Orimligt att ha koll på barns preferenser?
Ena barnet är sjukt i hög feber. Maken skulle handla och jag bad honom köpa saft eller juice till det febriga barnet. Han kommer hem med den enda smaken som barnet inte dricker.
Det är i övrigt ett enkelt barn som äter och dricker det mesta, förutom ett ytterst fåtal saker. Dessa ändras inte heller över tid.
Jag blev irriterad och maken gick genast i försvar. Genast anklagade han mig för att vara en surkärring, tonåring och förstöra allt med min attityd. Det jag gjorde var alltså att jag påtalade att han köpt en dryck som vårt gemensamma barn avskyr, utan att göra det med kvittrande röst. Ingenstans erbjöd han sig att köpa ny eller lösa det.
Nu är han svinsur. Vi hade planerat att äta gott ikväll, men han pratar knappt med mig och surar bara.
Är det så orimligt att förvänta sig att en förälder har koll på barnens preferenser? Är det så märkligt att inte ständigt kvittra och är det okej att aldrig kunna ta att man gör fel?
