Kan man få hjälp/diagnos när det inte "syns på skolan"?

Låter absolut som adhd. Hon håller ihop i skolan och sedan kommer allt ut när hon kommer hem. Läs på om detta och framförallt om flickor och adhd.

adhdcare.se/artiklar-kunskap/vilka-symtom-far-flickor-adhd/)&mc_cid=b914d6f752&mc_eid=accd9953f0

Jag har läst allas kommentarer här.

Jag har skickat iväg en egen vårdbegäran till BUP och hoppas få svar någorlunda snabbt. 

Som en skrev här att dottern kanske känner samma som mig, stress att när hon kommer hem så blir det bråk och tjafs.

Jag fick nog det bekräftat igår. 

Hon sov hos sin mormor lördag-söndag. 
I vanliga fall så vill hon hem i princip direkt när jag kommer dit dagen efter. Igår ville hon inte alls hem. Jag åkte dit vid lunch och så var vi där hela dagen. Sen mot kvällen när vi skulle hem så var hon på så dåligt humör i bilen. Hon ville inte hem, hon ville inte gå i skolan. Allt var verkligen dåligt. 

Jag frågade varför hon inte vill hem, hon svarade att alla är så dum mot henne. Vilket känns hemskt att hon känner så, att hon känner så gör mig så ledsen. Och som jag skrivit tidigare så ser hon ju inte sin del, vi bråkar ju inte med henne bara för att, utan vi är ju dumma för att vi säger ifrån när hon har dåligt beteende. Men det hon känner är att alla är dum mot henne och bara henne fast hon inte gör något tycker hon. 

Frågade om skolan igen och då sa hon att hon inte vill gå för att det är tråkigt, hon tycker inte att lektionerna är svåra, men väldigt tråkiga. Även lunchen är jobbig för att hon lär vänta till dom andra eleverna är klara så blir hon färdig fort så måste hon sitta och vänta vilket hon tycker är jobbigt. Rasterna tycker hon om. 

Tänkte ge ett exempel på hur en dag kan se ut. 

En dag stod sambon och skalade potatis, då går dottern in i köket, stänger inte grinden (lillebror 1.5 år får inte vara i köket) sambon stänger grinden, dottern öppnar den. 
Sedan sätter hon sig på köksbänken och slänger saker på sambon. Sambok säger åt mig att komma och ta henne, jag går dit och säger att det inte är okej, dottern blir sur. Jag tar ut henne från köket, hon springer in igen, upp på bänken och fortsätter. 
Jag går in igen, denna gången är jag hårdare, att det inte är okej, jag tar ut henne och så får hon motvilligt gå in på sitt rum, hon är arg, alla är dum mot henne osv... I detta läge så går det inte att prata med henne. Hon slår/sparkar i sin rumsdörr får tag i en sko som hon slänger på toadörren (mitt emot) men sen är hon är inne på rummet en kort stund, sen kommer hon ut på bättre humör som att inget hänt typ. Sen när man frågar varför hon gjorde som hon gjorde, när man försöker prata om det då säger hon bara att hon inte vet. Hon har ingen anledning, hon vet inte varför.. 

Jag vet att vi inte har rätt verktyg när det gäller det här, och när vi inte riktigt vet vad som utlöser det så är det svårt att försöka undvika. Men som en annan skrev här så ska jag börja skriva ned, när en situation uppstår. 

Och troligen så är skolan jobbigare för henne än vad vi vetat om, eftersom hon är lugn där och inte tycks ha nå svårigheter i ämnena så har man förmodat att det går bra fast det i själva verket troligen är en kamp för henne. 

Ja du ser... 
Även min dotter vill styra och bestämma när hon är med vänner, och blir sur om hon inte får bestämma. 

Går din dotter på några aktiviteter?
Jag tycker det låter som att hon är understimulerad både i skolan och hemma. Med flera småsyskon får hon antagligen inte så mycket uppmärksamhet hemma av er vuxna, heller?
Jag skulle testa att låta henne på på ett par olika aktiviteter. Någon idrott och kanske något musikinstrument. Eller sjunga i kör?
Simskola eller simträning om hon redan kan simma?

Här har vi lite tur iaf att dottern går i en liten byskola, totalt 16 elever i 2-3an. Och skolan är en F-3 skola så det är inte många elever så det är iaf positivt för dottern (sämre för skolans framtid). 

Även din andra längre text - det låter som min dotter. Det låter som en ganska smart tjej, som bara inte kan styra sig. Hon blir arg, hon blir frustrerad och har inte så bra impulskontroll. Det är inte lätt för henne att reflektera varför det är så. Hon är lite ung för det. 

Mycket möjligt att hon har mer problem i skolan än vad som märks direkt. Skolan ska hjälpa ditt barn oavsett om hon har diagnos eller inte. Prata med klassföreståndaren, försök få en klar bild av om hon har särskilt problem i något ämne. Kolla matte - det brukar vara svårt om man har svårt att koncentrera sig. 

Försök få till en utredning, kolla med BUP. Risken är att hon inte får ADHD-diagnos för att lärarna inte tycker att det är något. Det var så med min dotter, hon var också 7 eller 8 då. Det kan vara en bra idé att försöka sensibilisera läraren lite för det innan. Dvs. få hen att se eventuella problem. 

Hon har simskola och bild och form 1 gång i veckan. Hon är inte ett dugg intresserad av andra aktiviteter tyvärr. 

Hon får uppmärksamhet, jag försöker ge henne extra uppmärksamhet, spela spel, läsa, pyssla. Umgås med henne. Henne närmaste små syskon är 1.5 år. Sen har vi en nyfödd också. Men dessa problem har hon alltid haft bara att det blivit värre nu. Utbrotten och tjafset kommer betydligt oftare. Så detta är inget som kommit efter att småsyskonen kom. 

Ja, att få två småsyskon så tätt innebär ju en enorm konkurrens för er dotter. Innan småsyskonen föddes var hon ju inte så stor, sex år bara. Då är det ju ganska vanligt med utbrott i den åldern. 
Jag tror att det är vanligt att en åttaåring med två så små syskon reagerar negativt. Hon har varit ensambarn i sex år, sen får hon två stycken småsyskon under 1,5 år. Det är ju en enorm omställning för henne.

Ang aktivitet - kolla om scouterna har något. Det behöver ju inte vara idrott tänker jag. 

Kanske krävs det att du är med första gångerna också, det brukar sällan vara problem om man kollar med ledarna först. 

Hmm... tror som någon tidigare att det vore bra med någon fritidsaktivitet.
Dessutom kanske hon skulle behöva bli mer sedd som individ hemma.

Du som mamma kanske kan fråga om bara ni två ska gå en promenad eller så? Prata om saker som hon gillar. 

Men du beskriver en 8-åring. Ett BARN. De kan verkligen bete sig på alla möjliga sätt som de inte kan förklara för andra. De bara agerar på sina känslor.

Hon är trött, hungrig eller vad som- och då blir hon utåtagerande.

Men ni ska självklart lugnt säga till att det inte är okej att hon sparkar osv. 
Prova säga till exempel med lugn ton:
Jag ser att du verkar arg, vill du prata om det? Är du trött? Ska du kanske gå och vila ett tag? Något sådant. Vet inte hur väl det går hem hos en 8-åring, för 8-åringar över lag kan nog inte alltid förstå sig själva.

Hon har äldre syskon så hon har inte varit ensambarn. Hon är ett mittenbarn, två äldre syskon som är födda tätt, närmaste storebror är 6 år äldre än henne. Så hon har aldrig varit ensambarn och som jag skrivit så har hon haft dessa utbrott sedan alltid. Från säkert före 1års ålder. Hon har alltså haft dessa utbrott, när pojkarna var små och tog min uppmärksamhet, hon har haft utbrott innan småbarnen föddes trots att dom äldre knappt tog uppmärksamhet alls, (tonåringar som gömmer sig i rummen och så).

Vi har alltid haft dessa svårigheter med henne.
Som sagt så tog jag upp detta problem med BVC så många gånger under förskoletiden. 

Jag tycker att hon är sedd, jag vet inte vad jag mer kan göra. 

Att försöka prata med henne är som att kasta bensin på lågan, det går inte, jag har försökt. Man får prata när hon lugnat ner sig. Om man inte sett ett utbrott så är det svårt att förstå men det är inget man kan prata sig igenom.. 

Nu när jag har gjort denna vårdbegäran till BUP. Om dom vill träffa oss, vad säger jag till min dotter?

Vi ska träffa dom för att ? 

Jag kan ju inte säga att det är pga henne och vår hemsituation,  kan inte skuldbelägga henne på något vis, hon får inte känna att det är fel på henne m.m. 
Hur förklarar man för sitt barn att man vill kolla om denne har en diagnos?

Med min son så pratade jag med honom efter att han hade samlat ihop sig efter ångest över att gå till skolan (alltså efter att han inte kom iväg). Då började jag att fråga honom om han visste vad diagnoser som adhd var och sedan (efter att han sagt att han visste det) så sa jag att om man har det så kan man uppleva saker som jobbigare än vad andra upplever och att det kanske är det som gör att han tycker skolan är så svår att gå till och att vi misstänkte att han kanske hade add och att han skulle få träffa läkare som ska utreda det. 

Han kände mest en lättnad verkade det som, att få en förklaring som inte är att han är misslyckad som person utan att det finns något i honom som han inte kan rå för. Efter det dröjde det ju innan utredningen och han frågade ofta när det var dags. 

I övrigt så är mitt tips för hemmalivet att se till att hon har möjlighet till lugn och ro. Att kunna gå in på sitt rum och få vara ifred utan att någon kommer in och stör, ni verkar vara en ganska stor familj så det kan vara svårt för hennes hjärna att få återhämtning om hon befinner sig mitt i smeten. 

Kan ni kanske säga att ni ser att hon inte mår så bra, att hon blir ledsen och upprörd och att ni vet att hon inte trivs i skolan. Att hon inte ska behöva ha det så och ni därför ska träffa en psykolog som kan hjälpa er att hitta sätt att göra så att hon mår bättre. Psykologen kan tipsa mamma och pappa och skolan om hur de kan ändra sig för att hon ska få det bättre.

Npf-barnen tvingas ju anpassa sig och slå knut på sig själva nästan hela tiden. Att få höra att det nu är de vuxna som ska anpassa sig efter barnet istället kan bli en enorm lättnad - förutsatt att det också verkligen blir så. Kan ni lägga fram det som att psykologen är den bra vuxna som står på barnets sida och kan berätta för föräldrar och skola vad de gör för fel, typ? 

Mitt barn älskar att skolan får höra att de behöver ändra sig! Vi hade ju påtalat samma problem på iup:erna sedan f-klass: för lätta, tråkiga lektioner och för bullrigt och stökigt. Men inget ändrades. Så barnet gav upp och slutade till sist att gå dit. Först då kopplades experter in och det var verkligen betydelsefullt för mitt barn att få uppleva att skolan gjorde ändringar för att hon skulle må bättre där. 

Att berätta om npf-utredning kan komma senare. Första steget är att träffa psykologen, sen utvärderar bup om det finns orsak att utreda för npf. 

Vi misstänkte npf tidigt och berättade om att såna variationer finns för barnet utan att nämna att vi misstänkte det hos henne. SVT barn har ju program om det tex. Efter hand började hon själv säga att hon trodde att hon har det (står i kö för utredning nu). Hon kände igen sig själv.