Anonym (46) skrev 2024-07-10 10:15:36 följande:
Känner samma. Tror det är hormonförrändringarna också som kommer efter 40 som gör att man blir nedstämd.
Jag känner precis som du, och för min del är det förändringarna jag inte gillar. Jag vill ha det som det alltid varit. Att mamma och pappa ska finnas där i sitt lilla hus bara, även om vi inte ses varje dag. Det är känslan, tryggheten och livet har ju alltid varit så liksom.
Tyvärr gick min mamma bort helt hastigt och oväntat. Hon var 76, helt pigg och frisk och pappa likaså. Det var och är fortfarande ett tomrum efter henne. Pappa har blivit helt förändrad efter hennes bortgång, han är mer ensam också då vi barn bor längre bort och inte kan träffa honom så jätteofta. Men han är allvarlig, nedstämd, inte glad helt enkelt. Det är 3 år sen nu och hans humör blir sämre och sämre. Kanske en kombination av ålder och det som hände men det är inte roligt. Mitt gamla barndomshem som jag älskade att vara i har blivit så tomt och nedstämt, knappt så jag klarar av att vara där längre. Jag åker dit för pappas skull men känslan jag har där är så långt ifrån hur det kändes förr. Jag blir så ledsen bara.
Sen har mina barn börjat växa upp. Min tredje dotter tar studenten nu. Har två äldre än henne som är 19 och 21. Den äldsta ska flytta till hösten och 19-åringen pratar också om egen lägenhete redan. Jag fårr sån ångest av det. Det är såklart jätteroligt att de känner sig så självständiga att de vill klara sig själva. Men det är återigen den här känslan jag får att saker förändras. Jag blir äldre, barnen flyger ut, föräldrarna är inte kvar. Livet ändras och jag känner att jag inte hänger med. Jag är också skild och ensam och känner att vad ska jag göra när barnen flyttar ut? Det är ju hela mitt liv att ta hand om dem och följa deras liv i princip. Jag har ju jobb och vänner osv men alla har ju sina familjer. Märker att jag börjat bli lite avundsjuk på de som precis "börjat" sina familjeliv. De som har småbarn, lämnar på dagis och planerar flytt till större osv. Jag önskar att jag kunde vrida tillbka klockan och känna att jag har många år kvar med barnen hemma. Nu känns det som att det kanske är ett sommarlov kvar här med ett barn och sen är jag ensam? Vad gör jag då? Jag kommer ju bli sjukt deprimerad känner jag....
Kroppen ser inte heller ut som förr. För 5 år sen var det jättestor skillnad tycker jrag. Nu när jag är 46 lägger jag på mig på ställen jag inte trodde var möjligt. Kondisen är kass och inga kläder sitter snygg. Tycker jag ser ut som en kort och tjock tant helt plötsligt. Inte ont om överviktiga men jag trivs verkligen inte med detta extra hull. Nu har rjag bestämt mig för att börja träna ordenltigt och bara äta sunt så att jag åtminstone fysiskt känner mig bättre, då tänker jag att ångesten över de andra sakerna kanske släpper. För nu har jag i princip ångest över allt.
Mensen har börjat komma varannan månad i princip, en BM sa att det är förklimatkteriet. Så har jag haft det sen 42 ungefär. Jag tror dessa hormonförändringar också får en ur balans.
Har inga råd, förstår dig. Jag tror dock man måste tänka på nuet och göra så mycket roligt och trevligt man kan. Tänka positivt och inte älta. Men lättare sagt än gjort för jag tänker också mycket men börjar kämpa för att inte tänka negativt mer och mer och tycker nog att det blir lite lättare då.
Kram
Kram. Det låter verkligen jobbigt det du går igenom. Jag tror det är den där känslan jag har med, jag vill att det ska vara som det har varit. Jag vill ha mamma och pappa i sitt hus liksom, med sin trädgård, etc. Kunna prata med dem om saker och att de kan hänga med på utflykter. Och åldern tar ju obarmhärtigen bort sak efter sak av allt det. De reser allt mindre och kortare, orkar mindre, vill mindre.
Jag har ju nu väldigt små barn vilket ger mig en drivkraft framåt och det är jag glad för. Men jag hade velat ha båda mina världar kvar parallellt och det kan jag inte.
