Början undra om vi verkligen kommer fungera i längden

Ja rent spontant känner jag att du bara får steppa upp. Vem vill leva som en gris där det är skitigt. Hon är inte din morsa. 

Säger som många ggr förr, den enda man kan ändra på är sig själv. Jag skulle inte kunna leva med någon slö, slapp och likgiltig person. Allt behöver inte vara tipptopp  hela tiden för det.

Världen är full av människor som är olika och ändå lyckas ha fungerande relationer, samarbete och respekt för varandra och det finns något mycket klokt att redan tidigt faktiskt se de delar som faktiskt blir konflikter och problem om man faktiskt inte landar i okej sett att hantera olikheter.

Jag tänker att det blir lite märkligt att "göra slut" förebyggande, utifrån att ni är långt ifrån att ni har tämligen normala konflikter om städningen och att ni ännu inte riktigt lärt känna hur den andre vill lösa konflikter.  Snarare tycker jag det låter som att du har en tämligen realistisk tanke om att vissa saker faktiskt är så viktiga för din partner att du kanske kommer att behöva jobba på att leva upp till det, men att hon ju gällande städning troligen är din "bättre hälft".

Rent krasst lever de flesta pedanter ensamma, eller tillsammans med någon som är mindre pedant än de själva och kompromisser blir inte avklarade emellan jul och påsk, utan ni kommer troligen få kompromissa tämligen aktivt första åren.....

Men detta sagt så anpassar sig folk för kärleken. Det är väldigt mycket lättare att städa tillsammans med någon som tycker det är viktigt och som man älskar, än med någon som är MER lik än själv och där man själv behöver driva frågan aktivt....

Jag skulle göra några tanke-experiment med mig själv för att försöka komma fram till om det är möjligt att hålla ihop. Ställa frågor och fundera på hur vi löst det.

Hur ser vi på ekonomi?
Hur skulle vi lösa en situation där vi ville ha helt olika standard på en resa eller boende?
Sparar man och till vad?
Vore vi okej med en lösning där den som är mer pedant tar hand om städningen och "ordningen" i hemmet och den andra då fick rycka in och ta mer av matinköp, tvätt och så för att väga upp? 
Eller går det att enas om en mellanväg som då den slarviga parten faktiskt också måste köpa in på och följa?
Hur ser vi på barnuppfostran?
Vad gör vi på fritiden, har vi något som enar oss där eller gör vi helst saker på egen hand?
Hur ser det ut med vänner, tar de mycket plats och är det okej nivå för båda? 

Lite mer att förkovra sig i för att klura på relationen kan ni hitta här:
Närmare varandra övningshäfte.indd (nok.se)

Hur vet du att jag lever som en gris?Hur vet du att jag är likgiltig?

Det är faktiskt sant. Det som skapar problem som jag ser det är att hon har problem när saker inte görs på hennes sätt. Exempelvis om man tar undan på matbordet och när jag ställer in disken börjar hon sucka och blir irriterad för att det går för långsamt, men går det för snabbt är det "slarvigt". Jag själv ser det lite som ett moment 22, dammed if you do, dammed if you don't. Dock har hon rätt i att hon är mycket mer noggrann än jag. Och sen har jag mina sidor också. När vi haft ett bråk om såna saker vill jag efteråt sätta mig ner och prata om det, men hon vill oftast inte det eftersom hon är väldigt introvert och det gör henne irriterad och hon känner att jag pressar henne i onödan. 

Just det här med kommunikationen är det som gnager mig mest att vi fungerar så olika.

Den är bra!

Jag tänkte lite och vi är väldigt olika som personer. Hon är introvert och lugn, jag är extrovert och social. Men det var just hennes lugn och min energiska natur som gjorde att vi föll för varandra från första början så den olikheten har snarare varit stärkande.

Tänkvärt inlägg! Ska komma ihåg det

Du skriver att du är stormkär i henne. Och ni har otroligt fina minnen, elektronisk känsla, fantastiskt sexliv som aldrig?  tycks svalna--Jo då det kommer svalna!!! Var inte orolig över det, för det kommer det garanterat göra..Ni har varit tillsammans i en kvart ungefär.
Kom tillbaka om 10-20 år och berätta om det svalnat lite då kanske 😂 
Men ändå så frågar du här och dig själv samtidigt om ni verkligen kommer fungera i längden???

Nej det kommer ni nog inte att göra i längden om du REDAN börjar tröttna på någon som du säger är så jäkla fantastisk både när det gäller sex, stormande känslor och djup kärlek? 

Hur ska en kvinna vara för att du inte ska tvivla då kan man ju undra?
Helt perfekt eller!?

Att man tjafsar om städning är ganska normalt i ett samboförhållande och även att man lär sig hur den andra fungerar på olika sätt..Även i diskussioner.

Man måste inte vara som tvillingar med sin man/fru..Det skulle bli rätt så tråkigt, men det är nog viktigt att man har liknande värderingar i ett långvarit förhållande.

Det är bra, jag önskar er all lycka. 
Släng in trötthet,  arbetslöshet, perioder av sjukdom... barn & föräldraskap
Men glöm inte att ha kul också och inte bara analysera. 
När ni vet också hur olika ni är efter tex en konflikt,  kan ni bestämma hur ni ska angripa det?
Tex att du inte pockar på uppmärksamhet förrän hon meddelat i sms att hon vill prata och att det inte får gå mer än två dagar?
Eller nåt sånt,  alltså att det ändå finns ramar?
I bästa fall så har det löst sig,  det finns en tendens till det när hettan lagt sig så att säga. 
Samtidigt vet man att man kommer att få en chans att prata om saken, hinner fundera på formulering osv.
Jag tror inte på att bara lägga locket på för alltid. 

Ni blev tillsammans i höstas och flyttade ihop bara några månader senare? 
Där har du nog svaret. Även om man känt varandra länge och haft känslor - alldeles för tidigt. Tror man behöver vara särbos och lär känna varandra som romantiskt par minst 1-2 år och sen fundera på sammanboende. Annars är det som roulette. 

Ni flyttade ihop alldeles för tidigt. Med facit i hand borde ni väntat mycket längre, minst ett år, och hunnit "provbo" hos varandra under tiden, tillbringat semestrar ihop etc.

Men nu är ni där ni är och har ni känslor för varandra finns väl ingen anledning att få kalla fötter och flytta isär. Men det är dags för er bägge att steppa upp, på olika fronten. Våga rycka plåstret och prata öppet om hur ni behöver ha det hemma för att trivas.

Jag och min sambo har varit ihop i 21 år. Han är introvert och pedant. Jag är extrovert och kaosig 😆

Klart att det uppstår konflikter, men om man i grunden respekterar och behandlar varandra väl så kör på.

Ingen relation är perfekt.

Exakt samma här. Vi har varit tillsammans sedan vi var 20, nu är vi 35. Fördelen med att träffas tidigt är att man är för ung för att ha några förväntningar, man lär sig leva med den andres brister och tillochmed älska dom.

I längden har vi kompletterat varandra otroligt bra, där jag är den som tar allt utanför hennes smala box, så fort det ska spontanhandlas på kvällen, slängas ihop mat i vardagen, etc etc. Medans hon vill ha sin noggrann rutin med tvätt och plock på fasta tider. Och hon har lärt sig acceptera att jag är på eller av, sitter jag i soffan en kväll vill jag inte göra något alls. De flesta dagar har jag fullt upp, men jag är på eller av, medans hon är mittemellan hela tiden, hon sätter sig i tio minuter då och då.

Instämmer med övriga att man inte behöver vara lika. Jag och min man har snart varit tillsammans i 20 år och det enda vi har gemensamt är väl humorn (och med gemensam humor kommer man långt) och att vi båda avskyr att städa. 

Gällande städning så kämpar vi fortfarande. Han är mer ordningssam än mig, men också mer ovillig att städa. Dvs han stökar ned mindre och är bättre på att plocka upp, men det där med att städa (toaletter, dammsuga och allt annat man gör efter man plockat upp) är han nog mest hopplös i familjen. Vårt hushåll skulle nog absolut mått bra om en av oss var mer pedantisk. 

Gällande nivån på städningen så behöver ni komma fram till en gemensam normalnivå (utifrån vad som allmänt kan betraktas som normalt, inte utifrån dina eller hennes vitt skilda preferenser). Den normalnivån behöver du ta halva ansvaret för och hon halva och om hon sedan vill ha ytterligare en nivå upp så blir det hennes ansvar. Om hon vill ha saker på ett visst sätt så föreslår jag att ni delar upp utifrån sysslor så att hon får göra just de sakerna. Men t.ex. dammsuga och plocka ur diskmaskinen borde väl gå utan att göra på något särskilt sätt så det skulle ju kunna bli ditt ansvar?

Sedan gällande att lösa problem så behöver man också hitta sina vägar och det första steget för er kanske är att ni pratar om hur det kan göras? Jag t.ex. förstår inte alls vinkar och hintar som min sambo kan använda sig av för att inte såra mig, jag måste ha en tydlighet om han stör sig på något. T.ex. en sak som jag alltid lämnar framme och flyttar runt i huset har han gett mig vinkar om i några månader om att han stör sig på, men det var först han kom hem och fick typ ett utbrott om det som jag förstod att han verkligen störde sig. 

Jag tycker det tråkiga i detta är att du tvekar av så tråkiga grunder. Att flytta ihop är en väldig omställning där man ska anpassa sig och finna en väg som funkar för båda. Det är inte speciellt ovanligt att där blir groll. Att ni för det mesta har det fantastiskt och känner den känslan och du ändå går i tankarna redan om det kommer funka eller ej är oroväckande

När det går fort är det fullständigt rimligt att ha vissa tvivel, eftersom man faktiskt lär känna varandra i rekordfart på gott och ont. 

Jag vet faktiskt inte om det är speciellt oroande att inse att en relation kanske inte kommer hålla för alltid, utifrån att relationer faktiskt behöver existera i verkligheten och vardagen, snarare än i fantasin.

Att faktiskt få lite tvivel är tämligen normalt, hur bra det en är. Speciellt i vår kultur där det finns starka ledtrådar på att det finns en ÄNNU bättre partner kring kröken, och där vi också verkar ha en tämligen barnslig allmän diskussion om att folk behöver ha vissa egenskaper och därefter så klickar man och klarar en relation. 

Sanningen är väl snarare att oavsett vem man är, exakt hur man gör i samband med inflytt/familjebildning så kommer man bli överraskad av vilka konflikter som ploppar upp. Och hur den andre är och fungerar. Hur långsamt och välgenomtänkt det än är. För i vardagen kommer alla sidor fram.