Är så svartsjuk på hans nya att jag går sönder!!!

TS, folk här på Familjeliv älskar att döma och att hacka på folk. Du gör bäst i att sticka härifrån eftersom pöbeln redan tagit grepp om tråden. De är inte nöjda förrän du är knäckt för dina synder. Förr ville såna här mobbar se blod, nu vill de se dig lida.

Vidrigt? Ja! Men det är tyvärr verkligheten på Familjeliv. Betyder det här att jag tycker du gjorde rätt i otroheten? Nej! Men du har insett att det var ett misstag som du ångrar. Vi gör alla fel i livet så jag vill inte döma!

ALLA människor dömer, det är så man skiljer på rätt och fel, de som påstår att de inte dömer ljuger. Och om folk dömde sig själv innan de agerade skulle andra inte behöva döma dem i efterhand.

Dömd blir man oftast efter hur man beter sig och beter man sig illa så kommer man bli dömd vare sig man vill det eller ej, både här och IRL, det är en konsekvens av hur man agerat. 

Kritik kan man hantera på flera sätt.

Ett sätt är att man blundar och sätter händerna för öronen och låtsas som att alla andra har fel och jag rätt trotts att man redan vet att man gjort fel så slipper man känna skuld över det. Så gör oftast fega och svaga människor. Men det funkar sällan bra för innerst inne vet man ju att det bara är en självlögn för att slippa ha dåligt samvete och då kommer man heller aldrig lära sig något av sina misstag och växa som människa och skuldkänslorna kommer alltid finnas kvar obearbetade.

Ett annat sätt är att man fattar att man får kritik för att man faktisk gjort fel på riktigt och att det man gjort är oacceptabelt, och kritiken man får är berättigad för, man har ju faktiskt gjort fel på riktigt, tar till sig kritiken och jobbar med sig själv tills man blir av med de brister som gjorde att man fick kritik... och tadaaa så har man inte bara lyckats bli av med sina skuldkänslor utan har även växt som människa.

Att utvecklas som människa är inte alltid smärtfritt, ibland behöver det svida lite i ens uppblåsta ego för att man ska kunna växa. Vi kan kalla det för "växtvärk" 

Jag skulle vilja komma in från ett helt annat perspektiv, där jag är den svikna mannen i förhållandet och utgå från mina tankar och känslor för vad du beskriver.

Just fenomenet med otrohet, svek och bedrägeri, men även efterkonstruktionen av känslor och ånger hos den som bedrar, intresserar mig i ditt fall.

Jag och mitt ex var tillsammans fram till september i höstas. Efter separation och sedan distans så träffade vi parterapeut i slutet av november, för att försöka på nytt. Vi tog en dejt samma kväll som terapin, och fortsatte fram tills för 5 veckor sedan (så 2,5 månader dejtande). Vi sa att vi inte skulle träffa andra under tiden, men vi var inte tillsammans heller, inte strikt talat iaf. Hon erkände i början på feb att hon varit med en annan kille i december, kort efter att vi börjat dejta igen. Jag hatade det, men jag ville ändå ge henne en chans och släppte det, jag ville kämpa för oss och våran framtid oavsett. Helgen efter det (lör-sön) hade vi bokat ett lyxigt spa-hotel ett par timmars bilfärd bort. Kan inte gå in på detaljer, men hon betedde sig underligt, kryptiskt och väldigt udda när vi hördes under torsdagkvällen precis innan vi skulle iväg tillsammans, och det gav mig obehagskänslor och en hemsk misstänkte om att något hade hänt som hon inte ville ta upp själv (tror jag ska skapa en egen tråd om detta men för att hålla denna kommentar kort så går jag inte in på detaljer).

Vi var på spa-hotellet och på vägen hem så frågade jag henne om hon vet vad hon vill, för jag visste ju det utan tvivel, men hon var fortfarande inte säker och kunde inte ta något beslut kring vårat förhållande... Jag sa till henne att det kanske är bäst att vi inte ses mer om det inte hjälpt efter så lång tid att dejtande och när jag varit öppen och tydlig med vad och vart jag ville i vårat förhållandet. Hon blev ledsen, men jag tror hon höll med. Jag frågade sedan henne om torsdagen när hon hade betett sig så udda, undvikande och kryptiskt, hon svarade att hon hade haft AW hemma med sin dåvarande chef, men det var för att han varit ledsen på jobbet över en relation som tog slut bara 2-3 dagar innan, och hon bjöd hem honom för att stötta och ge sällskap. Jag visste inte om jag trodde på det, min magkänsla tyckte inte att det räckte för att förklara situationen eller hur hon betedde sig (åter igen, utan att gå in på detaljer), så när jag frågade om hon hade legat med den här killen i torsdags, då erkände hon att ja, det hade hon gjort. Hon kunde medge att det var hemskt gjort, men hon sa också att "vi hade druckit 3 flaskor vin", och i hennes värld var det inte konstigare än så. Nåt som hände.

Nu hade vi förvisso inte ett strikt parförhållande som du och din föredetta hade, så otroheten kan vi se på olika sätt. Jag undrar hur du själv reflekterar över den? Känns det som att du "inte visste vad du gjorde" mot en så oskyldig och lyckligt ovetandes kille, att det kändes okej för att det "hände i stunden"? I mitt fall hade vi sagt att vi inte skulle träffa andra, men hon kan erkänna att det hon gjorde var hemskt, hemskt gjort mot mig. Samtidigt så tillägger hon "men jag gjorde inte något fel". Då undrar jag om det är så alla resonerar? Känns det verkligen som att ni kan leva med vad ni utsätter andra för genom att följa era egna behov av bekräftelse och attraktion, och genom att bedra någon ni älskar och bryr er om? Jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln efteråt, och jag hade aldrig slutat må dåligt över hur hemskt jag betett mig. Så min fråga till dig är snarast, var din affär som du hade med den nya killen något som någonsin besvärade dig? Kände du skuld, skam, ångest eller något alls när du tänkte på eller såg din make i ögonen?

Att du känner som du gör nu är något som jag undrar över, är det en känsla som är vanlig bland er som varit otrogna, eller som ni upplevt att andra som varit otrogna mot er har fått erfara? Eller är det här en efterkonstruktion när det redan är för sent att få personen tillbaka, och det visade sig att ni gjorde ett dåligt val? Brukar människor som är otrogna ångra sig, eller är det en kognitiv dissonans som alltid väger upp det hemska beteendet med något som rättfärdigar det, i stil med att "det bara hände", "jag var full", "det betydde inget", eller, som i mitt fall, "jag gjorde inte något fel"? Med det så vill jag säga att jag tycker att det alltid är fel att bedra någon som man älskar och bryr sig om, oavsett omständighet så vet vi alltid vad vi gör, och vi vet vad det gör mot de som vi sårar och bedrar. Men vi gör det ändå, hur resonerar ni som tycker att det är rätt väg att gå? Och värre, ni som själva blivit bedragna, hur känner ni för det här ämnet? 

Jag vill avsluta med att säga att jag inte skriver det här för att döma dig TS, det är snarare mitt sätt att visa att jag är intresserad av hur du tänker och hur du själv resonerat under tiden som har gått, från det att du fick upp ögonen för din flirt, hur du upplevde tiden ni hade tillsammans både före och efter skilsmässan (ångrade du dig någonsin under den perioden eller mådde du själv dåligt?), och när började du känna att du saknade din föredetta? Just det sista, tidpunkten för när du började sakna honom, inträffade det precis efter att förhållandet med nya killen tog slut efter 3 år eller insåg du det tidigare? För om du inte kunde inse det förrän nu så måste jag tyvärr vara hemsk och säga att det känns väldigt själviskt av dig, men om du däremot tvekade på vägen, hade dina samvetskval och kände ånger, skuld och skam genom tiden som varit, då finns det hopp om att du inte känner så som du gör nu av ren själviskhet eller självcentrering. Jag vill tro gott om dig, och därför understryker jag som sagt att jag inte skriver för att vara dömande, men för att jag vill förstå din bild och perspektiv i det här. 

Det kanske bara är så att what comes around goes around - men i min erfarenhet så är det väldigt sällan som en ond (eller självisk/hänsynslös) handling såsom att svika någon man älskar kommer tillbaka som bestraffning. Jag har själv många bekanta som tar lätt på otrohet, som varit det många gånger, och jag har aldrig uppmärksammat att det gett dem några bekymmer, möjligtvis ånger när de blivit påkomna och förlorat sina relationer, men under tiden de varit otrogna så har de inte brytt sig ett dugg om de personer som de bedrar.

Allt det här med otrohet och svek får mig att tappa min tro på att det finns goda människor där ute. Varför kan vi inte bara vara raka och uppriktiga mot de vi älskar, istället för att bara tänka på oss själva? Filosofisk fråga men väl värd att begrunda.

Kan inte det här hänga ihop lite med det här?Om alla hela tiden ska låtsas som att de inte dömer människor som beter sig illa mot andra hur ska de då någonsin fatta att det de gör inte är acceptabelt. Om det inte döms så är ju det i praktiken accepterat. Om folk aldrig dömdes till fängelse för att de begått brott, skulle de sluta begå brott då? Vilka signaler sänder "jag dömer inte dig" ut? Att det är oacceptabelt att göra så eller att det är acceptabelt?

Och ska vi vara filosofiska så undrar jag när fick vi för oss att människors beteende inte får fördömas? När fick vi för oss att man kan äta kakan och ha den kvar, bete sig illa mot andra och ändå slippa bli dömd för det? När fick vi för oss att döma är värre än att bete sig illa? När fick vi för oss att låtsas som att man inte dömer är detsamma som att vara "upplyst"?

Enligt mig är det ett urbota korkat och irrationellt sätt att tänka och en stor anledning till att egoismen och narcissismen blivit så utbredd. Om man har hela generationer som växer upp i tron att de kan göra som de vill och ingen får någonsin döma dem för det för det är det fulaste som finns, och att det räcker med att dra på sig offerkoftan och känna sig kränkt för att slippa det är det då så konstigt om de växer upp till egoistiska/narcissistiska individer? Kritik och dömande spelar ju en livsviktigt roll i att hålla ett samhälle någorlunda friskt, dels formellt dömande som i vårt rättssystem och lagar men även informellt dömande av omoraliskt beteende som inte täcks av lagar. Det är ju det som sätter gränserna för vad som är ok och inte ok.

Människor som beter sig illa mot andra SKA dömas så de förstår att sånt beteende inte är acceptabelt, hur ska de annars kunna förstå det om de bara bemöts av förståelse och empati?

Nej alla människor har inte ett behov av att döma ut andra människor verbalt som ni gjort nu. De flesta människor, inklusive mig själv, känner stark avsky mot att döma ut människor i min omgivning. Nu exempelvis dömer jag ut er, och det är ingenting jag njuter av utan tvärtom tycker jag att det är väldigt olustigt.

Men hur som helst så köper jag inte att ni gör det för att på något sätt hjälpa TS för om ni inte är rentav svagbegåvade borde ni förstå att ett strikt fördömande av ett beteende inte löser problemet. I Iran straffas otrohet med döden .en likt förbannat förekommer otrohet i Iran. Psykologer använder inte fördömande som metod för att lösa destruktiva livsval som missbruk eller våld. Så nej, detta görs enbart för att ni känner ett behov av att ställa er över TS och där kommer min förakt för detta beteende in.

TS har felat och får nu lida för det, och hennes ånger för det som hände lyser igenom.

Nja, sanning med modifikation, ALLA dömer och det gör ju även du, för det märks ju väldigt tydligt i ditt inlägg att du tycker sånt beteende är fel. Det enda som skiljer är om man säger det rakt ut eller ej. Så det där känns ju snarare mer som ren cynism är nån slags "bättre vetande". Dvs man tycker bevisligen det är precis lika fel som andra men man uttrycker det lite inlindat så att det framstår som att man inte alls dömer. Väldigt svensk skulle man kunna kalla det, man får tycka att någon är en skithög, men man får inte säga det högt utan bara i lagom doser helst så neutralt som möjligt så man framstår som att man inte tar ställning.

Varför har du fått för dig att allt måste handla om att hjälpa andra?
Förstår du inte själv hur naivt det är att tro att du kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt och som själv inte har något som helst intresse av att hjälpa andra? Tror du en sån person skulle resonera så mot dig?

Alla människor är inte snälla, inte ens innerst inne, vissa människor är bara egoistiska enda in i benmärgen, och det spelar liksom ingen roll hur snäll och förstående du försöker vara, de kommer fortsätta bete sig så tills det säger stopp för att de helt enkelt har andra slags värderingar än du har.

Du skriver att TS ånger lyser igenom... vilken ånger är det menar du? Ser det ut som att hon ångrar det hon gjort mot sin kille för HANS skull, för vad det fick honom att känna? Eller ser det mer ut som att det enda hon ångrar är att det fick negativa konsekvenser för HENNE?

Jag tycker absolut inte att vara ledsen för att man själv fick vara utan det man ville ha men skita i vad det man gjorde innebar för andra är genuin ånger. Det är en falsk och egoistisk "ånger" som bara är centrerat kring en själv och sina egna känslor men tar ingen som helst hänsyn till andras.

RÄTT åt dig. Bästa tråden jag läst. Otrogna as.

Jag ser samma sak hela tiden och jag hör alltid samma förlegade anledningar till detta beteende. Det handlar antingen om att man bara säger sanningen, att man bara vill få personen ifråga att förstå att hen gjort fel eller dylikt. I slutändan köper inte jag dessa anledningar för även i trådar där TS fördömer sig själv ser man exakt samma respons.

Ja. Det är lite taskigt. Bättre med konstruktiva råd än ren hård kritik. 

Jag skrev tydligt att vad jag framförde inte var för att döma TS. Varför då tror du? just därför att jag inte tycker att det är upp till mig att döma någon som bara kan ge en rask genomgång av sina annars (utgår jag från) komplexa känslobild och händelseförloppet som ligger till grund (bakomliggande och under tiden som varit). Jag vill argumentera för att döma är något som vi helst ska undvika. Vad jag däremot tycker är helt rätt är att argumentera för vad man, i detta fallet jag, tycker och känner inför beteenden och resonemang som vi reagerar på. Ibland är det bästa vi kan ge någon är lite perspektiv och insikt från en utomstående som inte har någon investering i "spelet" som pågår. Jag dömer inte henne, men jag dömer beteendet utefter vad jag själv känner är rätt, enligt min moraliska kompass och vad jag uppfattar som borderline narcissism eller egoism, men kan med det sagt också känna medkänsla för ånger och lidande som konsekvenser.

Jag efterfrågade i mitt inlägg just hur TS resonerade kring sina handlingar, om det är så att hon ångrade sig under tiden som affären pågick, eller efter skilsmässan stod klar, eller om hennes ånger, skuld och skam inte landade hos henne förrän efter förhållandet med nya killen tog slut (och visade sig vara ett betydligt värre förhållande än med killen som hon bedrog). Det efterfrågar jag av intresse för att förstå henne. Alla kan göra misstag, men från kontexten vill jag avsluta med att säga att mina starka åsikter om att otrohet och svek ALLTID är fel. OAVSETT anledning eller bortförklaring. Men resonemanget bakom och TS känslor är inte något jag kan säga något om, ångrade hon sig samma morgon dagen efter att affären inleddes? Det är ett hälsosamt tecken, men påverkade det henne det minsta från att sluta göra om samma sak? Det verkar ju inte så, och jag undrar hur det känns att vara den personen som är fine med att fortsätta den här typen av svek bakom ryggen på någon som hon uppenbarligen bryr sig om och älskar.

Men varför utsätter vi då de vi älskar och bryr oss om för den här typen av svek och otrohet? Det är den filosofiska frågan, och jag söker efter svar och förståelse för hur de som tycker att det är okej, eller som gör/gjort samma sak, hur de resonerar för att "rättfärdiga" sitt beteende, och hur det påverkar dem rent emotionellt och psykiskt. Det är inte att vara dömande, jag framför ett rationellt stälningstagande med hänsyn till hur jag själv känner för det här. Inte så mycket svårare eller mer komplicerat än så.

Och till "anonym (sådär)" vill jag säga att du kan referera till vad Jesus sa till kvinnan som begått äktenskapsbrott när straffet var att bli stenad - "den som är fri från skuld skall kasta första stenen". Vi kan inte kasta sten på en anonym profil i ett forum, och vi är varken du eller jag felfria. Men vi kan säga vad vi tycker, och om det är att döma så får du kalla det döma. Men det hjälper ingen att konstant påpeka att vi MÅSTE döma. Ärliga åsikter är viktigare än att döma, för att hjälpa någon att utvecklas och inse vad de gjort fel.

Ett tillägg till det tidigare: Jag tycker däremot att det är helt rätt att döma den som gjort dig fel, skadat eller sårat, eller svikit och gått bakom ryggen på både dig och din relation med någon annan.

I mitt fall så, ja, jag dömer mitt ex för vad hon gjorde. Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att min ilska kan få en borderline mot hat i de mörkaste av tankar, men det är som sagt för att det berör mig. Beröringspunkten mot vad som hänt, och hur det påverkat dig, är enligt mig grunden som rättfärdigar till vilken utsträckning du som påverkad har rätten att döma. Men att döma någon som inte gjort dig något eller ens har en relation med kommer inte ge dig eller henne mycket vägledning. Oavsett, det TS har gjort är fel och moraliskt förkastligt. Kalla det dömande, eller kalla det en ärlig reflektion och åsikt. Det finns en hårfin skillnad här.

Vad är det vi skall diskutera ?

Toppen att TS ex nu änligen hittat rätt är väl min enda reflektion.

Tja, Jesus vart ju sen korsfäst och dog en utdragen och plågsam död så vad han sade låter ju inte som ett speciellt lyckat råd för ett långt och lyckligt liv om man säger så 

Sen ska vi kanske inte blanda ihop saker, kommentaren om dömande kom EFTER att någon annan började prata om att hen inte dömer, inte före. Dvs det var en reaktion INTE en aktion. Så det där med att påpeka att folk MÅSTE dömas är ju en aning vinklat, det jag ifrågasätter är snarare varför det MÅSTE daltas med människor som beter sig som svin och dessutom inte verkar ångra något?

Jag tycker det är väldigt märkligt med denna hysteri kring dömande och ständiga daltande med människor som medvetet beter sig som svin mot andra och sen dessutom drar på sig offerkoftan och tycker synd om sig själva. Jag menar visst, en person som verkligen ångrar det hon gjort mot andra för DERAS skull inte sin egen skull förtjänar möjligen förståelse och empati, men en person som inte ångrar ett skit utan tycker bara synd om sig själv efter att ha behandlat andra illa tycker jag absolut inte förtjänar sympatier för som sagt, hur fan ska människor som medvetet beter sig som svin mot andra fatta att det inte är acceptabelt om de ständigt bemöts med förståelse och empati hur fan de än gör?

På vilket sätt menar du att daltande skulle vara mer ärligt än att kritik?

På vilket sätt menar du att en person lär sig mer av daltande än av kritik?