47år singel och känner bara sorg
Min rant över hopplösheten.
Jag har försökt att hålla humöret uppe, men man känner sig så sjukt ensam.
Jag känner mig inte 47, jag är inte 47 mentalt. Och det smärtar **
Jag vet inte, vad jag skall ta mig till. Jag tittar på dejtingsidor. Men, det är så otroligt värdelöst.
Jag tittar på dessa persentationer, och känner att jag inte på något sett kan relatera till dessa kvinnor som är i min ålderskategori.
Det är så mycket uppgivenhet, enorma kravlistor, eller bara, nej jag vill inte träffa nån, bara snacka...
Varför gå ut på dejtingsida överhuvudtaget.
Det känns verkligen som om, jag kommer att för alltid vara ensam, ingen att krama, att älska. Inget att mysa med eller kivas med och ha kul med.
Jag läser dessa presentationer, och blir bara deprimerad. Jag kan inte relatera till alla krav, och "djupa konversioner" som kvinnor vill ha, jag fattar inte vad det betyder. Har alla kvinnor, som varit i förhållanden aldrig haft samtal med sina partners?
Ska alltså jag, bara agera psykolog för dom, så att jag själv kan få närhet? Nä, det är på tok för toxic för mig. SKulle aldrig hända och jag skulle aldrig ens tillåta mig själv till något sådant beteende.
Det känns som om jagm åste göra något drastiskt. Lobotomi eller åtminstonde anti deppressiva tabletter.
När jag mår så här uppgivet och sorgfyllt. Så Styrketränar jag. Eller går ut på långa promenader. Eller cyklar långt. Är så less på mobiler, datorer, plattor ect.
Den sorg jag känner, är över det som jag aldrig haft. Sen ser jag folk hur dom så lättvindigt bildar relationer som redan från start är dömda att misslyckas.
Jag förstår varför, män i min ålder väljer att avsluta sina liv. Inte för att jag skulle göra det. Men jag förstår.
Jag känner mig helt missanpassad i dagens samhälle. Jag kan inte relatera till denna personlighetslösa kommunikationen längre.
Jag har varit med sen innan internet blev till vad det har blivit idag. Reklam, personuppgiftsjälande och livsutsugande.
Jag försöker hantera min vardag, men ibland, får man känslan att, en väldigt nära och kör, har dött. Precis den känslan, och den kommer och går. Nu har jag känt så här i 3 veckor. Jag försöker att avbryta detta tillstånd med träning, och andra kognitiva distraktioner, men eftersom, det är ensamheten, och sorg över att jag komme att leva mitt liv i ensamhet för resten av mitt liv som fräter så hårt på mig.
Jag vet inte hur jag skall gå vidare, det finns liksom inget att acceptera, jag vet att jag inte blir yngre. Min mor kläcker ur sig när hon talar om andras familjer att åh dom har så många barn barn.
Ja, jag har försökt, men antagligen är det jag som är idioten, eller så har jag bara trott bättre om andra. Som visat sig tyvärr vara helt fel för mig.
Varje gång hon nämner det, så triggas min sorg igång, ja, jag hade kunnat vara en far, till en son eller dotter. Men jag är inte det. Det är oerhört svårt att hitta en bra människa idag. Någon man kan lita och ha förtroende och respekt för.
Sen, att hitta kvinna, som ens kan ha barn i min ålder, är kört. Så jag sörjer även ett barn som jag aldrig haft. Vad är det om, varför det. Varför kan jag inte få vara en lycking singel man.
På jobbet, så är det många som gärna tar upp det samtalsämnet, ska inte du hitta någon då?
Detta är människor som varit i relationer sen i 10-20 år.
Eller så är dom unga. och inte förstår va det innebär att vara singel i min ålder. Utan att det skal lvara så lätt med att starta relationer på sådär. Dom förstår inte hur singelkvinnor i min ålder är.
Och varje gång, känner jag efter jag får frågan att, fan låt mig dö nu.Allt är över.
Vissa säger ja, dom vet vad som gäller.
Nä inte nödvändigtvis. Finns väldigt mycket galningar där ute, och jag vill inte bli indragen i relation, med en borderline eller adhd person. Eller som har ett ganska dåligt förslutet.
Och eftersom jag ställer så pass höga krav på en partner, kommer jag förbli singel. Jag som man, måste acceptera alla kvinnor oavsett hur illa dom är och bara ta hand om dem och deras problem, vara doktor, psykolog och pappa.
Nu ska jag iväg och arbeta, gå igenom detta i mitt huvud. Och problemlösa och omarrangera mitt inre så jag slipper ha denna känsla styra mig.
Jag har aldrig velat ha flera kvinnor, aldrig någonsin, jag har alltid velat ha den rätta. Tyvärr finns hon inte, och gör hon det så är hon definitivt upptagen, gift ect.
Jag bryr mig väldigt lite i materiella ting, dom har inget värde alls för mig så att handla, resa, och uppleva platser är sjukt ointressant.
Jag vill ha ett förhållande, som skall byggas upp till ett starkt och pålitligt förhållande. Jag är i regel den som hugger tag i problem tidigt och försöker lösa dem.
Jag är den i min familj som är knutpunkten för alla. Men när jag behöver hjälp, blir alla ställda. Så jag kan inte säga nåt. Jag har ingen röst där. Allt handlar om att axla sig själv och bara gå vidare, och det är det jag gör, men det är så tungt just nu. Så fruktansvärt tungt.
Dags att sminka på mitt positiva jag och ha ett brett leende och axla allt ansvar igen. Bara köra på utan eftertanke. Håll det negativa borta och simulera de positiva. Dag ut och dag in.
Får väl vara glad att jag har jobb, och pengar iallafall. Och på nåt sett acceptera att jag failade det mest mänskliga, att fortplanta sig, och detta sinnestillstånd är det straff jag fått.
