Krävande gravid flickvän

Fast bara för att du klarade det som ensamstående så ska väl inte folk i parrelationer leva som ensamstående och aldrig hjälpa varandra?

Ja, att vara gravid påverkar både kropp och psyke väldigt mycket. Hur det yttrar sig varierar mycket, både mellan personer, tid i graviditeten och samma kvinnas olika graviditeter.

Att avlasta när hon bär ditt barn bör vara en självklarhet. Eftersom ni ännu inte bor ihop får ni ju gemensamt komma fram till hur ni bäst lägger upp det. När barnet sen är här behöver du ju såklart ta ett stort ansvar för barn och hem även fortsättningsvis. 

Det låter som att du har det väldigt tufft, men det innebär ju inte att ts flickvän behöver ha det lika. I ett bra förhållande unnar man ju varandra att må bra. 

Hur kommer det sig att du verkar tycka att det enbart är kvinnor som får stå ut med att ha det lite tufft, men att det är för jobbigt för mannen att steppa upp?

Han får gärna hjälpa henne om han vill men att ha ett heltidsjobb + ta hand om allt i två lägenheter plus handla och laga mat åt en annan vuxen människa är nog ganska mycket. Vill han så visst men nej jag tycker inte att hon kan kräva det. Förutom som jag skrev om det hade varit en högriskgraviditet och barnets och kanske hennes liv hänger på att han hjälper henne. 

Sen kan jag ju tycka att både han och hon borde tänkt efter
innan de valde att skaffa barn när de inte bor tillsammans

Och var fick du det ifrån att jag tycker att det är bara kvinnor , har jag skrivit det? Jag tycker mannen kan hjälpa till som sagt men en del saker klarar man faktiskt själv. Och personen jag svarade skrev i princip att man absolut behöver hjälp för att man klarar helt enkelt inte någonting själv när man är gravid och då frågade jag hur hon förklarar att ensamstående faktiskt får barn också? 
Som sagt , vill mannen hjälpa till så varför inte men nej det är inte absolut nödvändigt att han gör det. Så är det. 

Och du skriver att i ett bra förhållande unnar man varandra att må bra men du tycker flickvännen ska strunta helt i hur andra mår? Det bästa är väl att kompromissa, han hjälper till med en del som är allra jobbigast men hon försöker göra en del själv också. Förresten är det INTE hälsosamt när man är gravid (om det är en normal graviditet) att bara ligga ner , det ökar risken för blodpropp bland annat.. alla barnmorskor säger att det är bättre att vara aktiv. 

Vi läser bevisligen inlägg väldigt olika. Det är ingen som sagt att flickvännen ska vara stillaliggande eller att hon/gravida är fullkomligt hjälplösa?

När du skriver att kvinnor får lov att ha det jobbigt så länge det inte är fara för liv, för det kan ju vara tufft för mannen att både jobba och sköta hushåll, så verkar det som att olika standarder gäller för kvinnor och män. Den gravida kvinnan ifråga jobbar ju för övrigt också.

Mina egna graviditeter var inte högrisk ur det perspektivet, men under den första hade jag sån foglossning att jag hade svårt att gå och var deltidssjukskriven. Ingen fara för liv, men mycket smärta och för den delen risk för bestående men. 

Intressant förresten att du tycker att ts m partner borde planerat annorlunda, men inte du själv. 

Ts, förutom den rent praktiska hjälpen kan det ju också ligga en del känslomässigt i detta. Att känna att ni är två om barnskaffandet (och ansvaret), inte att hon ska gå igenom det själv. Då syftar jag på närvaro och stöttning mer än det praktiska i sig. 

Jo då det borde jag nog gjort också, den här graviditeten var inte planerad och kom egentligen ganska olägligt. Däremot har jag det hellre lite jobbigt än att göra abort, säger inte att man alltid ska tänka så utan det väljer man själv, är absolut inte emot abort. Den gången jag var ensamstående tog det slut under graviditeten , inget jag kunde planerat för direkt alltså. Vi var tillsammans när jag blev gravid. Visa gärna vart jag skrev att jag inte borde planerat bättre förresten :)

Och ja det är tufft för kvinnan att både jobba och sköta hushåll också. Men du läser ju bara vad du vill läsa för jag skrev inte att det är tufft för mannen att jobba och sköta hushåll utan att jobba och sköta TVÅ hushåll. Det bästa är såklart att hjälpas åt och då är det bäst att man bor tillsammans. 

Jag är inte ute efter att säga till någon av er (eller nån annan) att de borde göra abort (eller låta bli), det var mer en observation eftersom det är lätt att kritisera andra. 

Men jag hade inte skrivit att det inte var dåligt planerat av mig , jag skrev bara att det var lite dåligt planerat av TS och flickvännen för det är självklart bättre att bo tillsammans om man är tillsammans och ska ha barn tillsammans. Det bästa skulle väl vara om de flyttar ihop så fort som möjligt så blir det mindre jobb för båda förhoppningsvis. 

Att göra illa foten var förresten inte heller planerat, tro det eller ej. Fast om man läser vad folk härinne skriver så borde jag väl inte ens varit ute i skogen med barnen när jag är gravid och absolut inte burit min 2-åring när det inte fanns nån stig så det var svårt att gå för sånt klarar man ju absolut inte .. för ja det är garanterat jobbigare än att gå och handla. 

Tvärtom. 
Jag gjorde också (oplanerat, haha) illa foten för några månader sen och kunde inte gå. Självklart tog min partner ett större ansvar hemma då för att avlasta. 
Samma sak när jag är magsjuk, då får han steppa upp och ta största delen (och vice versa såklart). Är han bortrest, vi båda sjuka eller om jag varit ensamstående hade det såklart varit en annan sak och jag behövt bita ihop mer för att ta hand om barnen, men i ett förhållande ska man inte behöva göra det på samma sätt.

Så många fel att man inte vet var man ska börja nästan, men vi tar det uppenbara först - att ni inte bor ihop! Tyvärr tror jag att ni kommer att göra slut innan barnet fyller ett år för ni vet inte om ni passar ihop och med din attityd så har ni uppförsbacke som heter duga. Hon kommer inte att stå ut med dig.

Hon har garanterat problem med allt det hon berättar för dig om, även om du inte har sett det själv. Att du ifrågasätter detta är rent sjukt! Du tror hon sitter där som en primadonna och förväntar sig att du ska skala druvor åt henne typ, det enda hon vill är att ha din hjälp med att klara vardagen för att hon mår skit! Ditt beteende nu kommer förhoppningsvis ge henne en ordentlig förvarning om vilket "ansvar" du (inte) kommer att ta i framtiden.

Är du verkligen på riktigt?!

I sak ger jag dig rätt. Hon är garanterat kapabel att sköta saker själv egentligen. Det är nog extremt få som inte fixar det allt så pass tidigt i graviditeten. 

Men omställningen att vara gravid, framförallt första gången kan vara stor och förutom att man är helt ovan vid den förlamande tröttheten man kan få, illamåendet och lite andra saker så kan man bli lite rädd och osäker för att man inte alls känner igen kroppen. Man får liksom ge upp och landa i att man inte begriper ett dugg av vad kroppen hittar på. Tidigare har ens enda referensramar till att må sådär varit att man håller på att bli sjuk och nu ska man på nåt sätt vänja sig vid att det bara är så. På det kan man då också lägga en rad hormoner som kan få psyket att bli lika stabilt som på en missanpassad kamphund.

Det betyder inte att man har rätt att kräva att bli uppassad hur som helst, det ger definitivt inga ursäkter för att bete sig hur som helst heller. Men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man diskuterar vad som är rimligt.

Sätt er ner och gå igenom. Vad behöver hon egentligen, vad orkar du med att göra dubbelt (i o m olika boenden). Är det viktigare att du finns där för henne än att du handlar så var där för henne och så kan hon beställa hem mat. Är det viktigare att du hjälper henne att dammsuga så kan hon småpyssla och dammtorka i den takt hon hinner o s v. Vad är hennes fysiska behov, vad är de psykiska (de kanske just nu maskeras i de fysiska för att få din uppmärksamhet) och vad kan man släppa på för att det ska bli rimligt för er båda.

Jag har 4 barn rätt tätt och med de senare så inser man ju att man egentligen orkar mycket mer än man tror som gravid. För att man måste jaga de äldre syskonen. Men med första saknar man de referensramarna och allt kan vara läskigt och ovant.

Man kan säkert må dåligt och allt vad det är, men då får man ju självklart sänka kraven! Man kan ju inte kräva att någon ska passa upp på 'en, speciellt inte någon som har ett "eget liv" samtidigt! Tycker hon känns som en bortskämd primadonna som utnyttjar tillfället! Min man och jag har helt olika levnadssätt och intresse för hushållsarbete och jag bröt benet i våras. Över min döda kropp att jag tvingat honom att sköta om trädgården, vara pedant i huset, volontärarbeta, arbeta med hunden etc! Det fick helt enkelt vänta tills jag kunde ta tag i det igen! Du ska självklart inte åka och storstäda hennes lägenhet! Hur mycket kan hon ens skräpa ner om det enda hon är kapabel till är att jobba??