Min sambo tycker att barnet kom olägligt och hade önskat att jag gjorde abort

Ett väldigt osmidigt sätt att uttrycka sig får jag hålla med om.

Varför reagerar han så tror du? Är det för att han sett fram emot ett större boende, att han är orolig att han nu absolut inte får bli sjuk, arbetslös? Han kanske känner en oerhörd press nu att ingen får gå snett och därefter uttrycker sig dumt?

Han borde såklart sagt åt dig att ni skulle avvakta med ytterligare ett barn, tagit sitt ansvar och skyddat sig (om det är så ni gjort tidigare). Han borde förstå att du inte kan läsa hans tankar om att han inte ville ha ett till barn just nu.

Bara han också kan vara foräldraledig. Det har ni väl planerat att han ska kunna vara - trots att du inte har jobb?

Jag och min sambo har ett barn på 2,5 år tillsammans och har alltid pratat om att vi vill ha ett till barn. Tyvärr blev jag gravid i en väldigt dålig situation då jag inte har något jobb för tillfället. Det kom nog som en chock för oss båda, men jag trodde att vi var överens om att nu är det som det är och att det praktiska kommer lösa sig så småningom. Nu sa min sambo att han hade hoppats på att jag skulle komma till insikt och göra abort, men att det känns för sent nu (jag är i vecka 12). De där orden sårade mig så otroligt mycket och han kändes totalt iskall när han sa det. Här har jag gått runt och trott att han önskade det här barnet lika mycket som mig, även om det kom olägligt. 

Till saken hör att jag är 37, snart 38 år och det finns inte på världskartan att jag skulle göra abort i den här åldern när jag ju faktiskt vill ha ett syskon till vårt första barn. Enligt min sambo skulle det ha varit värt risken att jag inte kunde bli gravid framöver, bara jag får ett jobb först. Jag hade såklart också önskat att jag hade ett fast jobb innan jag blev gravid, men nu hamnade vi i den här situationen. Är det inte helt sinnesjukt att han tycker att jag skulle göra abort vid min ålder bara för att jag inte har ett jobb för tillfället? Eller är det jag som är ute och cyklar? Han har en bra lön och vi går runt ekonomiskt utan att behöva vända och vrida på varenda krona. Det känns fruktansvärt att gå runt och veta att han hade önskat att jag gjorde abort, fast han inte sa ett ord om det. Enligt honom trodde han att det var en självklar tanke hos mig när jag såg att jag var gravid igen. Huuur kan det vara en självklar tanke när man är 37 år och vill ha fler barn?? 

2.5-åringen kan väl dela med 8-åringen?

2.5-åringen kan väl dela med 8-åringen?

Nu har vi pratat ut ordentligt om det här och vi är överens om att vi är två i det här och att vi gör det här tillsammans. Men jag känner inte riktigt att jag kan glädjas själv åt graviditeten än, dels för att det hände ?olägligt? och för att jag samtidigt har en enorm stress att hitta ett jobb. Det här kommer vara min sista graviditet så det känns skittråkigt att inte kunna njuta av den, det blev ju inte direkt bättra av att höra att min sambo tidigare hoppades på att jag skulle vilja göra abort heller. Hoppas att det känns mer verkligt och att vi båda kan känna glädje och förväntan efter KUB. 

TACK för alla fina svar! Jag vet att det här kommer gå. Det kommer vara tufft tills jag får ett jobb, men det handlar om en relativt kort period i våra liv och det kommer lösa sig framöver.