Ni som förlåtit

Att skilja det egna jaget från handlingen, som ovan, är väl ett exempel på kognitiv dissonans?

Jag var otrogen, fullt medveten och ansvarig för mina handlingar, men det jag gjorde representerar inte vem jag är, då jag skiljer på vad jag gjort och vem jag är.

Att man kan landa i nya insikter efter att ha omvärderat sina värderingar och självbild är väll en väg ur dissonansen, likväl som förnekelse av att otroheten hände, är väll några vägar som löser glappet mellan själv bild och vad man gjort.

Men hur förklarar man efteråt att den personen, det jaget som var otrogen innan, inte är den personen man är nu?

Ställer man sej på sidan och tänker, att det där var inte jag, utan någon annan? Dvs. Skiljer det egna jaget just nu från dej jaget man var då?

Inom psykologin pratar man om att vi har ett "narrativt jag" ? berättelsen vi berättar om oss själva. Denna berättelse uppdateras kontinuerligt när vi samlar nya erfarenheter och lärdomar. Samtidigt finns det ofta en känsla av kontinuitet, en röd tråd som binder samman vår historia.

Filosofiskt sett finns det olika skolor. Buddhismen, till exempel, ser jaget som en illusion, ett resultat av tillfälliga mentala och fysiska processer. Existentialister menar att vi ständigt skapar oss själva genom våra val och handlingar, och att essensen av vår existens inte är förutbestämd.

Kanske är jaget både konstant och i förändring. Vi bär med oss minnen och delar av vårt förflutna, men vi har också förmågan att förändras, anpassa oss och växa. Det är denna dynamik som gör människan så komplex och fascinerande.

Hur upplever du ditt eget jag? Känner du att vissa delar av dig har förblivit desamma genom åren, eller har du märkt betydande förändringar i hur du ser på dig själv och världen? Att reflektera över dessa frågor kan ge djupare insikt i din egen identitet.

Om du vill fördjupa dig ytterligare kan det vara intressant att utforska olika filosofiska verk eller delta i samtal om personlig utveckling. Vem vet vilka nya perspektiv du kan upptäcka på resan?

Jag håller med om att det är otroligt intressant, jag försöker förstå hur man kan i sin inre dialog kan samtidigt vara medveten om att man gör fel eller har gjort fel, ändå då ihop det i slutändan.

Lika så dom som.förlåter får ihop det dom inte kan förlåta.

Den som är utsatt för otroheten, hur tänker dom?

Är det så att man accepterar det oacceptabla när det väl hänt?

Min fru pratade med en väninna, som tyckte att var lite tråkigt att ligga med samma person jämt, bara. Att man borde kunna komma överens om att ha fler sexuella kontakter.

Min fru kommenterade att hon tyckte att det verkade komplicerat. "Då är det väl bättre att man är otrogen och inte berättar det", sa hon.

Så nu har jag väl frikort?

De rationaliserar sin handling. Det enklaste och därmed lättast att förstå är att de blivit förälskade och att man därmed inte kan styra sina känslor. Andra rationaliseringar kan vara att man inte var sig själv på grund av stort alkoholintag.

Förlåtelse är en intern dialog de har med sig själva. Här beror det på vilken erfarenheten de av livet, Hur öppen man är för rationaliseringar och sist men inte minst viljan att förlåta, som i sin tur beror på hur stark kärleken är till den otrogne.
Det finns nog inte något som inte kan förlåtas om kärleken är stark nog.

Som sagt det beror helt på hur man ser på livet, om man inser att alla även den man älskar kan bli förälskad i någon annan, eller att den man älskar inte är ofelbar och kan göra misstag. Då är det lättare att acceptera en otrohet.

Med detta kan man kanske dra slutsatsen att det är lättare att "komma över" en otrohet i ett kärleksfullt förhållande. Om tvivel redan fanns innan otroheten så är det nog mycket svårare.

Så hur resonerar man med sej själv, för att kunna skilja på person och handling?

Förutsatt att personerna är vid sina sinnes fulla bruk?

Hur rationaliserar men detta med en tidigare oförlåtligt handling?

Skulle vilja lyssna på tankegångarna hos någon som kommer fram till fördömande av handling och förlåtelse av personen, med stärkt förtroende i slutändan.

Oj. Mitt ex var psykiskt otrogen mot mig. Det skedde alltså inga fysiska närmanden, men det var sms, telefonsamtal, chattar och de umgicks dagligen. Det var fruktansvärt och jag försökte förlåta honom. Vi höll ihop i 4-5 år till, men sen bröt vi det. Jag hade så otroligt svårt för att lita på honom och det resulterade i att jag blev sur, arg och misstänksam. Såklart vände han det mot mig och det var synd om honom för att jag var så sur hela tiden.. 

Sökte ni hjälp från ex familjerådgivningen när detta hände?

Nä, vi var bara 21-26 år gamla och hade noll koll på rådgivningar osv. Vi gjorde bara slut.

Jag var inte otrogen men gjorde något annat horribelt mot min man. Betedde mig väldigt illa. Vi var isär två år efter det, sedan vann jag tillbaks honom. Det känns som han förlåtit mig helt, men nu skall jag bara förlåta mig själv också.

Varför känner du att du inte kan förlåta dej själv?

För att det var så elakt. Jag kan förklara det för mig själv men det blir mer som jag ursäktar mig inför mig själv.

Ok får förklara vad jag gjorde, sorry för offtopic. Jag mådde bra och var lycklig, stabil med honom. Tidigare var jag i en relation där jag blev misshandlad och värre än så men kan inte skylla på det heller. Men det kändes konstigt, skyldigt fel att vara i en bra relation, känna mig älskad och vara lycklig. Jag ville skada mig själv och vara olycklig...svårt att förklara. Jag ville det. Så jag tänkte att bästa sättet att skada mig själv var att få bort honom från mig då kommer jag inte vara lycklig längre och jag visste att jag skulle ångra mig så jag var tvungen att göra det ordentligt. 

Jag tänkte att jag kunde ju vänstra det hade drivit bort honom men då hade jag nog mått så dåligt att jag suiciderade om jag gjorde det. Jag ville skada mig själv inte suicidera. Så jag tänkte vad kan jag göra förutom det? Jag tänkte på vilka ömma punkter han kunde tänkas ha och ge mig på dem och bete mig riktigt illa. Flintskallighet, hans mage, hans ålder, hur jag är alldeles för snygg för honom, hur folk tänker vad gör hon med honom? När de ser oss,att han är för snäll, mesig, att hans ... inte kan stå ordentligt om vi har sex mer än två gånger, varför hans förra fru kanske ämnade honom alltså bara vara så taskig jag kunde.

Men det krävdes väldigt mycket mer än jag trodde men till slut sa han "försvinn ur mitt liv, jag vill aldrig se dig igen" och då hade jag lyckats. Sedan ångrade jag mig precis som jag visste att jag skulle, men det var för sent.

2 år senare lyckades jag få tillbaks honom igen. jag trodde inte det skulle gå men när jag frågade honom om han ville ses och bara prata lite så sa han "Nej, det gör för ont. Jag älskar dig fortfarande så jag vill inte det" Då fattade jag liksom att det inte alls var kört och att om vi ses så kan jag få tillbaks honom. Så efter tjat så gick han med på att ses och då vann jag tillbaks honom.

Mitt beteende där med hur jag gjorde och de sakerna jag sa till honom, det har jag inte förlåtit mig själv för. 

 

Ja, du är i te ensam, et ex. till mej gjorde i princip samma, i te sa så Elena saker direkt till mej, men var otrogen, sa taskiga saker om mej till vänner o familj.

Kort o gott många år senare när vi äntligen kunde tala om det så förklarade hon att det var för att jag skulle behandla henne illa, för hon var inte värd bättre.

Varje bra sak jag gjorde blev hon tvungen att motverka med en taskig sak.

Hennes ex. Innan mej var ett allmänt rövhål mot henne o hennes familj  och hade gjort en av deras vänner  med barn, och han väntade tills hon var i 8:de månaden, då han bara klev upp o berättade, tog sina grejer o gick

Hon straffade sej själv helt enkelt för att hon var så dålig på allt, tjock, ful, allting enl. Ex.et.

Och att vi hade det bra förtjänade hon inte.

Nu när vi pratar ut över åren, så har allt släppt och hon o jag fattar hur det funkar.

Hoppas du kan fundera över vad du kände och vad det var som egentligen låg bakom.

Då kommer det nog att släppa om din partner förstår.

Kanske inte får svara men jag är en av de som aldrig skulle kunna förlåta mitt ex då en kollegial otrohet byggts upp och pågått under mer än ett halvår.

Värst är lögnen, sveket. Hen, min allra bästa och käraste kompis ljög mig rakt upp i ansiktet. Efter alla våra år.
Tycker jag gett hen allt, men tydligen var det inte tillräckligt?för hen.

Har många ggr tänkt mig tanken om att förlåta hen, men för mig skulle det aldrig gå. Tilliten är brutalt rubbad. Delade på oss för ett år sedan och vill idag inte ens säga hej till hen. Vill inte titta hen i ögonen ens.