Hon har så bråttom

Du får träna upp din läsförståelse. I så fall hade det ju varit en ickefråga om barn i ts fall, vilket alla betonar att det inte är. 

Om flickvännen vill ha barn nu eller inom snar framtid kan också ha att göra med att hon tycker den tiden, åldern, passar för henne? Jag hade kunnat (kanske, det vet vi inte) fått barn senare i livet, men jag ville ha barn när jag ville ha det (jag kände inte att jag kämpade mot klockan). Fått frågan sedan om jag inte skulle ta och passa på och få någon till eller fler, innan det är för sent, men jag vill ju inte passa på. Jag har redan passat på. Jag ville ha barn när jag fick barn inom det tidsspannet som passade mig. Jag hade gärna haft en till, men då vi inte var överens gav jag mig, för jag tänkte jag har redan barn, jag får vara nöjd med det. 

Jag håller med, måste vara väldigt jobbigt att känna man kämpar mot klockan, och då sitta i en båt med en man som håller på och velar.
Det har alltid varit ex, och min man som tagit upp att de vill ha barn med mig, med undantaget från exet med anknytningsproblem. Han kunde sträcka sig från att inte vilja ha till kanske. Tur vi inte fick barn. Av allt att döma är han fortfarande en velekorv. 

Fast alltså, han är ju ändå 35. Det är ju fullt rimligt att han börjar fundera på hur han vill leva sitt liv inom närmsta åren. Vill han bo med någon, gifta sig, skaffa barn? Det är inte konstigt att någon som börjar närma sig 40 börjar tänka på såna saker. Han är ju ingen bebis liksom.

Det låter ju inte heller som om flickvännen vill att de börjar försöka få barn exakt just NU heller. Det brinner ju inte i knutarna än. Hon vill ju troligtvis också bo ihop och känna efter om det känns helt rätt först. Men det blir ju svårt om killen hon är tillsammans med skjuter ihop en eventuell ihopflytt med ett år. Hon måste ju få veta om de är på väg mot samma mål eller om hon borde sluta lägga tid på nån som TS som aldrig kan bestämma sig för vad han vill.

Håller med, satte kaffet i halsen när jag läste det inlägget

Värsta exemplet läste jag här på familjeliv för ett par år sedan. Det rörde sig om en kvinna som ville ha barn, hon hade väntat i fem år på att hennes kille skulle känna sig redo. När hon var 35 är så satte hon ultimatum som han inte var beredd att ställa upp på, vilket gjorde att de separerade. Hon hittade ingen ny, men försökte på egen hand vi spermiedonator utan att lyckas. Han hittade rätt fort en ny, skaffade tre barn.
Så när tråden skrevs levde hon ensam och barnlös, han med familj....

Så kan det ju vara, men det betyder inte att NÄR hon träffar någon (som duger), så är denne skyldig att skaffa barn med henne på en gång. Hennes tidigare relationshistoria och problem på den fronten, är inte hans fel.

Varför skulle han ha gjort det? Män har biologiskt nästan hela livet på sig fram till 80... och "socialrealistiskt" i alla fall till 55. Någon skyldighet att ge ett svar på den frågan tidigt i förhållandet, har han bara om han har svarat på en kontaktannons där det stod: "hej, jag är en tjej som vill starta bebisfabriken med dig inom ett år. Om inte du också vill det ska du inte svara".

Det är inte längre (som det var på 1960-talet och tidigare) någon norm som säger att bara för att man börjar träffa någon av motsatt kön, så måste man gifta sig, flytta ihop och skaffa barn. En tjej som börjar träffa en kille utan att säga något om sin starka barnlängtan på de första träffarna, kan inte förvänta sig att han också ska ha barnlängtan. Sådant måste man tala öppet om på en gång.

Jag har aldrig skrivit "vänta för länge med att skaffa partner". För mig får folk gå i kloster om de vill. Men den här tjejen ville ju tydligen desperat hitta en partner i syftet att skaffa barn. Eftersom det blev så bråttom.

Män har många fler år på sig än vi, de behöver inte alls bestämma sig vid 35. Eller 40.

Min bäste vän fick sin dotter när han var 49 - med en tio år yngre kvinna. För honom hade det inte gått tidigare, på grund av att han förutom sitt heltidsarbete höll på ett stort konstruktionsprojekt på fritiden. Hans kvällar och helger gick åt till projektet, han hade nästan ingen fritid alls. Att skaffa ett barn in i det hade inte varit rätt mot varken barnet eller frun. Men när projektet var klart var det fritt fram, och han avgudar nu sin lilla dotter över allting! (Till och med över farkosten som han konstruerade och byggde!  )

Tycker hon är lite hetsig. Är ju bra att du tar dig tid och känner efter istället för att hysteriskt skaffa barn och sedan skilja sig efter ett halvår. Det kan dock vara bra att ta diskussionen direkt med henne om du redan nu vet att du inte vill ha ungar. Sånt kan ju vara svårt visserligen, man vill ju skaffa barn med rätt person.

Män har fler år på sig än kvinnor ja, men inte all tid i världen. Man ska orka vara förälder också.

Föräldraskap är ett 18 år långt åtagande, minst. 

Men TS måste inte bestämma sig nu, eller ens vilja ha barn alls, bara han är öppen och ärlig mot sin tjej. 

Synd om henne såklart, men jag gissar att han inte höll henne inlåst i källaren? Hon kunde ha lämnat, letat efter någon annan - eller påbörjat inseminationsbehandlingarna - tidigare. Hon visste ju själv hur gammal hon var, och hur chanserna minskade hela tiden. 

Dessutom har du bara hennes version. Mannen kanske också ville ha barn, men tvekade för att kvinnan inte verkade vara mor-material. Bara för att en kvinna desperat vill ha barn, är det nämligen inte säkert att hon blir en bra mamma. Tvärtom i min erfarenhet, det är ofta så att de mest hysteriskt barnlängtande kvinnorna, önskar sig barn av mycket speciella och själviska skäl. Han kanske kände på en gång, att den nya kvinnan han träffade var glad, harmonisk, självständig, öppen, trevlig, vettig, kärleksfull och normal - och då var det fritt fram för familjebildning.

Var ärlig bara. Hela vägen. Jag tror att du kommer lämna henne. 

Men det är ju ingen som säger att TS måste skaffa barn med henne., eller någon alls. Hon har ju väntat nåt år och vill bara ha svar på frågan om han vill det eller ej, och om han ens vill flytta ihop? Tycker inte hon låter särskilt hysterisk heller, det är ju snarare ts som vägrar svara på hennes frågor som är lite konstig. Lite haltande relation liksom.  

Konsekvensen om han inte vill eller inte ens vill prata om framtiden är ju att hon gör slut bara. Det är ju bara ifall TS vill ha henne kvar i sitt liv som han måste förstå varför hon ställer frågorna och agera därefter. Det är ju det folk menar med råden. Inte att män i allmänhet är skyldiga kvinnor att göra dem med barn! 

Men grejen är ju att i en relation, oavsett hur seriös den är, bör man ju behandla varandra med värdighet och respekt. Det är ju liksom en grundpelare i en relation att man inte bara kan tänka på sig själv längre. Och visst, såklart TS kan vänta tills han är 55 med att skaffa barn om han vill, eller inte skaffa barn alls, men det fungerar inte som argument till att han ska strunta i att diskutera dom här grejerna med hans nuvarande flickvän, för att HON inte kan vänta tills han är 55. 

Så nej, det är inte ett dugg konstigt att TS bör kunna kläcka ur sig var han står i barnfrågan när han är i ett förhållande med en kvinna som är 30. Och nej, 30 är ingen ålder, och jag tycker inte heller att hon låter hysterisk eller som om vill att de startar bebisfabrik just NU. Men han bör kunna visa henne tillräckligt med respekt och berätta var han står i barnfrågan. Kanske det är att han inte vet, och att han inte vet när han kommer vilja eller OM han kommer vilja alls, men då vet hon förutsättningarna i alla fall. För att vara självisk och tänka att han inte måste göra ett skit för att han har minst 20 år till på sig att bestämma sig är ju ett rätt så ruttet beteende. 

Det är normalt att diskutera livsmål och huruvida man vill ha barn eller ej efter ett års förhållande, speciellt om båda är 30+. Det är helt normalt. Bara för att man pratar om det betyder ju inte heller att hon antar att de ska börja skaffa barn nu på en gång, innan de ens har blivit sambos. Troligtvis vill hon bara veta var han står.

Hur tänker du ens att man ska lista ut om man är en bra match och vill samma sak i livet om man inte får prata om ens livsmål? Hur många år måste man vara tillsammans innan man ska få prata om sånt om ett år är "alldeles för tidigt"? 

Är du verkligen 35? eller har du anknytningsproblematik? Eller någon annan problematik? Efter ett år borde man verkligen veta om man älskar en person eller ej. Du är inte lika investerad i din relation som din flickvän är, så för allas skull berätta det för henne. än att hon ska gå runt och tro och hoppas, vad händer om du fortfarande velar om ett år? då har du slösat ett år av hennes liv, och hon har ett år mindre på sig att bli mamma. Vill du utsätta en person för det? Speciellt om du påstår dig bry dig om personen, du vet om kvinnors biologiska begränsningar va? din syster fick barn vid 36, var det med första bästa dugliga avels-man? Eller med en stabil och trygg partner hon var sambo med och rest med?

och vad gör du för att investera i förhållandet? Eller är du nöjd att kunna ses ibland, få lagad mat, knulla lite, sen åka hem igen? Eller vad gör du för att upptäcka om du har rätt känslor eller ej?