig! Många autister blir kränkta om man pratar negativt om autism. 

det finns en Facebook-grupp "autistiskt perspektiv" där man inte ens får skriva negativt eller om jobbiga saker ens autistiska barn gör, varför har man då ens bett om en utredning om allt är frid och fröjd? 

 

Jag tror att alla som kallar det superkraft eller gåva bara vill se det positiva i Det. Men det blir löjligt. 

Jag hade hellre vart utan med adhd och jag gissar att mitt ena barn hellre vart utan sin autism med. 

Många med npf är har samma intelligens som jämnåriga eller högre, samt är ofta mycket verbala. Det är framför allt den känslomässiga och sociala mognaden som släpar efter, vilket ställer till det i mellanmänskliga relationer.

TS skriver att sonen har svårt att läsa av andra och ofta får utbrott. Det klart att det inte är en "gåva", utan jättejobbigt. Han kommer kanske ha problem med inlevelseförmåga och sociala relationer hela livet, men kommer säkert att bli bättre på det jämfört med nu, och utbrotten kommer förhoppningsvis att lägga sig.

En 8-åring är långt ifrån färdigutvecklad, diagnoser eller ej. Och övning ger färdighet. Men han behöver både rätt stöd och gränser.

Nej ser inte heller det som någon superkraft, tyvärr bara lidande för mitt barn

Ni måste bli bättre på att kommunicera med varandra. Du behöver "forska" om honom och vilka behov just den individen har, då sånt skiljer sig mycket från person till person, autist eller ej! Jag har inte haft och göra med mindre barn som får utbrott ofta, så jag kan inte komma med några råd. Om han hade varit lite äldre hade jag gett rådet att fråga honom om han känner sig som en enstörning som vill skriva upp sig på flera nya hobbyer? Jag hade haft utgångspunkten att det är okej att dra ner på städning hemma under villkoret att han är upptagen med självutveckling istället största delen av tiden. Då får han större och större idéer som många kreativa till slut får, om de öser och öser med framtidsgymnastik hela tiden...

Jag hade inte tvingat honom att städa hemma mycket om jag själv ville bjuda hem folk ofta men inte han. Han vill antagligen istället göra hobbyer och sitta och tänka, dra paralleller. Men det skulle varit min lösning alltså. När jag var ung ville en psykolog ge mig en autismdiagnos, men jag tackade nej, så tänket kommer skiljas åt en del, tyvärr. Jag själv är socialt outvecklad och flackar med blicken (är 31 år), men jag älskar min inre värld som jag kommit långt på att bygga upp, och skulle inte bytt ut mitt abstrakta tänk mot inget i världen. Jag fick det bästa tänkbara livet. 

Alla är olika. Jag har en "mild" diagnos och även om jag verkligen inte skulle kalla det för superkraft, så har jag en del nytta av den. 

Du skriver att du älskar din son men allt tyder på att du hatar honom Finns pappan med i bilden? Om inte tycker jag du ska fundera på familjehem din son behöver bli älskad för den han är. Troligtvis känner han av din fientliga inställning.

Du skrev att han inte kan kommunicera alls det betyder att man varken verbalt eller icke- verbalt kan meddela någonting till sin omgivning. 

Autism har inget med empati att göra, vi har lika mycket empatisk förmåga som alla andra. 

Hon önskar att hennes son kunde få må bra och slippa problem. Hur 17 kan du få det till att hon hatar honom?

Personen är nog med i den där gruppen jag pratade om. Tongången går sådär. Alla som inte pratar om autism på ett positivt sätt klassas som funkofober och hatar sina barn. 

Jag har själv flera diagnoser och en är ADHD. Och nej, för majoriteten av oss är det ingen gåva. Alla de som påstår det har förmodligen inte så svåra problem och får livet att fungera trots samhällets fyrkantiga utformning. Eller så kan de anpassa livet utan att bli involverade, de har hittat något som funkar. That?s it. 

Herregud alltså, kan inte två saker gälla samtidigt? Att vara anhörig till någon med diagnos är skitjobbigt emellanåt och det måste också vara okej att få känna så, inte betyder det att man älskar personen mindre för det!

Autistisk tjej, du framstår som direkt empatistörd.

Inte på något sätt framstår det som att TS "hatar" sin son. Tvärtom faktiskt. Jag ser en mamma som älskar sitt barn men som kämpar med de särskilda svårigheter föräldraskapet innebär för hennes del. 

Om du faktiskt läser första inlägget bör du se klart och tydligt att pappan finns med i bilden.

TS, jag har själv inga barn med NPF men jag förstår till fullo att du/ni har det tufft. Ingen som inte är i just din situation har rätt att döma.

Ts, ditt barn kanske är omogen och utåtagerande nu, men han kommer att lugna ner sig när han blir äldre om det kan vara till någon tröst?
Jag var själv omogen och utåtagerande som barn (jag har Asperger), men jag lugnade ner mig när jag blev äldre och lärde mig sociala koder.