Erfarenhet av borderline?
Hej jag skulle verkligen vilja prata med någon som har erfarenhet av borderline.
Jag har dejtat en tjej ett tag, har inte haft kontakt på två månader. Är det någon med erfarenhet som skulle vilja prata med mig?
Hej jag skulle verkligen vilja prata med någon som har erfarenhet av borderline.
Jag har dejtat en tjej ett tag, har inte haft kontakt på två månader. Är det någon med erfarenhet som skulle vilja prata med mig?
Jag är rätt säker på att min ex-fru har borderline eller någon personlighetsstörning i samma spectra..... Jag är dock på tok för obildad för att ställa diagnos.
Tyvärr sitter jag i rävsaxen att vi har 2 barn tillsammans, så det fungerar inte att bara bryta all kontakt.
Men med hjälp av samtalsterapeuter har jag skaffat mig verktyg och ramar för att skydda mig psykiskt mot den misshandel hon utsatt och fortfarande försöker utsätta mig för....
När hon nu märker att allt hon försöker med rinner av mig som vattnet på en gås så går hon igång fullständigt och hela tillvaron rasar som ett korthus för henne...
Men rådet blir iaf som alla andra redan skrivt, SPRING, SPRING, o titta inte tillbaks. Livet är för kort.....
Om jag förstår det rätt så blir personer med borderline ofta bättre med åldern. Det är en känslomässig omognad och sakta men säkert mognar känslolivet.
Det en tung diagnos så ha det i åtanke om du väljer att vara i en relation med henne.
Man kan bli av med borderlinediagnosen med hjälp av terapi och medicinering. Men det kräver mycket och hårt arbete av henne som person.
Om hon inte är frisk så bör hon inte vara i någon form av relation, eftersom hon med den diagnosen inte kan hantera det.
Har hon redan hållit sig borta i 2 månader är det väl bara att se det som slut och gå vidare. Hitta någon lugn och normal tjej.
Jag har borderline och är väldigt svår att leva med. Har haft många långa relationer och de flesta kommer aldrig över mig, samt är förstörda för livet efter år med mig. Nu efter många många år när jag blivit utredd med diagnosen så fattar jag varför jag betett mig som jag gör. Allting är svart eller vitt. En dag är aldrig sig lik, utan när man har det som allra bäst, så får min hjärna sig ett spratt och irriterar mig på något och då är kriget igång. Jag ska ha min vilja igenom, om det så är att försöka bli av med killens jobbiga mamma, jobbiga ungar eller något annat som står i vägen för mig och mitt ego.
När jag är i situationen så ser jag inte att jag gör något fel, för jag stör ju mig så mycket och tycker att livet är orättvist och att jag förtjänar så mycket bättre. När jag får distans till situationen så ångrar jag mig och inser att det inte är normalt.
Jag klarar inte separationer och är iskall när jag gör slut, saknar helt konsekvenstänk och empati. När det sedan har gått ett tag, så får jag panik och ångrar mig. Om killen då inte vill längre, så kommer den riktiga ångesten där jag inte vill leva längre utan gör allt för att få tillbaka honom.
Jag har tyvärr en del erfarenhet. Skicka ett PM.
Uppdatering. Jag saknar en hemnyckel som jag själv lämnat bort.. jag kommer hem, en sak som ska vara
på övervåningen ligger rakt framför mig, på nedre våningen. Vi var två som åkte, två som kom tillbaks. Saken skulle inte vara där. jag vill verkligen inte fråga för jag vill kanske inte höra svaret. kan det hänga ihop? Bor i hus
Uppdatering. Jag saknar en hemnyckel som jag själv lämnat bort.. jag kommer hem, en sak som ska vara
på övervåningen ligger rakt framför mig, på nedre våningen. Vi var två som åkte, två som kom tillbaks. Saken skulle inte vara där. jag vill verkligen inte fråga för jag vill kanske inte höra svaret. kan det hänga ihop? Bor i hus
Jag jobbade ett par år på ett vårdhem för lindrigare psykiskt sjuka i Skåne, ett s.k. LSS-boende där de boende skulle förbereda sig för att normalt liv ute i samhället. Där fanns en yngre kvinna som var manipulativ och spelade ut boende mot andra boende, och boende mot personal så fort hon inte fick som hon ville. Hon kunde vara väldigt trevlig och charmig ena stunden, för att andra förvandlas till elak och hämndlysten, och hon satte även vissa hämndtankar i verket, ibland med hjälp av andra boende som hon lyckades linda runt sitt finger. I början tyckte jag att de övriga i personalen var lite väl hård mot henne, men snart förstod jag varför de var det.
Där fanns en kille som var lite för snäll för sitt eget bästa på hemmet, men genom tjatande och manipulation lyckades hon få honom att tända eld utanför dörren till sitt eget rum, för att de sen skulle skylla det på en annan boende, som hon var tillfälligt i konflikt med. Det blev givetvis så att killen som tände eld fick henne emot honom + de flesta andra boende och personal. Hennes plan var alltså också att hämnas på killen hon bad tända elden, för att han inte hade gjort som hon hade velat en gång.
Hon kunde vara väldigt lömsk även mot andra boende och fick raseriutbrott mot personalen då och då.
Som flera säger så ska man springa för livet, för råkar du bli borderline-personens fiende så kan vad som helst hända. De drar sig inte för något om de har utsett dig till antagonist.
Jag hör ju vad ni säger. Detta var en fling snart kortare än uppehållet som blivit. Det som får mig i gråt varje gång är den desperata blicken som en gång tittade på mig och sa, -tröttna aldrig på mig.
Jag har försökt fått och fått kontakt med anhöriga / vad man tror vart nära. allt bekräftas ang diagnosen