Min kompis har enormt bekräftelse behov

Min gissning är att ni inte varit vänner under en längre tid.

J

Känner igen mig själv lite i din beskrivning och har tänkt en del på detta och landat i att när jag beter mig såhär är det en respons på min väninnas framhävande av sig själv. Kan det vara så att du själv framhäver dig mycket och att hon kontrar på något vis? Som att det blir en tävling nästan? Har personligen bara varit med om detta med två vänner i mitt liv och dessa har haft gemensamt att de höjt sig själva till skyan på ett sätt där jag själv börjat känna mig liten och då kontrat med lite likt din text. Och då har jag inte problem med att kvinnor höjer sig, men detta har varit på ett narcissistiskt sätt. Har själv valt att backa från båda dessa över tid. 

Om det inte är något sådant gissar jag bara hon har en period av dåligt självförtroende där hon försöker få upp det via bekräftelse från män. 

Det luktar bipolaritet. Hade en vän som var bipolär, hon kunde få perioder av enormt bekräftelsebehov. 

Vi är inte vänner idag. Tack och lov för det! 

Kunde inte citera (H)

Det enda som slår mig är att när vi blev vänner så hade hon kommit på fötter efter en skilsmässa. Hon hade köpt hus och landat. Jag hade precis skiljt mig och var rätt trasig. Hon va liksom någon jag såg upp till såklart. Jag var väldigt osäker och hon utsåg sig själv till mentor vilket nu i efterhand känns lite konstigt? Då älskade hon att prata om "mitt". Hon frågade alltid om jag skrev med någon och sa till mig vad jag skulle svara utan att vika när det inte kändes helt bra för mig. Nu går jag min egen väg mera i allt jag gör. Lyssnar såklart på hennes råd men känner att jag inte behöver så mkt råd i allt längre utan litar på mig själv. Vet inte om det kan va nått som har med allt att göra. 

Vad gäller jobb så har jag ett sämre jobb än henne så hon behöver inte tävla med mig. Det som skrämmer mig är att hon nu det sista måste vara överlägsen i allt. 

Varit svårt att citera här på senaste. 

Min historia är lik din. Min gjorde sig också till mentor sen har jag insett över tid hennes råd inte går att applicera på mitt liv då vi värdesätter helt olika. 

Märkte också i början hon hade en avundsjuka mot mig, speciellt när hon märkte jag fick uppmärksamhet av män. Så kom det nån dum kommentar. Sen är det som att hon sakta jobbat sig till att sätta sig över pga den avunden och samtidigt fått mig att känna mig liten.
Nej tack. Skillnaden i min situation från din är att min känsla har fått mig att agera osäkert, vilket är varför jag hellre drar mig undan och inte öppnar mig så mycket. 

Ni har kanske växt ifrån varandra. Tänk på att ni ej behöver umgås om du inte vill längre.