Så trött, less... behöver skriva av mig

Jag fattar ingenting alls av hur dagens unga växer upp.

Jag är uppväxt med en pappa som drog när jag var 5 år och som man bara träffade 10 dagar på sommaren samt någon helg. Och en mamma med ständig magkatarr som var upptagen med att ta hand om en manlig jättebebis som inte jobbade, var för stolt för att söka bidrag och för feg för att söka psykologhjälp.

Jag insåg väldigt tidigt (kanske 8 år gammal) att jag måste rädda mig själv för det är f-n ingen annan som kommer att göra det och jag dör hellre än lever min mammas liv.

Så skyhöga betyg, ca 600 högskolepoäng (men också mobbing, en avhoppad forskarutbildning, en abort och lite annan förtvivlan) och höginkomsttagare med roligt jobb, blev det av det.

Om man ger upp så har de korkade elaka jävlarna vunnit.
Man måste bli arg, och man måste lägga den arga energin på att lyckas.

Jag har tänt ljus i ögonen på några till på vägen och tvingat dem att stå ansikte mot ansikte med sin rädsla och komma vidare. Till examen, till jobb, till en partner.

De flesta människor har olika små viljor, mer eller mindre underbyggda små strömmar, som poppar upp i lediga stunder men fastnar och stupar på fåniga små saker. Minsta motståndets lag. Jag säger att man måste hitta sin Vilja. En Vilja agerar man på. Är beredd att satsa år och sömnbrist och fysiskt obehag och kanske försämra relationer en tid för att komma till målet.

Mitt jobb som förälder är att hitta mitt barns Vilja, beskriva vägen till målet och identifiera vad som kan hjälpa barnet att nå dit. Men större delen av vägen måste barnet gå själv, eller i alla fall själv ta kontakterna för att få rätt verktyg och hjälp.

För stoltheten i att göra det arbetet själv stärker kraften som krävs för att fortsätta.

Jag fattar ingenting alls av hur dagens unga växer upp.

Jag är uppväxt med en pappa som drog när jag var 5 år och som man bara träffade 10 dagar på sommaren samt någon helg. Och en mamma med ständig magkatarr som var upptagen med att ta hand om en manlig jättebebis som inte jobbade, var för stolt för att söka bidrag och för feg för att söka psykologhjälp.

Jag insåg väldigt tidigt (kanske 8 år gammal) att jag måste rädda mig själv för det är f-n ingen annan som kommer att göra det och jag dör hellre än lever min mammas liv.

Så skyhöga betyg, ca 600 högskolepoäng (men också mobbing, en avhoppad forskarutbildning, en abort och lite annan förtvivlan) och höginkomsttagare med roligt jobb, blev det av det.

Om man ger upp så har de korkade elaka jävlarna vunnit.
Man måste bli arg, och man måste lägga den arga energin på att lyckas.

Jag har tänt ljus i ögonen på några till på vägen och tvingat dem att stå ansikte mot ansikte med sin rädsla och komma vidare. Till examen, till jobb, till en partner.

De flesta människor har olika små viljor, mer eller mindre underbyggda små strömmar, som poppar upp i lediga stunder men fastnar och stupar på fåniga små saker. Minsta motståndets lag. Jag säger att man måste hitta sin Vilja. En Vilja agerar man på. Är beredd att satsa år och sömnbrist och fysiskt obehag och kanske försämra relationer en tid för att komma till målet.

Mitt jobb som förälder är att hitta mitt barns Vilja, beskriva vägen till målet och identifiera vad som kan hjälpa barnet att nå dit. Men större delen av vägen måste barnet gå själv, eller i alla fall själv ta kontakterna för att få rätt verktyg och hjälp.

För stoltheten i att göra det arbetet själv stärker kraften som krävs för att fortsätta.

Jag fattar ingenting alls av hur dagens unga växer upp.

Jag är uppväxt med en pappa som drog när jag var 5 år och som man bara träffade 10 dagar på sommaren samt någon helg. Och en mamma med ständig magkatarr som var upptagen med att ta hand om en manlig jättebebis som inte jobbade, var för stolt för att söka bidrag och för feg för att söka psykologhjälp.

Jag insåg väldigt tidigt (kanske 8 år gammal) att jag måste rädda mig själv för det är f-n ingen annan som kommer att göra det och jag dör hellre än lever min mammas liv.

Så skyhöga betyg, ca 600 högskolepoäng (men också mobbing, en avhoppad forskarutbildning, en abort och lite annan förtvivlan) och höginkomsttagare med roligt jobb, blev det av det.

Om man ger upp så har de korkade elaka jävlarna vunnit.
Man måste bli arg, och man måste lägga den arga energin på att lyckas.

Jag har tänt ljus i ögonen på några till på vägen och tvingat dem att stå ansikte mot ansikte med sin rädsla och komma vidare. Till examen, till jobb, till en partner.

De flesta människor har olika små viljor, mer eller mindre underbyggda små strömmar, som poppar upp i lediga stunder men fastnar och stupar på fåniga små saker. Minsta motståndets lag. Jag säger att man måste hitta sin Vilja. En Vilja agerar man på. Är beredd att satsa år och sömnbrist och fysiskt obehag och kanske försämra relationer en tid för att komma till målet.

Mitt jobb som förälder är att hitta mitt barns Vilja, beskriva vägen till målet och identifiera vad som kan hjälpa barnet att nå dit. Men större delen av vägen måste barnet gå själv, eller i alla fall själv ta kontakterna för att få rätt verktyg och hjälp.

För stoltheten i att göra det arbetet själv stärker kraften som krävs för att fortsätta.

Du är utmattad och delvis sjukskriven för det.
Dottern mår extremt dåligt med massiva svårigheter.
Din man kan inte ta hand om dottern för han förstår sig inte på hennes svårigheter = tycker du daltar. 
DU tänkte behålla och skaffa ett nytt barn?

Ibland undrar man verkligen hur kvinnor tänker. 
1. Är man sjukskriven skaffar man inga nya barn, man ser till att bli frisk och att man kan jobba. Barn kostar pengar.
2. Er dotter behöver er. Fullständigt ego att skaffa flera barn i en sån situation.
3. Din man vill INTE ha flera barn. Om ni skyddat er och ändå blev gravida så är det fullständigt ego att behålla. 
4. Jämställt föräldraskap borde vara ert främsta mål..barn behöver båda sina föräldrar. Att bo tillsammans med en vuxen som inte förstår en är förödande för ett barn. Ni borde boka in din man på föräldrakurs. 

Är inte i samma situation men snälla, använd skydd på rätt sätt så ni inte blir gravida. Var förståndiga. Ni bör fokusera på det ni har nu och då är det inte ett till barn ni behöver. Tror inte det barnet kommer få en glad och bra mamma.

Jag själv lämnar tråden nu, för den tar bara energi. Känner inte att jag behöver försvara mig eller mitt sätt att leva för dömande människor på internet som antar en massa saker utan att ens bemöda sig att fråga hur det står till med olika saker runt situationen, helt matt.

kan tala om att jag är en bra mamma och tar väl hand om dom jag har. Så jag tror att om jag inte hade fått missfall och valt att behålla graviditeten hade jag blivit en bra mamma till det barnet också. 

ett tips till alla felsökare där ute, ibland vill folk inte bli uppläxade av folk som tror sig veta bättre. ibland räcker det med en kram eller par uppmuntrande ord så orkar man lite till!

Jag själv lämnar tråden nu, för den tar bara energi. Känner inte att jag behöver försvara mig eller mitt sätt att leva för dömande människor på internet som antar en massa saker utan att ens bemöda sig att fråga hur det står till med olika saker runt situationen, helt matt.

kan tala om att jag är en bra mamma och tar väl hand om dom jag har. Så jag tror att om jag inte hade fått missfall och valt att behålla graviditeten hade jag blivit en bra mamma till det barnet också. 

ett tips till alla felsökare där ute, ibland vill folk inte bli uppläxade av folk som tror sig veta bättre. ibland räcker det med en kram eller par uppmuntrande ord så orkar man lite till!