Någon mer som blir en idiot utan sex?

Jag känner igen mig från min tidigare relation. 
Skillnaden är dock att jag blev så efter att ha haft sex, när jag egentligen inte hade lust. Jag kunde bli grinig efteråt. 

Vänta, så du VET inte varför hon inte vill, därför försöker du hitta egna orsaker i ditt huvud?
Kan det inte vara så enkelt att hon inte har lust, inte har ork, inte finner dig attraktiv längre för att du inte tar hand om hälsan eller hygienen, eller är för grinig eller inte ger henne bekräftelse om det inte handlar om sex?... ja, det finns anledningar helt enkelt?

Och alla dessa anledningar har olika lösningar. Men oavsett, du måste självklart respektera att hon inte vill.

Hon brukar säga at hon är sjukt attraherad av mig men att det är så mycket annat som tar hennes tid och energi. Dessutom har hon börjat med en ny ADHD medicin som gjort att hon sällan ens tänker på sex.

Jag har inte haft sex på hur många år som helst och inte är jag drabbad av det.

Ja, suck, så är det för mig. När sju dagar har gått börjar jag känna en oro i kroppen, känner mig avvisad och kan bli lite smågrinig. Jag försöker mota det genom att tänka på isglass och pingviner, försöker vara trevlig ändå. Det kan nog gå, med lite träning.

Att ha en annan människas kropp och närhet ständigt tillgänglig kan ju vara en klar källa till frustration om sexdrift och behov skiljer sig åt. Det är lätt att man söker den typen av bekräftelse i en relation och letar fel på sitt värde om man berövas sex. Det viktiga är klart att man försöker tala om sina behov och kommunicera olikheterna och förväntningarna även om många inte är helt ärliga, t e x om attraktionen sviktat eller kärleken avtagit.

Som någon skriver i tråden är det ju viktigt att ha egna intressen och att söka kickar och bekräftelse på andra sätt och försöka bevara sin självständighet i en relation och inte "sitta ihop" med en partner och göra denne till livets enda mening och källa till tillfredsställelse.

Personligen känner jag sällan lust till sex men kan känna igen frustrationen om jag inte får intellektuell stimulans och utmanas i diskussioner osv. Källan till lust för mig går också via samtal och själslig stimulans och att man kan bevara erotiken i atmosfär och känsla även utanför sängen. Tyvärr saknar många förhållanden dessa ingredienser och letar avsaknad av sexuell lust enbart i fel ände.

Det stämmer. Vi har varit tillsammans i 15 år, är 35 båda två, har två barn som gränsar till att bli tonåringar.

för ett gäng år sedan, efter småbarnstiden, var vi i osynk vad gäller både det känslomässiga och fysisk närhet. Istället för att separera valde jag att investera i mig själv, jag valde andra vägar att få utlopp på och det i sin tur stillade mitt behov i relationen. Det resulterade i att det snarare blev hon som sökte upp mig på alla plan, när jag var till freds med mig själv och mitt liv, helt oberoende av hennes sinnesstämning eller ett beroende av hennes bekräftelse.

Ingen blir tänd av nån som står i känslomässig beroendeställning. 

Efter det har vi ett mer lyckligt, passionerat och balanserat förhållande. 

Jag tror att såna här problem ofta ligger till grund för separationer, där kvinnor sluter sig när de lider brist av närhet eller kärlek, och män snarare blir som tiggande hundar. Gör er oberoende av varandra och lev närmre än någonsin, man släpper in syre på det sättet

Jag hör vad du säger och jag är glad att det fungerar för er.

Jag har aldrig haft sexuella problem i någon relation så jag är ingen att svara i dessa frågor eg. Men skulle min man vända sig bort vid problem skulle jag dra mig bort åt andra hållet, vi skulle absolut inte komma närmre på det sättet. Däremot har jag ett rikt eget liv med massa intressen och det bör han också ha.

Men att man har en gemensam drivkraft till relationen är för mig ett absolut måste annars stannar jag inte länge i den relationen.

Det jag vill säga är att män som tigger närhet och bekräftelse inte tenderar vara attraktiva, snarare tvärtom.

Och är kvinnan redan bortkopplad, och det gemensamma drivet försvunnit, är ju inte det något som kan drabba, utan finns redan där?

Män som är lyhörda och engagerade i relationen och mig som partner o mitt känsloliv är en mkt attraktiv partner att bygga en djup relation med.

Så är det men blir min man bortkopplad rycker inte jag bara på axlarna o går å tränar å förväntar mig att det ska lösa sig, jag hade kollat läget o öppnat för kommunikation. Jag vill ha en levande tvåsamhet och inte en "spela svår katt o råtta lek".

Jag är kvinna och känner igen mig mycket. Känner en sån enorm frustration när jag inte fått ligga på några dagar. Jag går från att vara klängig till surig och avvisande, sen tillbaka till att vara klängig. När jag väl har fått ligga är jag go som en kattunge i två-tre dagar. Känner mig som ett riktigt manipulativt as och har svårt att bryta det här beteendet. 

Som någon skrev så är det väl inte själva sexet det handlar om. Utan att jag förknippar sex med att bli älskad och bekräftad. Jag behöver inte ens själv vara kåt men har ändå ett enormt behov av att ha sex med min partner för att få bekräftat att det inte är något fel på vår relation. När jag blir avvisad bryter helvetet lös inombords. 

Jag har läst mycket om anknytningsmönster och det är tydligt att jag har en blandning av ambivalent och undvikande anknytning. Jag är livrädd för att bli lämnad och söker konstant efter kärlek och bekräftelse. När partnern inte kan möta mina behov gör jag allt för att skjuta bort honom och sabba relationen.

Nej, eftersom jag inte tänker med könsorganet.

Finns många idioter härinne som gör det dock, därav deras sjuka inlägg med perversioner deluxe. 

Du är kvinna, jag är man - och tänk så lika det ändå kan vara. Det där att män alltid vill mer än kvinnor är nog delvis en myt. Alla människor vill ha kärlek.

Vill du berätta hur du gjorde? Onanerar mer? Kollar porr? Är otrogen? Satsar på andra njutningar i livet?

Nej just det, du vet inget.

Du målar upp det som att all tvåsamhet är statisk och alla relationer har exakt samma problem som enligt din erfarenhet.
Det händer, att kommunikationen för vissa totalt kraschar, och efter en oändlighet av att försöka nå common ground är man i mörker, man kan inte nå varandra för att man byggt upp så olika perspektiv, och i det läget står man och faller på separation. Där kan en lösning vara att ta två steg tillbaka, släppa in syre och gro något bättre.

Du låter överlag som en rätt kvävande person, att du ser det som ett problem när man även har ett eget liv med träning och vänner låter rätt skevt. Det gynnar snarare passionen och kärleken i de allra flesta fall, om man i flera år suttit ihop med sin partner alla timmar utanför arbetet till exempel 

Var har jag skrivit att det är ett problen? Att man har egna liv är för mig totalt självklart. Men bara för att jag har aktiva intressen, hobbys, div åtaganden på volontär nivå, tränar etc så prioriterar jag ändå relationen.
Snarare är det så för mig personligen att jag hellre är singel än att ha något halvdåligt just för att jag mår så bra i mig själv och det liv jag lever utan en man. Så den nära relationen jag har skulle vara så viktig och så välfungerande för att ens existera.

Som jag skrev är jag glad att er metod fungerar för er men för mig skulle ett sådant upplägg gå bort, och då pratar jag om synen att "backar hon backar jag så kommer hon springande efter mig".