Äter era barn middag med er när ni har gäster?

Jag har så svårt att begripa den här typen av trådar. Det enda TS vill är ju att berätta hur förträfflig hon själv är, och hur dåliga vänner är som inte uppfostrat sina barn på detta förträffliga vis. 

Hur kan det vara så svårt att förstå att människor värdesätter olika saker? Vi äter också våra måltider tillsammans, men jag skulle å andra sidan aldrig drömma om att vara tränare i barnens idrotter. Vi vill att barnen har en musikalisk aktivitet, men jag hoppas verkligen att barnen inte börjar med lagidrott som kräver närvaro vid match varenda helg. Vi läser väldigt, väldigt mycket, men den dagen nån ser mig i skogen med barnen lär de undra om det verkligen är jag?

Vi prioriterar och värdesätter helt enkelt olika saker. Vi prioriterar utefter vad vi tror är nyttigt och bra för våra. Helt utan att anse att vi är bättre än de som prioriterar annorlunda. 

Lät som du beskrev några jag känner fast de barnen numera är 20+

Många har faktiskt stört sig på det beteendet. Har förklarat för mina barn att det handlar inte om att de ska sitta flera timmar med oss och umgås. Det handlar liksom inte om en nobelmiddag. 

Rent hyfs att komma ut och hälsa när man får gäster. Precis samma som när deras egna kompisar kommer - då hälsar vi. Sitter ofta med om de äter mellanmål och sedan går jag därifrån.

När kompisarna går säger jag till dem att följa dem till dörren och säga hej då precis som vi gör med våra vänner. 

I hemmet är man trygg och därför kan man faktiskt säga hej till vänner och släkt som kommer på planerade träffar med mat eller fika. 

Jag tycker personligen att det är väldigt stor skillnad mellan att vara tränare i idrott och i att lära sina egna barn grundläggande social kompetens genom att äta middag med familj och gäster. 

Du och flera andra verkar inte tycka det, så jag tycker nog att tråden är intressant. 

Jag har aldrig kommit på tanken att mitt barn inte skulle äta middag med mig och mina eventuella gäster? Det är väl självklart att alla äter samtidigt?  

Sedan brukar han be att få gå från bordet när han är klar, för han är inte så intresserad av de vuxnas samtal. 

Men det kanske beror på hur man bor också? Bor man stort eller på två våningar är det lite lättare att gömma sig, men om man bor i en helt vanlig trea som jag själv gör så blir det svårt att inte komma fram och hälsa mm. Förr eller senare springer man ju på varandra. 

Jag har inte varit hemma hos någon som har haft ungdomar som har gömt sig och ätit middag i sina rum, men det låter ju som att det finns rätt gott om dem. Så länge det passar dem själva och deras familjer ser jag inget problem med det. 

I bekantskapskretsen så är alltid barnen med. Det är ju en del i fostran att de skall vara med både hur man beter sig vid ett matbord och hur man umgås.

Nu har vi inga barn kvar hemma men vi  har alltid ätit på tider och platser som passat var och en bäst. Väldigt sällan tillsammans. Jag t ex avskyr att prata när jag äter och någon har valt att sitta vid teven och en annan kanske på sitt rum. 

Det är kulturellt. Jag är gift med en engelskman och i hans familj så äter barnen separat, typ med nanny i barnkammaren, tills de är 12-13 år då de förväntas uppföra sig som vuxna vid tillställningar.

Själv är jag halvfransk och i min sydfranska familj så är barnen självklart med, och det är helt ok att de uppför sig som barn. Alla gullar med småttingar och låter barn med spring i benen kuta runt eller sitta under bordet och leka. De är intresserade av att ha en konversation med en 8-åring om vad de gör på rasterna och på det klara med att om de vill tala med andra vuxna så får de ibland höja rösten för att göra sig hörda över kaoset.

Min svenska familj är väl någonstans mittemellan. Barnen är med, men förväntas att inte störa de vuxna. De vuxna busar och skojar inte så mycket med barnen, men ger dem gärna en ipad att sysselsätta sig tyst med. Min svenska familj gillar när det är lugnt och harmoniskt.

Igår hade vi våra kompisar på middag. De är ett polsk-singaporianskt par och har en 2- och en 4-åring. De har hittat en helt underbar balans där deras väluppfostrade och urgulliga barn är med utan att ta över.

Våra egna barn, 12, 16 och 19, fixar alla ovanstående scenarier, vilket får mig att tro att det har mest att göra med de vuxnas inställning. Vi har som grund att vi äter middag ihop, men mellan fritidsaktiviteter, studier, sociala evenemang och jobb, så går det inte alltid.

Ja självklart. Tillhör uppfostran och en naturlig del av social kompetens. Jag tror inte barn mår bra i längden av att få massa specialbehandlingar bara för att de är barn - umgänge, mat, resor, sociala sammanhang, tror jag är bra att barn få ta del av (dock ej röjarfester med packade människor) 

Det låter ju som att ni har världens härligaste multikulturella familj.
Där skulle i alla fall jag vilja vara med.

I vår familj har alltid barnen varit med om middagen/festen varit med barn.
Vi har också alltid ätit middag tillsammans.
Men inte frukost då vi har haft olika tider.
Nu är barnen 14, 19 och 22 och även 22:åringen som inte bor hemma kommer hem minst 1-2 ggr i veckan för att äta middag med oss.
Självklart gör man vad som passar i ens familj, men jag tror att det är viktigt att barnen får vara med de vuxna vid middagar och liknande tillställningar.
Det ökar deras chanser att lyckas i livet om de är vana att konversera med olika människor osv, precis som andra redan sagt.

I den åldern får barnen bestämma själva var de äter när vi har gäster (beroende på vilka gästerna är), men komma och hälsa ska de alltid göra.