Flytta ihop med barn.

Är nog bästa men orkar du vänta så länge med att flytta ihop om det är det ni vill?

Min sambo flyttade lite halvt in hos mig efter ca ett år tillsammans. Successivt bodde han hos mig och barnen allt mer. Ett knappt år senare flyttade vi in i ett gemensamt hus. 

Hade någon frågat mig innan hade jag sagt att det var alldeles för fort men det har funkat otroligt bra. Vi har varit tillsammans i sju år nu. Barnen var 11 och 13 när han flyttade in och bodde då varannan vecka med mig. Numera bor de i princip heltid hos oss. Vi bor större än pappan och den äldste, som pluggar på universitetet, har nästan som en egen liten lägenhet. Det spelar så klart stor roll till varför de har valt att bo mest hos oss men helt tokigt kan det ju inte ha blivit med sambon.

Det är väl olika för alla. Ett halvår,år kanske? Det beror väl också hur länge du kännt personen.

Är det inte det mest viktiga hur barn och partner går ihop? Om de gillar varann, om barnet är ok med samboskap? Tycker jag är mest relevant, hade aldrig flyttat ihop med nån om barnet inte var med på tåget. Och är det ett mindre barn gäller det ju verkligen att vara säker för om det blir separation kan det ju bli extra jobbigt för antagligen kommer de ju inte ha någon vidare relation om det skiter sig?

Alla är olika. Ibland verkar det ju fungera bra eller hyggligt att flytta ihop med barn, men ofta verkar det inte fungera.

När man har barn, har man inte bara sig själv att tänka på. Man kan inte alltid göra som man vill. Det måste funka för barnen också.

Skulle jag och min man mot förmodan separera, kommer jag INTE att flytta ihop med en ny partner förrän barnen är vuxna och utflugna. Kanske aldrig. Tror jag skulle trivas bättre som särbo. Maken är en av få personer jag någonsin har velat bo ihop med öht. Annars trivs jag med att bo själv.

Men många verkar känna tvärtom? De vill inte bo själva. Jag förstår det, men att ta oansvariga beslut utifrån det, när barn är inblandade, är inte ok. Alltför ofta verkar det göras, med tanke på alla problem som blir i många styvfamiljer. Det kan bli jättebra också, men många verkar flytta ihop TROTS problem eller TROTS att det finns tveksamheter, eller innan man vet. Sjukt oansvarigt.

Jag håller med om mycket du skriver. Man ser ju ofta exempel här där det varit gnissel och skav mellan barnen eller mellan barn och bonusförälder redan innan man flyttar ihop och sen ett år senare står de där med höga bolån och svåra konflikter.

Jag bodde själv i sex år innan jag träffade min sambo och trodde nog att jag skulle nöja mig med ett särboliv. Men med honom hittade jag så klockrent rätt. En faktor är nog att han visserligen har tre barn men de var större än mina så det var aldrig aktuellt att de skulle bo med oss. Så dels fanns inga bonussyskon att trängas med och dels är han van, trygg och lugn i sin roll som bonuspappa (även om vi aldrig använt det ordet). 

Det är nog olika från gång till gång skulle jag tro.

Självklart orkar jag vänta, barnen är viktigast!

Det bästa är att inte flytta ihop överhuvudtaget så länge som det finns hemmaboende barn. Har ni möjlighet att vänta så länge, så gör det. Bra sätt att testa hur seriöst det faktiskt är också, hur länge ni är beredda att vänta på det och utvecklas som par på andra sätt innan dess.

Ni hade antagligen rätt förutsättningar samt funkade bra ihop med barn och allt. Då går det säkert bra.

Men många verkar flytta ihop fast förutsättningarna saknas eller är bristfälliga? Bara för att de vuxna vill bo ihop. De verkar liksom hoppas på det bästa, vilket är sjukt oansvarigt när man har hemmavarande, omyndiga barn som i praktiken inte ges något val.

Aldrig, med hemmaboende
Särbo sedan 3 år.
Han med barn på heltid. Jag kanske 80% 
Vi kommer inte bo ihop på många år men har precis gemensamt investerat i sommarhus där alla barnen får plats.
Jag tycker det är väldigt skönt faktiskt. 
Våra barn är väldigt goda vänner och trygga med oss båda vuxna 
Sett så många sorgliga versioner av att tussa ihop barn osv så jag vågar/vill inte