Jag hatar att bli äldre

Jag kan också bli väldigt nostalgisk och önska att jag fått oupplevda delar av min ungdom igen. Men man får försöka vara glad över det som varit och glädjas åt det som komma skall, allt har ju sin tid. Jag är 42 och i jämförelse med dig gick Båda mina föräldrar bort hastigt när jag var 26 så passa på att berätta för dem hur mycket de betyder för dig. Och det kan ju dröja många år innan det går vidare så att säga. Va glad för livet och planera framåt, en middag, träffa kompisarna, en resa. Och man får också tänka tillbaka på sina minnen, de har man alltid med sig, men glöm ej att leva i nuet. 

Oj hade kunnat varit jag som skrev det där.😢

Jag är 52 år och saknar så gott som dagligen tiden som yngre.
Det var illa vid 40, men tusen gånger värre nu i klimakteriet, när dessutom diverse krämpor i form av reumatiska sjukdomar gärna dyker upp .
Är som du livrädd nu när man faktiskt börjar inse hur liten tid av livet ens föräldrar har kvar. Det blir alltmer påtagligt.

Och jag som hatar att inte vara tillräckligt gammal istället. 

Ja alla (äldre) dör runtomkring en när man själv blir äldre som du och jag..Men vet du vad..Sånt är livet på jorden.
Jag hade också en jätte bra uppväxt och visst saknar jag mina föräldrar, men eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden så får man acceptera det som varit.

Varför är du inte tacksam för att du hade en bra uppväxt istället. Och för att dina föräldrar ff lever..För sjutton människa!?

Du låter jätte nonchalant och otacksam..Som skriver typ om hur dåligt liv du har nu, pga att du fick genomlida en bra barndom..Och hur mycket du saknar dina föräldrar?? Dom lever!? Men du har bestämt att dom ska dö om en vecka eller dom kanske redan har dött i din sjuka fantasi.

Dom kanske lever i 20 år till..har du tänkt på det?
Dina barn kan faktiskt dö före dina föräldrar. Barn kan också bli sjuka och råkar ut för riktigt otäcka olyckor mycket oftare än äldre personer.

Så om du måste oroa dig så borde du ju oroa dig för rätt släktingar istället...Dina barn..

Jag är på inget vis beroende av mina föräldrar.  Har bott utanför föräldrahemmet mer än halva livet, rest jorden runt och har egen familj.

Däremot har jag insett nu att de faktiskt är äldre och kommer försvinna, de är tröttare nu än för 5 år sen så det märks. Det har gjort att jag reflekterar mer. För 10 år sen gjorde jag inte det, när de var märkbart piggare. 

Självklart oroar jag mig även för mina barn. Det trodde jag inte man behövde skriva ut i klartext.

Alla blir vi äldre. Det går inte att göra något åt. Det vi kan göra något åt är hur vi väljer att leva våra liv. Du har man och egen familj. Det är bra. Det finns de som inte har någon, som jag, men jag klarar mig rätt bra ändå.

Man blir ju äldre hela tiden och med tanke på alternativet är det helt ok för mig. Förlorade vår syster när hon var bara 53, föräldrarna blev i alla fall 80+ båda två. 

Visst saknar jag familjen, men jag uppskattar samtidigt min egna fantastiska familj ännu mer. Det är lite som i psalmen vi haft på alla begravningar, tidevarv komma, tidevarv försvinna. En ändlös kedja av generationer.