Säger ni till barnens kompisar?

Ja jag skulle säga till, att vi sitter kvar vid bordet. Men om barnet inte lyssnar så hade jag inte fört den här diskussionen i oändlighet utan låtit barnet vara. Om mitt barn inte heller ville äta upp så hade jag fått fundera på hur göra nästa gång. Man kan ju sätta undan maten och äta senare eller så äter kompisen helt enkelt inte hos oss utan hemma, han åt ju ändå inget. Nu var det första gången och mycket annat som lockade så det kanske går bättre nästa gång. Men skulle det bli ett upprepat mönster så skulle det nog bli utan mat. Man får säga till andras barn men uppfostran sköter föräldrarna. 

Det här sista håller jag verkligen med om. Vi föräldrar måste hjälpa varandra, och jag hoppas verkligen att de säger till mitt barn vad som gäller och tillrättavisar honom eller pratar med honom om han gör något fel. Jag kan ju för det första inte förbereda honom för jag kan inte veta vad andra har för regler, och för det andra kan jag inte ingripa om jag inte är där. Jag förlitar mig på att andra vuxna säger till då.

Tack så mycket för alla svar!

Nästa gång så tänker jag att jag kanske kan säga till båda barnen när dom sa sätta sig och äta att ?nu vill jag att ni sitter kvar vid bordet tills den andra är klar!? så behöver jag heller inte peka finger på någon. Jag tar gärna fler tips! Barnen tycker verkligen om varandra och kompisen är väldigt snäll och artig i övrigt. 

Ja, jag säger till. Vi har våra husregler, inget konstigt alls. 

Självklart har vi sagt till! Då fattar kompisarna snabbt att vi kanske har andra regler än vad de har och våra barn fattar också att det kan vara andra regler hos andra. 

Börjar man säga till så är det inga problem att säga till i framtiden heller. Barnen har numera kompisar som är 15- och 16-åringar och de köper att jag säger till dem när det är något. De har lärt sig och accepterat utan problem. Kan fortfarande säga till dem ibland och det är aldrig några problem. 

Precis som någon skrev är det nåt enstaka barn som vägrat lyssna men de har sällan kommit tillbaka hit då heller. 

Det handlar ju inte om att få dem att rösta på ett visst parti eller andra konstiga saker utan bara vanligt hyfs som man har i sin egna familj som att sitta kvar vid matbordet eller ta av sig skorna när man kommer innanför dörren. 

Jag säger givetvis till, har aldrig haft något problem att kompisar inte lyssnar. Det hörs att det liksom inte är någon idé att inte lyssna.

Jag hade gjort precis som du, blivit rätt förvånad över att min tillsägelse inte respekterats och funderat på hur det blir bättre nästa gång.

Jag tycker att barn och deras vänner faktiskt har bjudit på rätt många utmaningar kring vad som faktiskt är rimligt och precis som någon annan var inne på så är att barnen uppför sig en förutsättning för att man ska vilja att de kommer på besök. 

Jag fick med min äldsta ibland påminna mitt eget relativt väluppfostrade barn att faktiskt inte busa med sina vänner på ett sätt som störde och att jag faktiskt inte accepterar vissa saker och isåfall ringer hem gästen.... 

Barn är ju väldigt olika och att vara gäst betyder faktiskt att bete sig såsom är okej i hushållet. Sen kan man ju precis som andra påpekat inte fostra andras barn, men min erfarenhet är att man kan göra det mycket lättare att göra rätt.

Jag hade som du sagt till en gång och sedan släppt det. I vett o etikett fostrar jag inte andras barn. Jag var själv ett känsligt och artigt barn, men minns så väl exakt vilka kompisars föräldrar som nästan satte ära i att minsann säga till andras barn. det var sjukt obehagligt och dem lekte man inte gärna med igen.
En etikettregel jag lär mina barn är att det är mer ohyfsat att påpeka att någon till exempel håller besticken fel än att själv göra det. Med egna barn har jag dock ett ansvar, som jag släpper när de börjar bli vuxna.
Gör någon något elakt är det en helt annan sak. Och i just det här fallet där ditt barn ju lämnas vid bordet hade jag påmint en gång. Inte mer.

Ett tillägg. Min allra bästa vän var inte direkt kvarterets artigaste barn. Tackolov lät mina föräldrar det vara. Jag behövde aldrig känna att jag skulle skämmas över honom och de försökte inte göra hans föräldrars jobb. Enligt fleras resonemang här så skulle mina föräldrar sett till att han inte kom tillbaka. Det hade kunnat göra att jag gått miste om en fantastisk vän som jag fortfarande umgås med. Han är fortfarande socialt lite osmidig och det hade nog ingen fostran av mina föräldrar rått på. Skönt att de tyckte att vår lite bullriga vänskap var viktigare än att de hade lugn o ro hemma.

Det är stor skillnad på att "fostra" andras barn och att vara tydlig kring vilka förväntningar man har på människor som befinner sig i sin bostad. 

Att vara hemma hos mig innebär att man förväntas respektera vissa saker. Barn kan ju inte veta vad som gäller och då behöver man vara tydligt med detta. Och som vuxen är det ens jobb att göra det enkelt att göra rätt och att välja vad som är viktigt i stunden.

För egen del blir det märkligt att ett barn går iväg och leker, när kompisen sitter kvar. Det är ett onödigt högt "krav" att ställa på sitt eget barn och tämligen rimligt att just berätta att i detta hushåll sitter vi kvar en stund.

Och precis som någon påpekade kan det bli tämligen lekfullt att vara en hård kapten och på så sätt faktiskt leka fram hur man gör.

Jag är inte intresserade av att ha barn hemma som inte lyssnar, som tänker att regler inne inte gäller dem och som faktiskt ställer till det i min fostran. Precis lika lite som jag är intresserad av att fostra andras barn. Däremot förbehåller jag mig rätten att faktiskt berätta vad som gäller, i situationer där jag förväntas vara vuxen.

Det är över gränsen tycker jag att tvinga andras barn att sitta kvar vid bordet, låter ju som uppfostran från 50-talet. Ska du hålla på o ställa till liv om sånt här kommer nog inga kompisar vilja följa med. Ert ansvar är väl i såfall att se till att ert barn inte gör som kompisen! Men det är ju inte synd om ert barn som får äta ensam, det är inte farligt liksom.

Jag har haft kompisen här och sa till båda barnen vid middag att nu vill jag att dom sitter kvar vid bordet tills den ena är klar och det gick galant! Kompisen satt kvar och åt upp allt på tallriken. Så det kanske bara var för att det var första gången kompisen var här. :)

Vissa barn behöver lite tydlighet och då är det liksom inga konstigheter. Händelsen då du behövde säga till gör ju att barnet får en påminnelse om att världen inte riktigt fungerar så som hen spontant tänkte, och idag blev det bättre eftersom du var tydligare. 

Jag tycker att barn oftast är oerhört tacksamma över lite guidning och tycker det är rätt märkligt att det finns en stark trend om att fostran är negativt. 

Man kan göra saker på ett smidigt och trevligt sätt och då trivs ju både man själv och gästerna.

Ja och du låter som någon som uppfostrar enligt 2000-tals normer.. Barn i skolåldern är helt oförmögen att bete sig med respekt 

Jag har alltid sagt innan vad som gäller, käkar ni här väntar man på varandra och plockar undan efter sig

Jag försöker alltid jobba lite proaktivt så att ungar vet vad som gäller här. Att säga ifrån i efterhand riskerar skapa lite obehag och de kanske inte vill komma mer om det känns så. Jag säger till de barn jag lärt känna bra dock, man kan göra det utan att peka med hela handen på ett auktoritärt sätt, de allra flesta fattar om man skojar

Eh. Klart man säger till barnens kompisar. Hur skacdennavärld komma att se ut om vi ska vara så rädda för att stöta oss med andra (tänker på föräldrarna till barnens kompisa). Klart man måste säga till och ifrån. Inget snacknom den saken.